CD: Franz Liszts pianosonat
Recension, Skivor söndag, juli 24th, 2011
Franz Liszt: Piano Sonata in B minor; Fantasie und Fuge über das Thema B-A-C-H; Bénédiction de Dieu dans la solitude; Venezia e Napoli (Hyperion/Naxos). Speltid: 79’25.
Marc-André Hamelin (piano)
–
I år skulle Franz (eller Ferenc, som hans ungerska landsmän säger) Liszt ha fyllt 200 år om han hade fått leva så länge. Det fick han inte. Han blev 75. Men under dessa år åstadkom han åtskilligt. Han skrev inte bara en uppsjö av egna stycken för piano, orkester och kör utan gjorde även pianotranskriptioner av andras verk, som till exempel Beethovens nio symfonier. 
Dessutom var han en av sin tids mest spektakulära virtuoser, en formidabel megastjärna i konsertsalar och salonger. Han placerade pianot på podiet så att hans markerade profil skulle framträda, skakade förföriskt på sin svallande hårman och fick damerna att dåna. Men han var också abbé, och hans musik rymmer såväl veritabla shownummer som transcendentala studier.
En av vår tids mest suveräna virtuoser heter Marc-André Hamelin, en kanadensisk pianist som är som allra bäst när han får ta sig an udda och hiskligt svårspelade tonsättare som till exempel Charles Alkan och Leo Ornstein. Men även Liszt passar honom naturligtvis förträffligt. Här hyllar han 200-åringen med en cd vars huvudnummer är den stora pianosonaten i h-moll (som blir B minor på engelska).
Den mer inåtvände Liszt presenteras med ”Bénédiction de Dieu dans la solitude”, en gudomlig välsignelse som rymmer så skönklingande, för att inte säga insmickrande, melodier att den gode guden måhända skruvar på sig lite generat. ”Venezia e Napoli” lockar naturligtvis Liszt till en gondolsång och en intrikat tarantella, medan ”Fantasie und Fuga über das Thema B-A-C-H” är både mer strikt och storvulen. Det här är Liszt på gott och ont. En del älskar det, andra blir besvärade – eller ser på det hela med lätt road min.
Men skivans tyngst vägande bidrag är den stora sonaten, Liszts försök att följa i Beethovens fotspår och samtidigt förnya genren. Hamelin spelar den med glasklar pregnans och får varje ton att klinga distinkt även i de snabbaste drillar och löpningar. Det är rasande snyggt och musikaliskt gjort – samtidigt som denna totala tekniska kontroll också innebär att kraften och känslostormarna något dämpas. Där Hamelin tämjer sonaten kan man säga att en pianist som Svjatoslav Richter snarare släpper loss det vilda och demoniska, för att inte säga smått vansinniga, i denna musik. Det gör hans tolkning mer omtumlande, men båda är lika övertygande i sin art.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
