Bok: Vampyrernas historia

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Recension fredag, augusti 5th, 2011

Vampyrernas historia

Katarina Harrison Lindbergh

Norstedts. 406 sidor. Har utkommit.

–

Vampyrer: En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet

Anna Höglund

Växjö University Press. 388 sidor. Har utkommit.

Vampyrerna är över oss: i tv, på bio, som dataspel och i litteraturen. Fiktionsvampyren är så gott som 200 år gammal om vi räknar hans födelse till 1819, det år som John Polidori publicerade novellen ”The Vampyre”. Polidori var Lord Byrons läkare och vän, och det var under en vistelse vid Genèvesjön som de två tillsammans med paret Mary och Percy Bysshe Shelley beslutade sig för att som tidsfördriv skriva skräckhistorier. Det blev Mary Shelley, med Frankensteins monster, och John Polidori som lyckades bäst. Byron och Polidori kom dessutom ihop sig och blev ovänner – vilket ledde till att Polidoris osympatiska vampyr, Lord Ruthven, kom att bli påfallande lik Lord Byron … Novellen fick ett stort genomslag, omvandlades snabbt till teaterstycke och etablerade ”Lord Ruthven” som det gängse vampyrnamnet. Det höll i sig ändå fram till 1897 då Bram Stoker en gång för alla såg till att det i stället blev ”greve Dracula”. Men de folkliga föreställningarna om vampyrer är långt äldre än de konstnärliga och förlorar sig i ett forntida töcken. Redan mesopotamiska kilskriftstavlor vittnar om blodsugande gengångare.

Den emblematiska bilden av en vampyr visar en blek men välklädd man i sina bästa år, draperad i svart slängkappa med rött foder. Han skulle kunna vara på väg till en galapremiär på operan någon gång mot slutet av 1800-talet. Det är bara huggtänderna, de understundom rödsprängda ögonen och avsaknaden av spegelbild som avslöjar honom – liksom aversionen mot vitlök och krucifix. Men detta är fiktionsvampyren, och han har föga gemensamt med folklorens. Faktum är att han inte ens påminner så värst mycket om Bram Stokers Dracula som faktiskt beskrivs som en vital åldrig med präktig vit mustasch. Inte ens en slängkappa äger han, stackars karl.

Vampyren har alltså en historia – eller kanske rent av flera historier. Om detta vet Katarina Harrison Lindbergh berätta i Vampyrernas historia. Boken består av tre avdelningar som skiljer mellan vampyren i folktron, i fiktionen och i verkligheten. Det sista betyder inte att Lindbergh tror att det verkligen existerar vampyrer. Men hon går här igenom ett antal fall ur historien där människor av en eller annan anledning kommit att förknippas med vampyrer eller rent av själva ansett sig vara vampyrer. De mest kända fallen är Gilles de Rais i Frankrike och Erzsébet Báthory i Ungern. Som individer är de förvisso blodbesudlade, men trots allt helt mänskliga. Det gäller även den valakiske vojvoden Vlad Dracula vars transsylvanska borg idag är en turistattraktion och som under sin levnad bland annat ägnade sig åt att spetsa folk på pålar och därför fick tillnamnet Ţepeş. Han har pekats ut som förebild för Stokers skapelse, men för detta finns enligt Lindbergh inga belägg. Till hennes förtjänster hör just att genomgående inta en sunt skeptisk och hälsosamt källkritisk hållning till sitt material. Det gäller naturligtvis också när hon diskuterar de som idag uppger sig vara vampyrer av ett eller annat slag, en skara som tycks rymma allt från new age-flummare och livsstylister till allmänna tokskallar och rena psykfall.

Men även om dessa verklighetens skräckgestalter och rollspelare har sitt intresse så är det naturligtvis de ”riktiga” vampyrerna som utgör boken huvudnummer, och här gör Lindbergh stora svep genom folktron och fiktionen. Speciellt uppskattar jag den del som berör den folkliga vampyrtron, dels därför att den är mindre känd, dels därför att avsnittet om fiktionens vampyrer i hög grad blir till en rad referat av diverse böcker och filmer – även om Lindbergh också visar hur motivet förändrats från Polidori till True Blood och Twilight. Att hon ägnar rejält utrymme åt1800-talets teatervampyrer är förträffligt; dessa glöms alltför lätt bort, trots att de på sin tid sannolikt var publikt viktigare än sina bokliga kolleger.

En av bokens viktiga lärdomar är att folktrons vampyrer skiljer sig väsentligt från fiktionens, även om de senare naturligtvis lånat drag från de förra och – som Lindbergh påpekar – folktron i sin tur kommit att influeras av fiktionen. Allmänt kan sägas att de folkliga vampyrerna ofta är mer lösa i kanten och att gränsen mot andra gengångare och mot varulvar (som inte är gengångare) ibland kan vara diffus. Den folkliga bondevampyren kunde slabba runt på ett sätt som inte anstår en sentida mer sofistikerad och gentlemannamässig blodsugare. Och idag är det väl få som tänker på vampyrer som uppsvällda lik som jävlas med sina stackars anhöriga som ännu är i livet. Vampyrtro i någon form tycks i alla fall ha förekommit inom de flesta kulturer genom tiderna. De döda tycks med andra ord alltid ha varit benägna att ställa till det för oss som bara vill leva våra liv i fred på jorden. Det gäller alltså att nagla fast dem i sina gravar!

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit ett populärveteskapligt verk byggt på egen läsning och andras forskning, och för den som vill gå vidare finns en rejäl kommenterad bibliografi och en omfattande litteraturförteckning.

Bland de verk som hon hänvisar till finns Anna Höglunds avhandling Vampyrer från 2009 (Växjö University Press). Här står fiktionens vampyrer i fokus, och vi får en bred framställning av genrens utveckling med djupdykningar i diverse enskilda verk. Till skillnad från Lindbergh har Höglund ambitionen att tolka dem i enlighet med ett visst mönster som anges av underrubriken: En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet. Men det är just när det gäller teori och metod som avhandlingen är problematisk. Den grundläggande utgångspunkten är vetenskapligt dubiös. I stället för att undersöka om hon har rätt i sina förmodanden vill Höglund nämligen, som hon skriver, ”visa” och ”styrka” att hon har rätt. Hon vet alltså redan från början vad hon vill komma fram till, väljer en metod som garanterat kommer att ge just de resultat som hon vill ha och öppnar inte för motargument. I ett efterord säger hon sig också vara tacksam över att hon lärt sig ”vikten av den narratologiska metoden”. Men att tala om en narratologisk metod, därtill i singularis, är synnerligen diskutabelt. Det visar sig också att de gånger som Höglund kommer in på berättartekniska frågor går det rejält snett, vilket resulterar i en del märkliga ”tolkningar” av till exempel några Poe-noveller och Stokers Dracula. Sålunda uppfattar hon alla jag-berättare som definitionsmässigt ”opålitliga” (”otillförlitliga” är annars den gängse narratologiska termen) – vilket innebär att vi inte kan lita på någonting som sägs i Dracula. Kanske är vampyrerna i romanen bara hjärnspöken hos hjältarna som i själva verket är en hoper patologiska galningar och kriminella? Höglund hävdar på fullt allvar att detta inte bara är en möjlig utan också en rimlig läsning – trots att den borde kullkasta en rad av hennes andra resonemang.

För den vampyriskt allmänintresserade erbjuder Katarina Harrison Lindbergh en utmärkt översikt som täcker in det mesta. Anna Höglund koncentrerar sig på fiktionsberättelsernas vampyrer och kan därför göra en utförligare och mer aspektrik  genomgång av dessa (genus, sociokulturella identitetsfrågor etc.). Om Lindberghs Vampyrernas historia lider av viss perspektivlöshet och därför kan bli lite väl redovisande och refererande, så lider Höglunds Vampyrer av en alltför okritisk perspektivisering. Det för båda gemensamma är den uppenbara kärleken till ämnet. Ingen av dem får läsaren att tycka att vampyrer suger …

–

PS. Anna Höglunds avhandling har nyligen kommit i en utökad version på H-ström Text & Kultur.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

Bilder:

Katarina Harrison Lindbergh

Vlad Dracula dinerar bland sina pålade offer

R. de Moraine, Le Vampire (1864)

Philip Burne-Jones, The Vampire (1897)