Jag behöver björken
Krönika, Kulturbloggen söndag, juli 31st, 2011
En morgon snöar det. Det är i slutet av juli och något faller från himlen. Första tanken är att det snöar. Snart ser jag dock att det är björkarna som släpper sina frön. Frön som faller som just ett tyst, lätt snöfall. Täcker marken med sina ljusgula, flygplansliknande livsfrukter. Något säger mig att jag för bara en kort tid sedan varit med om något liknande, något jämförbart men laddad med knivskarp olust och ångest. Några sekunder senare minns jag. Det är en scen ur Melancholia. Planeten närmar sig jorden med allt högre hastighet och diverse naturfenomen uppstår. Däribland ett årstidsvidrigt snöfall. Karaktären som betraktar fenomenet, har ett minst sagt blandat ansiktsuttryck. En mix av stor fascination och avgrundsdjup skräck inför universums egensinniga plan.
Inget av dessa uttryck kommer egentligen för mig när jag ser hur björkens förprogrammerade, högst naturliga, livscykel ger sig tillkänna. Nej, det är något annat som växer i mig. Pressar mot halsen. Greppar runt hjärtat. Får mig att frysa av vemod och sorg denna smeksamt varma julimorgon. Jag tänker att även träden begråter det som skett i Norge. Att naturen visar offren sin vördnad och att den samtidigt står stark och planerar för ännu ett årsvarv. Så behöver jag tänka. Så behöver jag intala mig att det är. För att inte falla i svart och jord. Jag behöver björken med dess vita stam att lägga min kind emot. Behöver spana upp i dess krona. Och där se en blek sol sila ner genom lövverket innan jag dukar fram frukost. Som alla andra dagar.
Agneta Wistrand Rosendal är författare och en del av kulturdelens redaktion
