Den poetiska bilden
Essä måndag, juli 18th, 2011”För mig gäller det att hitta den rätta balansen mellan den dokumentära och den poetiska sanningen. Att vara poetisk utan att för ett ögonblick göra avkall på den dokumentära sanningen” – Arne Sucksdorff.
Arne Sucksdorff var tveklöst en av våra största dokumentärfilmare. Verksam främst mellan 1940-1965 skapade Sucksdorff många viktiga dokumentärfilmer, flertalet i det korta formatet. Det verkliga genombrottet kom med Människor i stad (1947), hans Stockholmsskildring som blev belönad med en Oscar för bästa kortfilm. Det var förövrigt den första svenska filmen som erhöll en Oscar. Den andra mest kända kortfilmen torde vara Trut (1944) som handlar om just trutar som mördar och plundrar andra fåglar, till synes för nöjes skull. Filmen tolkades på sin tid som en allegori över nazismens barbari. Sucksdorff gjorde 1953 Det stora äventyret som var en verklig hybrid av dokumentärfilm och spelfilm och som på många sätt sammanfattar Sucksdorffs inställning till filmskapande som går att utläsa i citatet här ovan.
Det finns ingen skillnad mellan dokumentärfilm och spelfilm. De är bara två skilda uttryck. Sucksdorff menar att dokumentärfilmen precis som spelfilmen har en potential att skapa poesi, det vill säga vara ett konstnärligt verk. Sucksdorffs dokumentärer använder sig av ett narrativ som skänker filmen dramatik och för handlingen framåt. Han bearbetar bilderna utifrån en existerande manusidé och väjer inte för att ta om scener så att de passar hans vision.
Jag väljer att kalla detta tillvägagångssätt rekonstruktion. Att rekonstruera är att sammanfoga scener som från början inte har någon samband men som länkas samman genom manipulation, genom bearbetning. Dokumentärfilmaren John Grierson (känd för Drifters från 1929) definierade dokumentären som ”the creative treatment of actuality”. Treatment avser bilden medan actuality avser verkligheten. Den dokumentära bilden behandlar verkligheten, den är inte en mekanisk återgivning av verkligheten.
Fotografiet fick tidigt samma status som ett dokument. Användningen av dokument konnoterar det vi kallar bevis. Fotografiet ansågs vara ett bevis för den verklighet det återger, annars skulle inte fotografier användas som bevis i t.ex. rättegångar. Kanske är det detta som gjort att många så gärna vill se dokumentärfilmen som någon slags objektiv skildring av verkligheten. Men i själva verket förhåller det sig givetvis tvärtom.
Sedan finns det också en självklar distinktion mellan stillbilden och den rörliga bilden. Jean Mitry menade att den avgörande skillnaden låg i att fotografiet direkt relaterar till det det avtecknar. Fotografiet fångar en person, en händelse, en sak precis som det såg ut i ögonblicket. Den rörliga bilden, som i själva verket är stillbilder som rör på sig när de projiceras mot duken, utgör ett avtryck av verkligheten. Fotografiet är istället en reproduktion.
Robert Flaherty, regissör till Nanook Of The North (1922) menade att rekonstruktionen får tas i bruk endast om det som rekonstrueras har hänt. Om det inte har hänt är det helt enkelt fiktion, och kan därför inte rekonstrueras. Det är behandlingen som skapar en dokumentärfilms narrativ, men dramaturgin behöver inte för den skull vara synonym med t.ex. Hollywoodfilm. Uttrycken är olika, men både spelfilm och dokumentärfilm är i allra högsta grad manipulerade.
En svensk filmskapare som följt i Sucksdorffs fotspår (förutom lärjungen Stefan Jarl, ska tilläggas) är Jan Troell. Fortfarande, trots sina åttio år, högst aktuell som filmskapare. I dagarna släpps samlingen Sökaren – kortfilmer från ett halvsekel 1960-2010 (Pan Vision/Folkets bio) som återger hela 17 kortfilmer från Troells karriär. Hans första professionella film Stad (1960) är, som också namnet antyder, en direkt variant på Sucksdorffs Människor i stad. Då den förra var en Stockholmsskildring är Stad en betraktelse över Troells hemstad Malmö.
Filmen är utomordentligt vacker och redan här finns det som blivit något av Troells trademark, de utomjordiskt välkomponerade bilderna. Precis som hos Sucksdorff återfinns ett narrativ som här kretsar kring en dag i en skolpojkes liv. I början av filmen vandrar pojkens sköldpadda ut i det fria och pojken spenderar dagen med att stryka runt på stan, bada, och komma för sent till skolan. Allt medan han letar efter sitt försvunna husdjur. Filmen har en lätt touch av det avantgardistiska som främst utgörs av de snabba associativa bilderna ackompanjerade av ett stämningsfullt klassiskt tema. I stort är filmen fri från dialog och bilderna laddas istället av användandet av ljudeffekter och redan nämnda musiktema. Bildspråket pendlar mellan ytterligheter där den extrema närbilden varieras med storslagna översiktsbilder.
Även om Människor i stad på ett sätt är en slags kärleksförklaring till Stockholm så går det inte att ta miste på att Sucksdorff, naturfilmaren, också ser (den nya) staden och moderniteten som något negativt. Staden blir en symbol för ett maskineri som sliter ned människan. Den är högljud, varm och svettig I snabba montagebilder skildras en fabrik där hjul och maskineri snurrar aggressivt. I de efterföljande bilderna anländer en ambulans som hämtar upp en anonym arbetare som skadats i fabriken. Staden inverkar negativt på människan. Det ultimata levnadssättet är enligt Sucksdorff det primitiva livet i naturen. En framställning vi finner i En djungelsaga (1957) där den ”primitiva” människan är något beundransvärt. Men medan Flaherty var exotiserande, ja, rasistisk i sin skildring av ”vilden” i Nanook Of The North är Sucksdorff betydligt mer kärleksfull.
Troells skildring av staden är också en modernistisk sådan men är inte på något sätt lika negativ som Sucksdorffs. Blicken bygger istället på en fascination över det monumentala där gator, byggnader, hamnen och arkitekturen istället är något storslaget. Tekniken är något beundransvärt, inte tvärtom. Båtar, lokomotiv, och spårvagnar blir markörer för den moderna världen. En modern värld som inte är av ondo.
De modernistiska motiven återfinns också i Troells Sommartåg (1962) och Båten (1962). I Sommartåg får vi ta del av en ung pojkes resa med ”Sillatåget” mellan Malmö och Simrishamn. Filmen bygger på motsatspar och kontraster där bilder på tåget blandas med romantiska bilder på den kringliggande naturen och bygden. Kameran registrerar tågvisslan som tjuter, ångorna som stiger och den smutsiga mannen som skyfflar kol. Djur betar fridfullt på ängarna för att skrämmas iväg när tåget sedan rusar fram. Människorna i gårdarna iakttar fascinerat det framrusande tåget och vinkar till det när de åker förbi. De vuxna har fortfarande barnets blick när det kommer till tåget. Barnets blick, att vara totalt uppslukad, fascinerad och upptäcktslysten är också Troells blick. Att på detta sätt sammanfoga bilder på tåget och dess framfart med dess omgivnings påverkan är inget annat än en bearbetningen av verkligheten.
I Båten som skildrar S/S Malmös sista färd och skrotning handlar det om en slags arkeologi. Eller kanske en likvaka. I de inledande minuterna får vi se resenärer som reser med båten för allra sista gången. Sedan följer bilder på båten som ekar tom. Ett spökskepp. Över bilderna på det tomma fartyget, kroppen, ligger ljudspåret av tidigare resenärers skratt och skrål, prat och glädje. Ett rep slår gång på gång mot skrovet och det blir en melankolisk påminnelse om något som snart är ett minne blott. Syftet med filmen ter sig vara att bevara båten i minnet hos den som tittar och skrotningen av båten blir en slags fysisk avslutning. Jan Troell gör detta utan en tillstymmelse av sentimentalitet. Båten säger något om själva filmmediet i sig. För vad gör inte filmen snarare än att bevara?
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
Sökaren – kortfilmer från ett halvsekel 1960-2010 ges ut på DVD 2011-07-20 av Pan Vision.
Litteratur:
Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen, Mauritz Edström, PAN/Norstedts, 1968.
Semiotics & the Analysis of Film, Jean Mitry, The Athlone Press, 2000 (1987)
Claiming The Real – the documentary film revisited, Brian Winston, British Film Insitute, 1995.
Filmografi:
Sökaren – kortfilmer från ett halvsekel 1960-2010, Jan Troell, Pan Vision/Folkets bio.
Drifters (1929), John Grierson.
Nanook Of The North (1922), Robert Flaherty.
Skönheten skall rädda världen (2001), Stefan Jarl.
Trut (1944), Arne Sucksdorff.
Människor i stad (1947), Arne Sucksdorff.
Det stora äventyret (1953), Arne Sucksdorff.
En djungelsaga (1957), Arne Sucksdorff.
Stad (1960), Jan Troell.
Båten (1962), Jan Troell.
Sommartåg (1962), Jan Troell.
