DVD: Adam Resurrected

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan tisdag, juli 12th, 2011

Adam Resurrected

Drama, Tyskland, 2008

Distributör: Sandrews

Regi: Paul Schrader

Skådespelare: Jeff Goldblum, Willem Dafoe m.fl.

Längd: 102 min

Finns på dvd från 2011-06-08

— — —

Adam, spelad av Jeff Goldblum, är en före detta estradör som under Andra Världskriget deporteras till ett av nazisternas koncentrationsläger. Under plågsamma kval tar han sig igenom tragedin med livet i behåll, och placeras kort därefter på ett behandlingshem i Israel för Förintelsens överlevare. Adam är genomgående karismatiskt, utåtagerande och mycket omtyckt, men snart visar det sig att han bär på posttraumatiska sår av närmast perversa mått. Genom återkommande flashbacks står det klart att Adam fallit offer för en osedvanligt sadistisk naziofficer – Kommendant Klein, spelad av Willem Dafoe. Adam minns tillbaka på hur Klein bokstavligt talat reducerade honom till en mänsklig hund, tänkt att underhålla och trösta. Hur han fick sova på golvet, äta köttslamsor från ben, och krypa omkring på alla fyra, samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna. När Adam sedan träffar en traumatiserad pojke på behandlingshemmet i Tel Aviv, som under andra omständigheter reducerats till en hund, och också ”blivit en hund”, så uppstår en outtalad samhörighet. Mannen som var en hund möter pojken som blivit en hund, således – två hundar möter varandra och får kontakt. Adam beslutar sig för att hjälpa pojken, och kanske i processen även sig själv.

Adam Resurrected är baserad på en bok av den israeliska författaren och konstnären Yoram Kaniuk, vars originaltitel direkt översatt betyder ”människan, hundens son”. Det är en historia som omfamnar existensiella och filosofiska frågor, triggat av posttraumatiska händelser, där människans jakt efter vetskap, mening och sanning sammanstrålar med varandra. Jag ska villigt erkänna att jag flera gånger känner mig intellektuellt bortdribblad i Kaniuks berättelse, som i Paul Schraders händer transformeras till en film som bärs fram av ett konsekvent suggestivt berättande. På gott och ont – filmspråket väcker intresse samtidigt som det är svårbegripligt. Den som efterfrågar det linjära berättandet á la Hollywood bör vara på det klara med att Adam Resurrected är en film som doftar mer art house än ”traditionellt” punkt-A-till-B-berättande. Vilket i sig inte är ett problem, sålänge som det finns ett budskap. Det finns det visserligen i Adam Resurrected, flera stycken, men de är också däri problemet ligger.    

Narrationen pendlar hela tiden mellan då- och nutid – perioder före, under och efter Förintelsen avhandlas parallellt med varandra, och ständigt med en slags underliggande surrealism som aldrig riktigt får fritt spelrum. Adam Resurrected är följaktligen en spretig film som tar upp mycket – Guds tystnad, vetande bortom förstånd, psykologiska mekanismer, skuldbördan och jakten på förlåtelse. Schrader bejakar mycket men blir aldrig särskilt konkret. Kanske för att han har för många komponenter att hålla reda på. Flera faktorer hade onekligen mått bra av att hamna på klipprumsgolvet. Den sexuellt utsvävande relationen mellan Adam och Syster Grey känns visserligen berättigad men inte på något sätt nödvändig. Den skulle man exempelvis kunnat utelämna eftersom den fråntar fokus från det väsentliga.

Scenerna mellan Jeff Goldblum och den plågade pojkhunden är emellertid riktigt bra. Där lyckas man fånga den omedelbara kontakt som karaktärerna känner inför varandra, och som sedan stiger i takt med att tilliten växer. Goldblums skådespel överlag är fantastiskt. Hans porträtt av en man som vandrar mellan maktspektras båda ytterligheter – ömsom undergiven, ömsom dominant – påvisar en skådespelarmässig bredd som få aktörer besitter. Han borde ägna mindre tid som gästskådespelare i TV-serier och göra mer av sånt här istället.

Schrader levererar inte sin bästa film med Adam Resurrected men han lyckas ändå ingjuta ett beständigt obehag med sin film. Den helhetsmässiga känslan präglas av en obekväm teori om att alla uteblivna förklaringar på människans destruktiva natur beror på att det kanske inte finns några svar. Det handlar kanske om en genetisk kvarleva, en primal instinkt som aldrig försvinner, som helt enkelt ställer sig över logik och rationalism. Och i det avseendet, trots sitt spretiga upplägg, har Schrader lyckats med Adam Resurrected.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent