Bio: Green Lantern

Inlagd av Rickard Blixt Film, Recension måndag, augusti 1st, 2011

Green Lantern

Action, USA, 2011

Regi: Martin Campbell

Medverkande: Ryan Reynold, Blake Lively, Peter Saarsgaard m.fl.

Längd: 114 minuter

Biopremiär 2011-07-29

— — —

Hal Jordan (Ryan Reynolds) är en uppstudsig och oansvarig stridspilot som lever för att flyga, men hans naiva livssyn hindrar både hans yrkesliv såväl som kärleksliv från att utvecklas. En dag när utomjordingen Abin Sur kraschlandar på jorden blir han utvald till att ta på sig rollen som en medlem i Green Lantern-kåren vars uppgift är att skydda universums alla galaxer från kosmiska hot. Utrustad med en kraftring, driven av ren viljekraft (som representeras som grön energi), blir han tvungen att ställa sig upp mot det kosmiska hotet Parallax (driven av levande tings kollektiva rädsla) som hotar att förgöra Jorden.

Förståeligt nog kan Green Lantern’s (2011) koncept låta något udda för den som inte är bekant med DC Comics serietidningar som filmen bygger på, och gissningsvis är det nog många (särskilt i Sverige) som inte har någon aning om vem Hal Jordan eller vad Green Lantern-kåren är. Den ringbärande hjälten har aldrig varit särskilt representerad här i Sverige, och i USA är det först under de senaste åren (efter att Geoff Johns tog över författarrodret) som Green Lantern har gått från bänkvärmare till en av de populäraste hjältarna i DC Comics stall. Geoff Johns kom och ställde rätt på många av de misstag som genom åren gjorts under Green Lanterns namn. Han utvecklade simpla idéer och förklarade det som tidigare tett sig korkat så att det nu kändes logiskt. Därav blir jag något besviken över att se att man här har släppt ifrån sig en såpass simplistisk och slarvigt utformad berättelse till film.

Inledningsvis verkar allting vara på sin plats med en imponerande introduktion av Green Lantern-kårens funktion i universum samt dess ultimata hot i form av Parallax. Visst, redan här så märker man att allt är förenklat, men jag hade knappast trott att de skulle gå in på över 50 år kontinuitet – vilket snarare hade varit en hemsk idé. Allt som jag själv enbart tycks ha förbryllat många med när jag försökt förklara seriens grundkoncept framförs här enkelt utan krusiduller och de något låga förväntningarna jag tidigare haft höjs en aning. Vidare så blir vi presenterade för Hal Jordan och hans liv innan att han blir en kosmisk rymdpolis. Här får vi bland annat träffa kärleksintresset Carol Ferris (Blake Lively) och Peter Saarsgaard i sin roll som den mesiga professorn Hector Hammond, som tillsammans med Parallax utgör filmens skurkregister. Just Saarsgaard växer till att bli filmens favorit med sin överraskande intressanta representation av en skurk som jag aldrig trodde skulle kunna fungera på vita duken. Ironiskt nog så är han även en del av filmens största problem vilket är skurkarna. Hector Hammond räcker inte till som enskild fiende till Hal Jordan då han aldrig riktigt framstår som ett tillräckligt stort hot, och Parallax som framställs som det egentliga hotet är alltför underrepresenterad för att jag ska bry mig. Dessutom undrar jag hur de tänkte när de valde att framställa Parallax som ett gigantiskt moln istället för det otäcka insektsliknande monster han egentligen är. Man tycker att läxan borde vara lärd efter att ha sett den andra Fantastic Four-filmen som gjorde ett identiskt misstag.

Ofta tycker jag att man stöter på actionfilmer som är för långa där man kunnat klippa bort ett flertal minuter. I Green Lanterns fall är det tvärtom. Trots sina 114 minuter känns filmen som att den är för kort. Personligen så hade jag inte tackat nej till åtminstone en halvtimme mer så att man hade kunnat utveckla alla delar som nu snabbspolas igenom. När Hal anländer till Oa (planeten som huserar kårens högkvarter) blir visiten så hastig så att det känns som att man knappt varit där överhuvudtaget. Det hade knappast skadat att få se mer av de fantastiska miljöerna och varelserna som rymdens hörn bjuder på. Mark Strongs deltagande som kårmedlemmen Sinestro går helt till spillo då han knappt är med, vilket ter sig konstigt med tanke på vilken viktig karaktär Sinestro egentligen bör vara.

Apropå filmens längd så är det inte bara underutvecklad handling som får mig tycka att något saknas. Scenövergångarna är klumpigt sammankopplade där sömniga oneliners får fungera som scenslut, och när slutakten närmar sig så börjar jag undra vilken katastrof som skett i klipprummet. I de stora actionsekvenserna känns det som att man helt glömt bort att lägga in viktiga klipp och allting känns som ett pussel som man inte lyckats få passa ihop. Att actionscenerna är så slarvigt genomförda känns konstigt med tanke på att det är Martin Campbell (GoldenEye, Casino Royale) som sitter bakom regirodret. Inte nog med att de är slarvigt redigerade så känns även de för korta. När Hal äntligen ska gå man mot moln (?) med Parallax är fighten så kort så att man inte riktigt köper att detta ska vara filmens klimax.

Denna sommar har varit fullspäckad av superhjältefilmer, och detta tycks ha lett till att Green Lantern fallit i skuggan av (visserligen överlägsna) filmer som Thor (2011) och X-Men: First Class (2011). Detta är lite synd, för även om Green Lantern inte till fullo utnyttjar sig av den enorma potentialen till episk rymdopera som de senaste årens tidningar uppvisat är detta ändå en godkänd och lättsmält superhältefilm som inte är i närheten av så dålig som det rykte den redan tycks ha fått. Det gläder mig att höra att Warner Bros., trots besvikelsen över biljettförsäljningen, inte tänker ge upp franchisens möjligheter på vita duken och att en uppföljare fortfarande är i planerna. Förhoppningsvis kommer man ha lärt sig av den första filmens misstag och nu, med grundhistorian ur vägen, ha möjlighet till att utforska mer av det vidsträckta universum som Hal Jordan och Green Lantern-kåren tar del av.

— — —

Rickard Blixt är filmvetare och redaktör för kultfilmtidningen FromBeyond