Roman: Med döden som skugga
Recension, Skönlitteratur lördag, augusti 20th, 2011
Med döden som skugga : En roman om den turkiska provinsen Turabdin
Besim Aydim
Arjovi Förlag 303 sidor
Har utkommit
Hälften av Zaz befolkning dog denna sommardag 1914. En kolsvart dag där solen som alltid denna årstid slungade sina heta strålar mot jorden. En vacker by belägen i provinsen Turabdin i gamla Mesopotamien i det nutida Turkiets sydöstra del gränsande till Irak och Syrien. Där bodde vid denna tid 200 familjer. Kristna bönder som levde på vad jorden kunde ge. I någorlunda harmoni med varandra och naturen. Vädrets makter är inte alltid bundsförvanter i kampen för överlevnad.
Men det var inte svält eller sjukdom som skickade så många bybor in i döden. Nej, det var gevärskulor och en eländig mänsklig ondska uppeldad av en enfaldig och osalig blandning av politik och religion. De kristna skulle bort.
Byn Zaz möter vi i den suryoyske författaren Besim Aydins dokumentärroman ”Med döden som skugga” som handlar om den ofattbara ondska som drabbade hans barndomsby Arkan och suryoyerna. Han är bosatt i Sverige sedan slutet av 80-talet och har haft framgång som barnboksförfattare. Namnet suryoye står för både assyrier och syrianer. En benämning som båda grupperna är eniga om enligt Aydin.
Med döden som skugga en närmast en dokumentär. I förordet berättar nämligen Aydin att han forskat på och tagit del av ett flertal vittnesmål om denna blodiga tid i Turabdin och suryoyernas moderna historia. Många av karaktärerna och händelserna i boken har verkliga förebilder. Aydin vill berätta historien om folkmordet på suryoyer i skönlitterär form. Det är en naturlig impuls hos en boren berättare. Dessa illdåd måste omvärlden få kännedom om – och vi får aldrig tillåtas glömma dem.
Den historiska bakgrunden till vad som skedde i det nuvarande Turkiet under och kring det första världskriget är komplex och svårtolkad. Därtill kommer att kunskaperna om områdena generellt var och är klena. Regionen hamnade också i informationsskugga under kriget. Europa stod i brand och skyttegravarna löpte som leriga och blodiga revor fyllda av lidande och likdelar i Europas jord. Mellan dem ingenmansland där unga män dog i tusental i meningslösa utfall varje dag till ingen nytta. Vem kunde skildra och bry sig om vad som hände i ett hörn av det osmanska riket i detta kaos. Några rapporter flöt dock in. En del från svenska diplomater. Det fanns kunskap om vad som hände.
Blodbadet i Turabdin är länkat till folkmordet på armenier, greker och kaldéer. De utgjorde kristna minoriteter i det osmanska riket som vid slutet av 1800-talet var en nationsbildning i sönderfall i djupt behov av reformer och modernisering. Många kände sig också kallade att vara med och stycka upp ”Europas sjuke man” som riket kallades. På den politiska agendan stod en islamisering och en viktig aktör var de så kallad ungturkarna. I och för sig med ett kluvet förhållande till religion. Islamiseringen var inget nytt. Den hade pågått ända sedan medeltiden. Om nu det osmanska riket var sjukt så var det imperialistiska Europa inte heller särskilt friskt.
Förföljelserna och illdåden på de kristna minoriteterna erkänns inte av alla som folkmord i folkrättslig mening. I Turkiet är det olagligt att överhuvudtaget dryfta frågan. Men Sveriges riksdag har nu anslutit sig till dem som ser mördandet med religiösa och etniska förtecken i det osmanska riket som folkmord. Precis som majoriteten forskare på området.
Pappa Eliyo, mamma Maryam och nioårige sonen Benjamin tillhörde överlevarna i Zaz denna onda dag 1914. Eliyo hade hört rykten om de turkiska soldaternas brutala framfart bland kristna när de skulle driva in nya skatter. Pengar, livsmedel, vapen eller en dotter eller son var valutan. Om inget fanns fick den skattskyldige betala med sitt liv. Eliyo övervägde flykt men fick inte familjen med sig.
Benjamin är en fiktiv gestalt som läsaren får följa in i infernoskildring av mord, våldtäkter, svek, stympningar… Han letar efter sin föräldrar som han kommit ifrån i kaoset. Hela tiden tålmodigt skuggad av döden. Likt en sentida Candide möter han ständigt odjuret människan rusig av blodtörst som dödar, misshandlar och stympar under religiös täckmantel: Den som mördar flest kristna får plats i paradiset med rätt till sjuttio jungfrur. Plundring och våldtäkt av kristna är ärofulla handlingar. Religiöst skitsnack som en gestalterna i boken rakt och rått konstaterar.
När jag var i färd med att läsa in mig på den historiska bakgrunden och försöka formulera något om dessa illdåd intog den kristne norske korsriddaren av den vedervärdiga skepnaden den massmediala scenen efter sitt blodbad – självstylad som en parodisk, populärkulturell James Bond-schablon med uppdrag att döda för att rädda världen. Plötsligt stod anden stilla och orden kom inte. Omläsningar av episoderna i Benjamins irrfärder i det pågående folkmordet blev till en plåga.
Det beror inte på Besim Aydins berättarstil. Tvärtom, han berättar lågmält och sakligt om de umbäranden och hemskheter Benjamin utstår. Det finns också ljusa glimtar av mänsklig godhet och av mod mitt bland mordorgierna där turkiska soldater och kurdiska klaner släcker liv och berikar sig i islams namn. Det är ingen svartvit skildring. Alla muslimer är inte onda och alla kurder vill inte utrota de kristna suryoyerna. Tvärtom de skyndar till hjälp. Liksom hans kusins hund Nischa som blir Benjamins följeslagare och försöker hjälpa och föda sin lillhusse så gott det går.
Som en ljuskägla letar sig också tron och hoppet in i berättelsen. Jesusgestalten, hans moder Marie och en skyddsängel tänder hoppet i och skyddar Benjamin när mörkret och förtvivlan är på väg att knäcka hans livsvilja. Han stöter också på en god samarit när det som bäst behövs. Allt detta behövs för att berättelsen inte ska få en outhärdlig svärta.
Aydin låter religiösa teman och existentiella reflexioner flyta in i texten. Här möter en stark tro – trots allt. Benjamin frågar en kurdisk hjälpare i nöden: ”Farbror, säg mig orsaken till varför de eldar upp hus de inte äger, hus som tillhör människor av kött och blod! Som de inte känner. Varför människoliv skördas som säd? Jag har sett så många nedbrända byar, lemlästade människor, jag har bevittnat massvåldtäkter, stympningar och mord…”
Men kurden Haco är oförmögen att svara på gossens frågor. Liksom vi. ”Jag är bara en av tusen som hjälper, som försöker lindra lidandet, men det räcker inte, det är bara som en droppe i havet”, säger han.
Besim Aydin är inte ute för att så split mellan folkgrupper. Hans avsikt är att fylla ett tomrum i sitt folks historia. Det gör han också i mitt och andra svenskars historiekunnande. Han uppfordrar och inspirerar genom sitt berättande läsaren att vidga sina kunskaper om folkmordet på suryoyerna och de andra kristna minoriteterna i det osmanska riket som länge varit sorgligt okänt. Tyvärr pågår förtrycket mot kristna i Turkiet fortfarande.
Dixie Ericson är medlem av Kulturdelens redaktion
