Roman: Sommarhuset

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skönlitteratur tisdag, juli 5th, 2011

Sommarhuset

Anna Fredriksson

Forum

287 sidor

Ute nu

– – –

Vi är nog alla välbekanta med uttrycket ”blod är tjockare än vatten”. Dock så behöver blodsband inte alltid innebära en nära relation. Detta är något som Anna Fredriksson tar upp i sin debutroman Sommarhuset.

Huvudpersonen Eva måste efter att ha mist sin mor i ett tragiskt dödsfall återförenas med sina två syskon som hon inte haft kontakt med på många år. Tillsammans måste de samsas om vad som ska hända med moderns sommarhus. Eva, som tillsammans med sin mor tagit hand om huset under alla år, vill behålla huset för att själv kunna bo där medan hennes syskon är överens om att det ska säljas. Eva åker ut till huset under sommaren, och får oväntat sällskap av båda syskonen med respektive familjer. För första gången på flera år måste syskonen försöka hålla sams och bo tillsammans under samma tak. Ett beslut måste fattas, och under vägen dit hinner mycket hända som ska komma att sätta allas relationer på prov.

Sommarhuset är en roman som aldrig riktigt griper tag i mig. Temat är fängslande och känns realistiskt, då familjeförhållanden inte alltid är så enkla som sockersöta Hollywood-produktioner vill få det att verka. Blod må vara tjockare än vatten, men bara för att man är en familj innebär det ingen garanti för kärlek och välvilja. Eva framställs i boken som den som har brytt sig om och tagit hand om sin mor medan syskonen levt sina egna liv utan en tanke på deras sjuka mor. Trots det är det svårt att fatta sympati för Eva. När boken är slut vet jag inte vem som är den gode eller vem som är den onde. Detta är kanske meningen, just för att människor är komplexa och egentligen inte går att placera i fack. Det finns alltid flera sidor av en historia, något som Eva får lära sig genom bokens gång.

Sommarhuset är i botten en sorglig historia, som dock hade kunnat berättas på ett mer gripande sätt. Det är svårt att leva sig in i en historia där man inte känner för någon av karaktärerna. Men det är trots allt en fin berättelse som visar att familjen inte alltid står en närmast, men när det kommer till kritan så är det ändå dem som betyder mest.

– – –

Maria Sandström