Eldsjälarna bakom kulturhuset Aggershus
Reportage söndag, augusti 21st, 2011Sekunder avgjorde att vi träffades
Utanför Hallsberg, mot Östansjö finns en gammal skola och en baptistkyrka. År 1983 flyttade konstnärsparet Ingela och Lars Agger in i skolan och gjorde det till sitt näste. När baptistkyrkan mittemot avvecklades köpte de huset och Ingela började med teater-, bild- och musikarrangemang. Sen starten 2001 har artister som Kajsa Grytt och Jack Vreeswijk uppträtt. Spelförfrågningar strömmar nu in från hela Norden medan parets egna konstnärskap växer sig allt större. Ingelas och Lars liv tillsammans avgjordes på några få sekunder.
På Hallsberg station är det inte många som går av men desto fler som vill på. I flödet av människor skymtar jag långt bort vid utgången en liten gestalt i röd tröja. En viftande arm ger mig tecknet. Där vid utgången står bild- och textilkonstnären, teaterpedagogen och musikarrangören Ingela Agger.
– Jag älskar möten, jag kan verkligen fascineras av de där armarna som viftar upp i luften, och sedan den där glädjen som uppstår när människorna möts på tågperrongen. Det går egentligen inte att beskriva känslan, men det är häftigt att se, säger Ingela.
Vi blir ståendes ett tag och tittar på dem som strömmar förbi, innan vi sätter oss i bilen på vägen mot Östansjö. Vi ska till huset, hemmet och arbetsplatsen för Ingela och Lars, det så kallade Aggershus.
Året var 1983 när paret flyttade med sina två barn från de småländska skogarna till den gamla skolan i Östansjö, utanför Hallsberg. Mitt emot skolan låg en baptistkyrka som med åren började avveckla sin verksamhet. Ingela och Lars fick idén om att köpa huset och starta teater-, bild och musikarrangemang där. År 2001 tog det fart, och under åren har artister som Kajsa Grytt och Jack Vreeswijk uppträtt i Aggershus. Idag har konsertryktena spridit sig över hela Norden, och Ingela berättar att hon får flera spelförfrågningar om dagen.
– Jag kan få två mail per dag, det är allt från hårdrocksband till jazzband som skriver och berättar att de har hört talas om Aggershus. Det är en väldigt vacker akustik i kyrkan, så även om inte hårdrocksband lämpar sig, så ser jag alltid till att ge dem ett svar oavsett om jag bokar in dem eller ej.
Ingela svänger av från landsvägen in på en liten grusväg omgiven av stora gröna fält berikade med små röda stugor. ”På-landet”-känslan kommer allt närmare, och när inte ens länsbussarna hittar hit blir avskildheten ett faktum. Det är vackert och fridfullt, men långt ifrån tillgängligt.
Hur får ni hit gästerna?
– Jag gör en affisch till varje konsert och affischerar med den. Jag skickar också ut information via min mailinglista, samt kontaktar lokaltidningarna med ett kortare pressmeddelande för att få spridning på evenemanget. De flesta av gästerna har blivit stammisar och återkommer en gång i månaden till varje ny konsert. För dem som inte har bil kan jag och Lasse emellanåt erbjuda upphämtning på Hallsbergs station, och ibland i Örebro om vi har vägarna förbi.
Att Ingela är en engagerad arrangör råder det inget tvivel om, och när hon berättar att hon dessutom bakar eget bröd till fikat under konsertevenemanget är det lätt att förstå att upplevelserna i Aggershus är något extra. Kanske är det just det där lilla extra som har gjort det beryktat?
Ingela parkerar bilen och välkomnar mig in till hemmet. Det är svårt att inte imponeras av de gamla trädörrarna och alla väggar tapetserade med målningar, teckningar och fotografier. När Ingela frågar mig om jag vill ha kaffe, te eller cappuccino som hon själv gör, har jag redan hunnit intressera mig för Lars ateljé, men kan förstås inte motstå en hemmagjord cappuccino. Till ljudet av krossande kaffebönor berättar Lasse sin konstnärshistoria och förödelserna kring sitt chockerande schack.
– Det var det första skulptörprojektet jag gjorde, det tog mig två år att bygga, säger Lars som ställer sig vid min sida och betraktar det.
– Egentligen är det sålt till Hallsberg kommun men jag fick ta tillbaka det och reparera det efter att det blev vandaliserat, tillägger Lars.
Lars berättar att det var utställt i en glasmonter som ungdomar tog sig in i och förstörde pjäserna, en av hästarna fick han reparera helt.
– Man kan inte riktigt förstå det, det är sorgligt att ungdomarna inte har andra aktiviteter att ägna sig åt. Schacket är en betraktelse över livet. Jag har döden i form av en dödskalle, och jag har hästen som åsna för att den går sin egen väg. Det är lite anarkistiskt allt ihop. Man skulle kunna se schacket som en spegelbild över samhället. Ena drottningen är ung, den andra gammal, så tidsperspektivet över ung och gammal finns där också.
Var det på eget initiativ som du byggde det?
– Jag hade jobbat med trä i hela mitt liv och jag ville se om det fanns en skulptör i mig. Det här projektet kunde jag genomföra genom kulturarbetsförmedlingen som gav mig betalt i sex månader för en bra idé.
Jag imponeras över den tidens kultursatsningar, medan Lars berättar vidare om sin väg mot konsten.
– Jag har jobbat både som fastighetssnickare, i möbelfabrik, och med att bygga scener och kulisser på Dramaten, där jobbade jag under tio års tid. På Dramaten rörde sig många konstnärer och jag märkte hur det drog i mig att vilja teckna och måla mer. När jag upptäckte att min farfar hade ett konstnärligt förflutet började jag ta min egna konstärliga ådra på allvar och så förstås efter att jag träffade Ingela.
– Nu är det klart, ropar Ingela från köket.
Doften av cappuccino sprider sig in mot ateljén och följer oss ut mot verandan där vi sätter oss. Jag kan inte vänta med att ställa frågan angående hur de träffades.
Ingela och Lars tittar på varandra.
– Det är häftigt hur sekunder kan få två människor att träffas, utbrister Lars.
Ingela var 16 och ett halvt och fick för första gången åka till stan själv. Lars fyllda 22, åkte med sin kompis för att dansa.
– Varken jag eller min kompis var ihop med någon tjej, och det ville vi ju förstås vara, så vi skulle ut och dansa. På andra sidan av lokalen fick jag syn på en ljushårig tjej, vi dansade hela kvällen. När vi skiljdes skrev jag hennes telefonnummer på en lapp, vilket var på en av de två biljetter som jag hade till Dramaten där jag alltså jobbade.
– Och här måste jag få inflika, avbryter Ingela och berättar om hur Lars hade sagt att han inte kunde ses nästa helg för då skulle han på fest.
Vi skrattar högt och lika så Lars.
– Ja, man var ju inte sådär jättesmart.
Och helt smart var det kanske inte att han senare under kvällen gav bort den ena biljetten, och slängde den andra i papperskorgen på Dramaten.
– Jag kom på det när jag kom hem, och hoppades på att det inte var biljetten med telefonnumret som jag hade gett bort. Så extra tidigt nästa morgon, innan städerskan kom, tog jag mig till jobbet och dök ner i papperskorgen, och där var biljetten med Ingelas nummer.
Lars ser lättad ut, men Ingela hade gått ut helgen därpå och dansat igen och träffat en annan kille som hette Hasse. Hasse, vars mamma hade en tygaffär som Ingela intresserade sig för…
– Så det var en Lasse och en Hasse och jag minns att jag sa till mamma, att hoppas att Lasse ringer först, för så kändes det då, och så blev det.
Ingela ler glatt och tittar på Lars som är nöjd över de där sekunderna han sprang ikapp till jobbet den där morgonen.
Därefter hände saker snabbt för det unga paret. Gemensamma intressen som att spela gitarr, teckna, måla och att vara ute i naturen förde dem samman. Ett och ett halvt år senare flyttade de ihop och hyrde en liten stuga på Lidingö. En tid därefter väntade de barn och bodde först i en lägenhet i Jakobsberg utanför Stockholm, följt av ett hus i Sörmland innan de gjorde verklighet av drömmen som funnits hos dem länge: att flytta in i en skola, och kunna ha egna ateljéer.
– Folk måste ha trott att vi var galna. Så fort vi gick genom grinden bestämde vi oss för att det här skulle vi ha, vi behövde inte ens titta på det inomhus. Jag antar att det beror på att vår inställning alltid har varit att mer se möjligheterna än det omöjliga, ungefär som i cirkus. Det gäller att ha tillit till att göra det. Lita som att gå på lina. Livet är som att gå på lina, säger Ingela insiktsfullt.
Det blev först en skola i Småländska Björkeby. Där kom familjen Agger att bo i två och ett halvt år innan åkern utanför fönstret användes som timmerupplag och deras hus invaderades av ohyra.
– Det var jobbigt då, men det här blev ju ännu bättre. Här har vi både ateljéer, verkstad, nära till naturen och så självaste Aggershus, säger Ingela glädjefullt.
Ingela och Lars Aggers hem, samt arbetsplats med egna ateljéer.
Aggershus, den gamla baptistkyrkan där Ingela nu håller i bild, teater och musikarrangemang.
Det blir en filosofisk stämning över våra uppdruckna cappuccinos, och Ingela frågar mig om jag vill ta mig en titt i hennes ateljé på ovanvåningen. Det blir en rejäl guidning när vi passerar hennes textilier, målningar och masker.
Det var i början av 80-talet som Ingela blev verksam som konstnär och de första 14 åren jobbade hon just med textila bilder. Tecknandet och intresset för människans landskap tog senare över och idag ligger det textila helt vilande. Måleriet i kombinationen med verksamheten med teater och bildgrupperna samt musikarrangemanget fyller hennes dagar allt mer, och så de gemensamma projekten tillsammans med Lars.
– Både jag och Lasse gillar vårt ensamma arbete, men vi har alltid ett gemensamt projekt på gång berättar Ingela.
Vad har ni på gång nu?
– Vi jobbar på med vårt projekt i Norge, ”Erfaringsstolarna”, där jag och Lasse har varit med sen 2010 och gjort stolar som konst, som upplevelser i möte med naturen. Stolarna är utplacerade i tre olika kommuner dryga 10 mil norr om Oslo. Hittills har vi gjort nio stycken, men nu ska vi göra några till som är universella, som har sköna former att ta på, och så lite ljud, något som plingar eller liknande.
– Du får ta en titt ute i verkstan på vårt ”Mangfaldstorn” så får du se hur det går till i processen, säger Ingela.
Det tar dock sin tid innan vi kommer ut från huset eftersom vi fastnar framför Lasses stora skulpturer och maskiner från hans projekt ”Lättare än luft – Drömmen om att flyga” där han konstruerat olika slags maskiner som skulle kunna få människan upp i luften. Jag inser att den utställningen är ett reportage i sig så jag tiger med frågor och tar några extra bilder med kameran istället.
I boden är det kolossalt många klossar. Lars förklarar att det ska bli som ett rörligt torn, där varje bit är en del av det hela systemet. Längst ner är alla insekter, sedan följer reptiler och däggdjur av alla möjliga arter.
Lars berättar vidare om projektet med både klossarna och stolarna och poängterar att det grundar sig i det ekologiska tänkandet mellan natur, människor och konst.
– Konsten möter naturen för att ge erfarenheter och upplevelser. Tar man bort de nedersta klossarna så fallerar alltihop, avslutar Lars.
Så är det kanske med allt tänker jag slutligen när jag följer Ingela ut till bilen. Även de jobbiga bitarna i livet bygger på tornet, det är åtminstone en inställning som är till hjälp när det tar emot. Tittar man på Ingela och Lars som hela sitt liv hankat sig fram mellan utställningar och projekt så verkar det ju ha gått rätt bra. Aggershus firar tio år, nya artister väntar, stolar skapas och utställningar planeras. Sist men inte minst ger Ingela den viktigaste klossen av dem alla:
– Det är inte alltid mycket pengar. Det är roligt att få pengar, men ännu roligare att ha roligt.
Text och bild: Ulrika Mohlin
Ulrika Mohlin är artist och låtskrivare i Mohlavyr, illustratör och frilansskribent.
