Bio: Enter the void

Inlagd av Johnny Kickmaier Film, Recension fredag, juli 15th, 2011

Enter the void

Psykadelisk melodram (regissörens egna ord), Frankrike/Tyskland/Italien/Kanada, 2009

Regi: Gaspar Noé

Medverkande: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander m.fl.

Längd: 161 minuter

Svensk biopremiär 15/7 2011

— — —

Missbrukaren och knarklangaren Oscar lever i Tokyo. Där befinner sig även hans syster som jobbar som strippa och har en relation med klubbägaren hon arbetar för. Ett möte med en vän slutar illa och Oscar blir skjuten. Hans själ beger sig ut på en lång och förvillande resa, genom barndom till nutid.

Gaspar Noé, regissören som tidigare gett oss Ensam mot alla (1998) och Irreversible (2002), är återigen tillbaka och som vanligt är hans strävan att utmana, provocera och framförallt polarisera sin publik. Man kan anklaga honom för mycket men definitivt inte för att vara subtil (det vet han nog inte ens vad det är). Med Enter the void levererar han en kompromisslös och visuellt stark filmupplevelse.

Noé har med tidigare alster visat att han är en mycket begåvad tekniker, en förmåga som inte lär göra någon besviken denna gång heller då Enter the void med rätt kan sägas vara hans mest ambitiösa skapelse hittills. För att till fullo uppnå sin vision har Noé har tagit hjälp av en rad talanger. Bland annat har han anlitat den djärve fotografen Benoit Debie, som plåtade Irreversible och som här bjuder på en härlig viktlöshet i sitt arbete; fotot fullkomligen svävar fram och synkar fint med de digitala övergångarna.

På tal om digitala effekter: i princip varenda bildruta (om inte alla) har på något sätt manipulerats i datorn. Med på ett hörn finns effektföretaget BUF Compagnie, som på senare år varit inblandade i det mesta gällande specialeffekter, och som här gjort ett mycket intressant arbete. Kran- och helikoptertagningar varvas med studioscener och CGI på ett nästan sömlöst vis. Man ser förstås att det rör sig om specialeffekter men själva sammanfogningen är oerhört imponerande och något man sällan stöter på.

Klippningen är bitvis stark, särskilt specifika scener där man hoppar mellan då- och nutid, men överlag anser jag att filmens helhet kunde ha kortats ner avsevärt. Ljudproduktionen är kanon oavsett om det gäller musik, ljuddesign eller ljudklippning. Alla är de precis lika genomtänkta som filmens foto, vilket skapar en realistisk känsla av att verkligen vara på plats.  Jag vill också passa på att nämna den tyska experimentella konstnären och regissören Thorsten Fleisch som gjort en suverän inledande titelsekvens som sätter tonen för vad som komma ska.

De mindre tekniska bitarna av produktionen imponerar tyvärr inte lika mycket. Skådespelarna i Noés andra filmer har varit bra men i Enter the void möts vi förvånande nog av stel gestaltning och banal och knagglig dialog. Oscar, spelad av Nathaniel Brown (här i sin första film), är en tråkig huvudrollskaraktär, som karvad ur det hårdaste träslag. Bättre går det inte heller för Paz de la Huerta vars agerande påminner om en provdocka där känslor ska på och av likt hastiga klädbyten. Hon framstår stundtals som helt handlingsförlamad och även en gnutta irriterande. De båda syskonen som vuxna engagerar inte särskilt mycket, bättre är det dock när vi får ta del av deras tragiska barndom. Det är där vi finner filmens, emotionellt sett, starkaste scener.

I början av filmen får vi förklarat för oss av en av karaktärerna vad en tibetansk dödsbok är, detta inslängt i en diskussion bara minuter innan Oscar dör. Det blir så klart en läglig bakgrund till vad som ska hända under återstående tid, men känns mer som en ursäkt för att ge publiken någon form utav ramhandling. Att leverera filmens premiss på detta sätt känns onödigt tungsint och framstår mer som ett trick för att få historien att verka djupare än vad den egentligen är.

Gaspar Noé är ute efter att skänka publiken en hallucinatorisk och hypnotiskt upplevelse, vilket han till viss del lyckas med. Men han överkompenserar det hela med en massiv längd som gör att filmen emellanåt snarare blir monoton och repetitiv. Det är även synd att Noé ibland har svårt att skilja på det infantila och det vuxna i denna historia. I slutet ställer han till med ett utav de mest pubertala försök att provocera och det hela blir istället skrattretande larvigt. Till skillnad från de omtalade scenerna i Irreversible är detta ett misslyckat försök att vara kontroversiell.

Enter the void är en audiovisuell fröjd och tränger man undan hur överflödigt svårmodig filmen emellanåt är så får man sig verkligen en riktig bioupplevelse; bristerna vägs upp med hjälp utav ren cineastisk magi.

— — —

Johnny Kickmaier är filmare och frilansskribent