Scen: Den fjärde rosen
Recension, Scen söndag, juli 17th, 2011Den fjärde rosen
Stadra sommarscen 16 juli – 14 augusti
Manus: Gunilla Linn Persson
Regi: Johan Bernander
Musik: Anders Ortman
Scenografi och kostym: Märta Fallenius
Ljus: Lars-Johan Arnesson
Mask och peruk: Anna Nyman
I rollerna
Gertrude Stein: Magnus Wetterholm
Alice B Toklas: Marika Lagercrantz
L Stein, G Apollinaire, E Hemingway: Rune Jakobsson
Vollard, Picasso, Duncan, Sedgwick: Peter Bergared
Helène: Eva Halldert
Matisse: Lasse Forss
Fotograf: Börje Gustavsson
Stadra är Stadra är Stadra är Stadra och i år är det livet hos Gertrude Stein och hennes påfågelstjärt, hennes mus, hennes maka, hennes munsbit, alltså Alice B Toklas, vi får veta mer om. Ni vet hon som efter Gertrudes död skrev en kokbok med recept på kladdkaka med sällsamma ingredienser såsom hasch, choklad och nötter.
Redan på gårdsplanen leds vi flott in i den parisiska atmosfären. Seine flyter fram i egenskap av ett svallande blått sidentyg och där finns också en av alla Paris broar. På ytan av det böljande blå tyget, guppar fisklikt diverse bestick. Eller är det kanske solglitter? Och vid sidan om entrén kan man beskåda Stefan Rydeéns installation Alice mekano. Ett tredimensionellt stoläventyr som trotsar den fjärde väggen.
Den fjärde rosen är baserad på ett nyskrivet manus av författaren av Gunilla Linn Persson. Och den är minst lika lärande som någon av Stadras andra uppsättningar.
Här får vi vara med om när den välväxta konstsamlerskan Gertrude Stein, initierat spelad av en nästan porträttlik Magnus Wetterholm, möter den älskansvärda nätta Alice B Toklas, ungflicksaktigt gestaltad av Marika Lagercrantz som naturligtvis fått en rejäl hårväxt på överläppen. Ett av Toklas kännetecken.
Jag slås verkligen av kontrasten mellan hennes fjärilslika framtoning och Wetterholms sätt att framhäva sin karaktärs tunga satta kroppshydda. Snyggt! Samma Alice B Toklas hör klockor ringa första gången hon träffar Gertrude. Vilket hon sammankopplar med vad hennes mor en gång sade. Nämligen att hör man klockor när man träffar en människa, så har man mött ett geni. Huruvida det där med genialiteten stämmer, kan man låta vara osagt. Men de tu blir ett och lever i stor ömsesidig kärlek till den dagen Gertrude dör.
På adressen Fleurus 27 i Paris lever de av räntor från Gertrudes fars investeringar, håller salong – uppbyggd med schäslong och frånvända tavlor. Enkelt och effektivt. En vacker scenbild där ljus och skugga harmonierar.
De umgås med dåtidens avantgarde inom litteratur och konst och älskar varandra så som bara de kan älska. Wetterholm och Lagercrantz blickar och kroppsspråk övertygar utan att skriva på näsan.
Vi möter en ”look a like” Picasso, frejdigt spelad av Peter Bergared. En, enligt Gertrude Stein, skör Hemingway, fint gestaltad av Rune Jakobson. Som till publikens glädje, gör en minst sagt skojig entré mot slutet av föreställningen. Och ordekvilibristen Apollinaire finns med han också. Även han spelad av Jakobson. Lasse Fors gör en stram och samlad Matisse och Eva Haldert en klassiskt robust husa. Stadras barn och ungdomar fyller ut, lägger till och förgyller med osannolika kreationer.
Gunilla Linn Perssons manus följer till en del Diana Souhamis biografi om Gertrude och Alice. Rätt många citat går att känna igen och förloppet är bekant även det. Är det manus baserat på biografi så är det. Det jag möjligen kan sakna är sekvenser som väger upp det mer rapsodiska. Nu får vi omtumlande radikal kärlek, två världskrig och förtvivlad död inom loppet av två timmar. Det är fascinerande i sig och Marika Lagercrantz slutmonolog är betagande vacker. Men ändå. En stilla inbromsning på lämpligt ställe skulle möjligen inte ha skadat.
Fast en ros är en ros är en ros är en ros, som Gertrude Stein skulle ha sagt. Och Stadra är Stadra är Stadra är Stadra säger jag och ser ut över sjön. Som lägligt lagt sig till ro i kvällssolen. Nog det.
Agneta Wistrand Rosendal är författare och en del av kulturdelens redaktion
