CD: Ny finsk orkestermusik
Recension, Skivor fredag, juli 15th, 2011
Uljas Pulkkis: Tales of Joy, Passion, and Love; On the Crest of Waves; Vernal Bloom (Ondine/Naxos). Speltid: 62’37.
Kari Kriikku (klarinett), Gabriel Suovanen (baryton), Tampere Philharmonic Orchestra, Hannu Lintu (dirigent)
–
–
–
–
–
Sebastian Fagerlund: Isola (Clarinet Concerto; Partita for String Orchestra and Percussion; Isola) (BIS/Naxos). Speltid: 58’36.
Christoffer Sundqvist (klarinett), Gothenburg Symphony Orchestra, Dima Slobodeniouk (dirigent)
–
–
–
–
Tonsättare som Einojuhani Rautavaara (f. 1928) och Aulis Sallinen (f. 1935), Kalevi Aho (f. 1949), Kaija Saariaho (f. 1952), Magnus Lindberg (f. 1958) och Kimmo Hakola (f. 1958) har gjort att Finland idag är en konstmusikalisk stormakt. Men hur är det med återväxten? Kanske kan två nya skivor med Sebastian Fagerlund och Uljas Pulkkis kan ge svaret. Båda är födda på 1970-talet.
Uljas Pulkkis är den mest sinnliga av de två med en delikat och färgskimrande orkesterbehandling som kan föra tankarna till Ravel och Respighi – och kanske Uuno Klami. Han har sina rötter i senromantik och impressionism men låter musiken naturligt växa in i den egna samtiden. On the Crest of Waves är en havsfantasi i sju måleriska avdelningar med rubriker som ”Vinden”, ”Annalkande storm” och ”Stiltje”. Vernal Bloom har inget direkt program men är en livsbejakande tondikt vars envetna rytm får mig att tänka på hästens galopperande i Sibelius Nattlig ritt och soluppgång. Huvudnumret utgörs av en klarinettkonsert med namnet Tales of Joy, Passion, and Love, ett vackert men kanske aningen utdraget verk. Föga förvånande är solostämman skriven för Kari Kriikku, Finlands motsvarighet till vår egen Martin Fröst, och mannen som sett till att det nu kryllar av högklassiga finska klarinettkonserter. Den första satsen har något av Philip Glass över sig, men till skillnad från Glass riskerar aldrig Pulkkis att bli banal. Klarinetten sjunger sig igenom konserten, och i sista satsen introducerar Pulkkis dessutom originellt nog en barytonsolist som framför en dikt av Thomas More (nej, inte han med Utopia utan 1800-talspoeten). Jag vet ärligt talat inte om tilltaget tillför så mycket, men det är å andra sidan inte heller störande.
Hos Sebastian Fagerlund möter en större intensitet och ett kraftfullare tonspråk. Markerade rytmer kontrasteras mot statiska men emotionellt laddade partier och våldsamma slagverk mot skira klanger. Hans klarinettkonsert rör sig fritt framåt, episodisk men ändå väl integrerad. Det är som om olika musikaliska epoker möts, kolliderar, uppgår i varandra – och ibland kan man höra en hälsning till Gershwins Rhapsody in Blue. Christoffer Sundqvist är solist och behärskar hela det breda registret. Partita för stråkar och slagverk är ett dramatiskt och rikt omväxlande verk där Fagerlund maximalt utnyttjar kontrasten mellan de två instrumentgrupperna och växlar mellan häftiga utbrott och skira stämningar. Men frågan är ändå om inte skivans absoluta mästerverk utgörs av tonsikten Isola. Fagerlund säger sig vara inspirerad av Själö i Åbo skärgård som tidigare hyste ett hospital för spetälska och sinnessjuka. Som en grotesk detalj kan nämnas att patienterna på väg dit själva fick bära med sig det plank som skulle bli deras likkistor. Av detta har Fagerlund gjort delvis gastkramande musik – ett i alla betydelser oerhört verk.
Så hur lyder svaret på min inledande fråga om återväxten inom finsk konstmusik? Har 70-talsgenerationen något att komma med? Jo, det kan man lugnt påstå. Sebastian Fagerlunds Isola är en av årets hittills bästa och mest angelägna orkesterskivor.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
