Bio: Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2

Inlagd av Eva Johansson Film, Recension torsdag, juli 14th, 2011

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2

Äventyr, England, 2011

Regi: David Yates

Manus: Steve Cloves

Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Ralph Fiennes m.fl.

Svensk biopremiär: 13 Juli 2011

— — —

Så var den här, efter 10 års väntan. Den sista filmen om Harry Potter – pojken som överlevde. Barn, ungdomar och vuxna världen över behöver inte undra längre. Hur ska det gå för Harry, Hermione och Ron? Men utgången kanske inte kommer som en överraskning för alla. Vi som troget i bokform följt den glasögonprydda lilla trollkarlen från hans 11-årsdag och framåt vet vad som komma ska. Missförstå mig inte, förväntningarna inför denna sista, åttonde film är absolut inte mindre efter att ha läst bokförlagan. Nej det är precis tvärt om, boken var storslagen, dramatisk och välskriven. Kan då Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 leva upp till boken och mina förväntningar?

Voldemort (Ralph Fiennes) är tillbaka och har tagit över trolldomsministeriet. Harry (Daniel Radcliffe) , Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) har gett sig av för att försöka hitta och förstöra Voldemorts horrokruxer som var och en gömmer en del av den onämnbares själ och på så sätt gör honom odödlig. Kampen fortsätter och leder de tre vännerna tillbaka dit där det hela tog sin början. Där kommer också den slutliga striden utspela sig – på Hogwarts-trollkarlsskola.

Redan innan första bildrutan sätts tonen för resten av filmen. I stället för den vanliga mysiga melodislingan som så starkt definierar sagan om Harry Potter kommer ett illavarslande monotont brummande, sedan kastas vi rakt in i handlingen. Det som tidigare fått de yngre Harry Potter-entusiasternas fantasi att göra kullerbyttor är som bortblåst. Flygande kvastar, trollformler och applåder i stora salen har fått ge vika för ett djupt, kallt, ondskefullt mörker. Applåderna har tystnat och magin har svartnat. Mitt i mörkret står dess källa – den onda Voldemort som nu vuxit sig så stark att det enda som nu står i hans väg är Harry. Endast en av dem kan överleva medan den andra måste betala med sitt liv. Kampen mellan gott och ont har för länge sedan börjat, men det är här och nu den får sitt slut.

Rent visuellt är filmen helt fantastisk. Detta kommer kanske inte som en överraskning när de föregående tre filmerna, även de regisserade av David Yates, håller en mycket hög stilistisk nivå. Yates, som fick chansen att kliva in efter Den flammande bägaren (2005), gör denna gång sin största insatts och visar tydligt att han vet hur en filmsekvens kan förvandlas till ren filmmagi. Filmens första halvtimme stapplar något när allt ska knytas ihop men snart är vi framme vid hela filmseriens crescendo. Tillskillnad från den föregående filmen, som mest fungerade som transportsträcka, så sparas det inte denna gång på krutet. Nu kommer slaget som vi alla väntat på och få lär bli besvikna. Det är så visuellt vackert och otäckt på samma gång så att jag nästan rörs till tårar. Jag känner att mina inre bilder från den avslutande boken faktiskt har förverkligats. Visst finns vissa detaljer som tyvärr har utelämnats, men på det stora hela har Yates gjort ett fantastiskt jobb. Varför han ignorerat exempelvis ögonfärger och vissa viktiga sidohistorier går det endast att spekulera om. Förmodligen har han, och filmens manusförfattare Steve Cloves sina anledningar. Som vanligt när det kommer till att göra en fungerande filmadaption av en riktigt tjock bok så handlar det om att sålla.

Ralph Fiennes är fantastisk i rollen som den ohygglige Voldemort. Han har nog inte framstått så genuint otäck sedan han gestaltade nazisten Amon Goeth i Schindlers List (1993). Även Radcliffe har mognat med sin uppgift. Efter den första filmen fick han kritik för sin passiva tolkning av trollkarlen Harry men nu har han blivit betydligt tuffare och verkar fullständigt bekväm i sin huvudroll. En annan skådespelare som med rätt fått större plats är Matthew Lewis som spelar den tidigare ganska fumliga karaktären Neville Longbottom. I denna avslutande del är han inte längre endast en ”comic relief” utan har vuxit upp till en riktigt skön hjältefigur. Det är naturligtvis kul att se mognaden i de unga skådespelarna, men det går inte att komma ifrån att det är de engelska etablerade storskådespelarna som är filmens ryggrad. Fiennes har jag redan nämnt, men Alan Rickman, Helena Bonham Carter och Maggie Smith går inte av för hackor de heller. Det är deras fantastiska rolltolkningar som är grädden på moset och som ger filmen ett extra sagoskimmer.

Nu när jag sett den sista filmatiserade delen av Harry Potter-sagan känner jag en viss kluvenhet. Det har blivit dags att släppa taget och att låta den lysande trollstaven gå vidare till nästa generation av magikerälskare. För visst är det något speciellt med Harry Potters värld, den är komplett, genomtänkt och otroligt trovärdig, åtminstone för den som har lite fantasi. Man kan exempelvis dra paralleller till den enorma känsla av helhet som även finns i Tolkiens Sagan om Ringen-trilogi. Skillnaden är att tonen successivt mörknar och hela tiden blir mer seriös i JK Rowlings sagovärld. Hon började skriva om Harry och hans vänner till sina egna barn när de var små, vilket märks. Till en början är allt enkelt och lättförståligt. I takt med att barnen mognade gjorde också handlingen det. Istället för att omfamna sina barn med glädje och värme behövde Rowlings förbereda barnen på verkligheten, vilken inte alltid ser ut som en förälder önskar. Kanske är det därför det finns djupa diskussioner om både etnisk rensning, religion och inte minst om döden i de senare av böckerna. Själv hör jag till den generation som gick genom mina tonår omgiven av den värme som böckerna och dess filmförlängningar utstrålar. Tillsammans med Harry, Ron och Hermione var det faktiskt lite enklare att möta vuxenvärlden. Denna gåva har jag nu lämnat över till mina egna barn i vars ögon jag nu ser magin glittra. Även om sagan om Harry Potter – pojken som överlevde, för mig nu definitivt är slut så har den för dem bara hunnit börja.

— — —

Eva Johansson är informatör, filmvetare och Harry Potter-entusiast