Sebastian – soldat, helgon, bögikon

Inlagd av Peter Ekström Essä måndag, juli 4th, 2011

Med rekordfart håller den förre påven Johannes Paulus II (1920-2005) på att bli helgonförklarad. Han har bara varit död i knappt sex år men har redan nått andra steget i processen, saligförklarande. Den anledning som katolska kyrkan officiellt anger är att en Parkinsonsjuk nunna mirakulöst tillfrisknat efter att ha åberopat den avlidne påven, som  själv led av Parkinson, i sina böner. Minst ett dokumenterat mirakel av den typen krävs för att ens bli nominerad som helgon. Vanligtvis tar det sedan årtionden, ibland århundraden, innan ett beslut om helgonskap kommer. Det är ingen process som egentligen kräver någon brådska, människorna ska bara bekräfta vad gud redan vet.

Antagligen ligger mer triviala skäl bakom den hastiga processen med Johannes Paulus II än enbart rent teologiska. Han var oerhört populär och den katolska kyrkan behöver i dessa pedofilskandalernas dagar all draghjälp den kan få. Det kan också vara ett slags tack. Johannes Paulus II satte rekord i helgonförklaringar. Nya helgon utnämndes på löpande band under hans tid som påve. Med det i åtanke kan man ju tycka att det inte är mer än rätt att han också får en släng av sleven.

Jag kan vara lite avundsjuk på den katolska kyrkan på grund av dess helgon. Det finns oöverskådligt många och alla har en märkvärdig historia, har utfört mirakel och beskyddar mot både det ena och det andra. Nästan varje känd avrättningsmetod finns beskriven i helgonberättelserna och nästan varje mänsklig verksamhet har ett skyddshelgon.

Helgon finns inte bara inom den katolska kyrkan. De ortodoxa kyrkorna har helgon och även de protestantiska även om de inte tycks utnämna några nya. Också andra religioner har helgon. Men det är katolikerna som har det mest levande förhållandet till helgonen.

Många helgon är relativt väldokumenterade historiska personer. Deras liv finns beskrivna i den katolska kyrkans officiella helgonberättelser och i andra, mer neutrala vetenskapliga, sammanhang. En del helgon har dock dunkelt ursprung och kan vara ”adopterade” från äldre kulturer eller icke-kristna religioner. Sankt Göran (eller St George) är ett sådant helgon som kanske snarare var en sagofigur än en verklig människa.

Beroende på samhällets behov, lokala förutsättningar och allmänna modeströmningar varierar helgonens popularitet. Vissa helgon kan vara oerhört framstående under en epok och nästan bortglömda under nästa.

Ett helgon som under lång tid var ett av Europas allra mest populära men som idag har en undanskymd betydelse, är Sankt Sebastian.

Sebastian kom först att intressera mig på grund av de många och ibland mycket dråpliga och bisarra framställningarna av honom inom bildkonsten. Senare upptäckte jag andra sidor och det visade sig att Sebastian och användandet av honom som symbol hade dimensioner som gjorde honom ännu mer spännande. Eftersom jag inte hittat några utförliga moderna texter om Sebastian så har jag skrivit själv. Skrivandet har i någon mån också blivit en övning i slutledningskonst utifrån få riktiga källor vilka dessutom haft tvivelaktig trovärdighet.

Några egentliga historiska fakta finns inte angående Sebastians liv. Källorna till hans historia utgörs i stort sett av den katolska kyrkans officiella skrifter. Det är främst Legenda Aurea (Den gyllene legenden) och Acta Sanctorum som utgår ifrån Ambrosius tjugonde predikan. Den här typen av hagiografiska texter syftar till att motivera och legitimera kyrkans ställningstaganden och är notoriskt överdrivna och tillrättalagda. Men utifrån hållpunkter i den officiella historien kan också en annan berättelse skrivas. Därtill kan läggas hur olika grupper använt sig av Sebastian som symbol under århundradena efter hans död – en lång och varierande historia. Frågor som: Har Sebastian verkligen funnits? och Hade han ett förhållande med den romerske kejsaren? kan inte besvaras. Men oavsett de möjliga svaren på de frågorna har han fått en historisk betydelse.

Sebastian helgonförklarades därför att hans aura botade en kvinna från stumhet och detta mirakel omvände omedelbart 18 eller 78 personer till kristendomen. Det är dock osäkert när själva helgonförklaringen gjordes. Hans historia är definitivt kristen men han kan ha tillhört de många tidiga prekonciliära helgonen, det vill säga personer som etablerades som helgon innan det första kyrkokonciliet 325. Ett tecken på detta kan vara att redan 367 byggdes en basilika över hans grav i Rom. Men ur andra källor kan man dra slutsatsen att han inte blev helgonförklarad förrän på 500-talet.

Sebastians liv

Sebastians liv kan ha utspelat sig på följande sätt: Han föddes i Narbonne (nuvarande Frankrike) omkring 256. Narbonne var då provinshuvudstad i Gallien som sedan länge lydde under Rom. Hans föräldrar var välbeställda. Fadern var möjligen handelsman. Familjen flyttade tidigt till Milano (nuvarande Italien) varifrån föräldrarna kom. Fadern bör ha varit romersk medborgare – ett privilegium som i så fall också sonen fick del av. Detta kan ha spelat en viss roll när det gällde möjligheten att ta värvning som soldat i den romerska armén. Just under denna period växlade det lite fram och tillbaka. Ibland var detta enbart möjligt för romerska medborgare. Emellanåt kunde även andra bli soldater.

Om just detta är lite vagt så är det desto tydligare med andra villkor. Förhållandena i den romerska armén är mycket väl dokumenterade. För att ta värvning vid denna tid krävdes att en man var välväxt, åtminstone 168 cm, frisk och minst 20 år gammal. Då kunde denne skriva på ett 25-årigt kontrakt och börja från botten som menig. Endast den absoluta överklassen kunde direkt få officersställning, den romerska armén var till stor del en meritokrati vilket bidrog till dess framgångar. Detta medförde att unga män med mycket enkel härkomst kunde göra avancerade karriärer. Ja, det finns flera exempel på kejsare som kommit till makten på detta sätt.

Enligt källorna gick Sebastian in i armén 283. Då skulle han ha varit 27 år. Det känns lite gammalt. Han måste i så fall ha gjort en mycket snabb karriär. Förvånande snabb. Och med mycket kort tid för att nå nästa position. Det är rimligare att tänka att han tog värvning några år tidigare, strax efter att han fyllt 20 år.

Nästa hållpunkt i Sebastians historia är när han blir hög officer vid Praetorianska gardet. Detta var en militär elitstyrka – den enda som fick utöva sin verksamhet i själva staden Rom. Solen, månen och ibland skorpioner tillhörde deras symboler. Förläggningen låg precis utanför Roms stadsmur. Gardets funktion var mest polisiär men det fungerade ibland också som kejsarens livvakt. Vad förde Sebastian till denna prestigefyllda position?

Hans kontrakt kan knappast ha löpt ut men han bör ha avverkat ett flertal år av det. Han måste både ha hunnit med sin militära grundutbildning samt att meritera sig på ett exceptionellt sätt. Att skaffa sig meriter kan egentligen bara ha skett genom att han utmärkte sig i strid. För att hamna i de högsta befälhavarnas synfält bör det ha tagit en viss tid och ett antal steg på befordingsstegen. Under den tid Sebastian gjorde soldattjänst fanns många möjligheter att delta i både krig och mindre stridigheter. Det var en epok som ibland kallas Romerska imperiekrisen och som sträckte sig från 235-284. Under denna tid vimlade det av större och mindre fältslag, militära kampanjer, bekämpandet av uppror med mera. Händelserna var spridda, krishärdarna flammade upp i rikets centrala delar, i dess utkanter och utanför dess gränser.

De två militära befälhavarna Diocletianus (244-311) och Maximianus (250-310) utmärkte sig särskilt under imperiekrisen. Detta ledde till att Diocletianus blev utnämnd till kejsare 284. Han fick i hög grad äran av att ha återställt ordningen i Rom. Två år senare utnämndes Maximianus till hans medkejsare och strax därefter infördes den så kallade tetrarkin med två kejsare (augustus) och två ”underkejsare” (cesarer). Denna period, Dominatet, medförde många förändringar av Roms organisation. Bland annat reducerade Diocletianus Praetorianska gardets storlek och status. Två andra militära styrkor – Jovianerna och Herculianerna fick så småningom överta rollen som livvakt. Bakgrunden var nog att Praetorianska gardet var rätt självständigt. Det hade inte alltid skyddat kejsarna utan till och med ibland medverkat till deras störtande.

Praetorianska gardet var alltså ifrågasatt men befann sig ändå nära maktens centrum om än i reducerad form. Dess överste chef kallades prefekt och utsågs normalt ur Roms aristokrati. Vilka prefekterna var finns dokumenterat och Sebastians namn förekommer inte på den listan. Han måste alltså ha befunnit sig längre ner i hierarkin. Kanske hade han posten som tribun vilket var titeln för de högsta verkställande officerarna inom gardet. I källorna benämns han kapten men det är en grad som inte fanns.

Att Diocletianus och Maximianus var höga officerare under samma tid som Sebastian tjänade som soldat i armén ger ett drag av trovärdighet åt Sebastians historia. Han kan ha blivit bekant med Diocletianus redan innan denne blev kejsare. Om Diocletianus kände till Sebastian som en bra soldat, och kanske vid det laget en framträdande officer, så kommer en utnämning till en av de högsta cheferna för Praetorianska gardet mindre som en överraskning.

När Diocletianus utsågs till kejsare 284 förändrade han omedelbart Praetorianska gardet. Det är troligt att Sebastians utnämning skedde ungefär samtidigt. Därmed kom de nära i kontakt med varandra.

Det är sannolikt att Sebastian först nu blev kristen. Alternativt kan han ha burit med sig en kristen tro genom krig och soldatlivfrån sin barndom. Eller också var det just under sin soldattid som han kom i kontakt med kristendomen. Dessa båda alternativ är inte omöjliga men det är dock troligare att det var i staden Rom som hans omvändelse skedde. Sebastian kan ha tjänstgjort länge ute i provinserna där mycket få kristna fanns. Men i Rom fanns många kristna som var organiserade i mer eller mindre hemliga sällskap. De fanns i alla skikt av samhället, en kraft på frammarsch.

De nya kejsarna hade, kanske mer av politiska än av religiösa skäl, identifierat de kristna som en destabiliserande faktor och lät förfölja dem hårt.

Sebastian var satt som verkställande officer för den organisation som spårade, avslöjade och fängslade de kristna. Hans första kontakter med kristendomen kan mycket väl ha skett när han höll förhör med fängslade personer som utövade den förbjudna religionen.

De kristna tvillingbröderna Marcus och Marcellianus var bekanta med Sebastian. De var också soldater och bekantskapen kan ha inletts redan innan Sebastian blev officer vid Praetorianska gardet. De kan också ha träffats när Sebastian kom till Rom. Eller också blev de bekanta när bröderna avslöjades som kristna och fängslades. Det var i alla fall när detta hände som Sebastians intresse för kristendomen blommade upp.

Marcus och Marcellianus dömdes till döden. De kristna vid den här tiden utmålade martyrskap som något eftersträvansvärt. Men när det kom till kritan kanske inte alla såg fram emot döden med gott mod. Sebastian gjorde sitt bästa för att hålla modet uppe på de dödsdömda bröderna. Han manade dem att de skulle stå fasta i sin tro och välkomna sitt kommande martyrskap. Detta lyckades Sebastian så bra med att många andra, även några av fängelsets väktare blev omvända till kristendomen. Men det blev nu också känt att Sebastian själv var kristen. Detta kan ha varit under sensommaren 287.

Ryktet om Sebastian och hans förmåga att ingjuta mod hos andra människor spred sig snabbt. Bland annat ska han ha blivit kallad till Chromatius som var prefekt över staden Rom och led av gikt. Sebastian gick med på att bota honom men ställde som villkor att Chromatius lät förstöra 200 ”avgudabilder” i sitt palats. Chromatius gick med på detta och lät också befria alla fängslade kristna.

Historien om Chromatius vill inte riktigt stämma in. Man vet inte när denne föddes men däremot när han dog och det var 406 eller 407 vilket innebär att han levde ungefär 100 år efter Sebastian. Botandet av Chromatius och förstörandet av ”avgudabilderna” tycks vara en historia som hängts på efteråt.

Kejsarna blev nu uppmärksammade på att Sebastian var kristen. Detta var ett oerhört brott. Ändå försökte Diocletianus tala Sebastian till rätta och ge honom en chans att ställa in sig i ledet igen. Sebastian vägrade och han blev arresterad. Båda kejsarna kan ha legat bakom detta beslut eller endast den ene av dem. I en av de äldre texterna framskymtar att Maximianus var den som drev förföljelserna av de kristna hårdast. Om det var han som tog initiativet till Sebastians arrestering kan det öka trovärdigheten i hur han senare lär ha agerat. Ändå är det troligare att Diocletianus var den som tog alla de viktiga besluten i sammanhanget. Han var den dominerande av de två kejsarna och den som oftast omnämns i källorna.

I kejsarnas ögon hade Sebastian begått flera grova brott. Att vara kristen var ett brott i sig som straffades med döden. Sebastian hade också hjälpt andra kristna. Visserligen inte så att de kunde fly men i alla fall. Han hade också omvänt ett stort antal personer till kristendomen och därmed bidragit till dess instabiliserande effekt. Eventuellt hade han också bidragit till förstörandet av romerska gudabilder. Dessa saker och det faktum att han var hög officer, det vill säga en mycket betydelsefull förtroendepost, vid Praetorianska gardet som tidvis fungerade som kejsarnas livvakt, kanske kan jämföras med majestätsbrott eller brott mot staten.

Kanske hade också Diocletianus anledning att känna sig personligen sviken. Även i gamla katolska texter beskrivs Sebastian som kejsar Diocletianus ”favorit” och liknande formuleringar. Namnet Sebastian har grekiska rötter och förklaras på olika sätt. Ofta sägs att det betyder ”den vördade” men ibland förekommer betydelsen ”den som tillhör kejsaren”. Diocletianus och Sebastian kan ha haft ett homosexuellt kärleksförhållande som Sebastian svek med sina brott.

Manlig homosexualitet var inte skambelagd under antiken. I Grekland och Rom fanns många exempel på hur kärlek mellan män accepterades och hyllades. Ur det perspektivet var det inte förvånande om Sebastian och Diocletianus hade en kärleksrelation. Denna kan ha inletts redan om de träffades under den krigiska tiden innan Diocletianus blev kejsare.

Hur den allra tidigaste kristna kyrkan ställde sig till homosexualitet är oklart. Kyrkan var inte alldeles enhetlig och det kan ha funnits grupperingar med lite olika åsikter. En tydlig gemensam syn på homosexualitet var kanske inte etablerad under Sebastians livstid.

Idag sysslar en del teologer med att omtolka en del av de bibliska texterna. Kanske kan en del formuleringar diskuteras. Men i stort sett måste man nog ändå säga att Bibeln är mycket tydlig i sitt fördömande av praktiserad homosexualitet. Historiskt har den också tolkats så. Det är för övrigt en attityd som kristendomen delar med nästan alla större religioner, så det är ingen förvånande inställning. Sannolikt tyckte de tidiga kristna i Rom att utövad homosexualitet var en synd. Dock kan det ha varit en kontroversiell åsikt i slutet av 200-talets Rom där homosexualitet tillhörde normaliteten.

Den ganska nyfrälste Sebastian bör alltså ha insett att utövad homosexualitet var en synd. Kanske bidrog detta till att han kände sig tvingad att bryta sitt förhållande med Diocletianus. Möjligen ville kejsaren först inte ställa Sebastian inför rätta. I en av de gamla texterna antyds att kejsaren till en början såg mellan fingrarna med Sebastians kristna tro men att han senare tappade tålamodet. Kan Sebastian ha avbrutit förhållandet och det var det som ledde till hans arrestering?

På grund av de allvarliga brott som Sebastian hade begått, och kanske på grund av sin personliga bitterhet, beordrade Diocletianus att Sebastian skulle avrättas på ett ovanligt och grymt sätt. Han tillkallade de mauretanska bågskyttarna vilka i egenskap av icke-romare eller barbarer ansågs var särskilt hemska och brutala. De fick leda honom till ett fält. Där bands han vid ett träd (enligt vissa källor vid en avbruten pelare). Sedan sköt de honom full av pilar. ”Så att han liknade en igelkott”, enligt Legenda Aurea.

Om detta stämmer kan bågskyttarna knappast ha gjort ett dåligt jobb. Å andra sidan hade de möjligen stått under Sebastians befäl tills helt nyligen och siktade kanske därför avsiktligt lite slarvigt. Sebastian lämnades i alla fall på fältet som död men han levde fortfarande. Enligt kyrkan överlevde han på grund av ett guds mirakel. Avrättningsförsöket kan ha skett på senhösten 287.

Irene, en rik kristen kvinna, lät bära hem Sebastian till sitt hus. Hon skötte om hans sår. Under hennes vård tillfrisknade han något sånär.

Så fort Sebastian kunde röra sig igen så sökte han upp Diocletianus. Eftersom han hade varit officer vid gardet kände han naturligtvis till en del hemliga vägar och skrymslen i det stora kejserliga palatset. Det bör ha varit lätt för honom att ta sig fram till Diocletianus privata rum. Han gömde sig i en trappa och steg fram när kejsaren passerade. Denne måste ha blivit rätt förskräckt, han trodde sannolikt att Sebastian var död.

Varför Sebastian sökte upp Diocletianus är inte så klart. Enligt den officiella versionen försökte han omvända kejsaren till kristendomen. Om Diocletianus var mjukare i sin inställning än Maximianus kanske det ligger något i det. Men det kan också ha varit något slags försök att försonas med sin älskare. Vad än anledningen var så var Diocletianus helt oförsonlig. Han tillkallade sina livvakter och beordrade dem att klubba ihjäl Sebastian. Nu dog han verkligen och liket slängdes i ett av Roms stora avloppsdiken, Cloaca Maxima. Detta kan ha varit den 20 januari 288 och Sebastian var i så fall 32 år. Liket togs omhand av en annan kristen kvinna; Lucina.

Praetorianska gardet minskades nu ner ytterligare. Efter ännu några år lades det helt ner. Kejsarna kunde inte längre lita på sin gamla elitstyrka.

Helgonskap och pest

Sebastian begravdes i katakomberna vid Via Appia utanför staden Roms stadsmur. Nästan omgående uppstod det en Sebastiankult.  Och som tidigare sagts restes en kyrka på platsen 367. Denna byggdes om på 1600-talet.  Sebastian var en av många martyrer från slutet av 200-talet men hans öde var välkänt och han blev ett av de första helgonen. Den unga kristna kyrkan använde flitigt honom och andra helgon i sin propaganda. Han utsågs tidigt till soldaternas skyddshelgon. Något senare blev han också ett av Roms tre skyddshelgon.

Helgonens kvarlevor var hårdvaluta under den tidiga medeltiden. Framtagning av reliker, och även förfalskning av reliker, fick nästan industriell omfattning. Många helgonlik styckades helt enkelt och delarna hamnade på olika ställen. Var ett helgon egentligen var begravt kunde därför bli omstritt.

826 lär påven Eugenius II ha gett bort Sebastians lik till den franske abboten Hilduin som deponerade det i St Medard-kyrkan i Soissons. Där samlades också många andra reliker. Detta skedde antagligen som ett led i att Frankerriket försökte legitimera sin position som efterträdare till det romerska riket.

Kalvinisterna plundrade 1564 kyrkan där resterna av Sebastian ska ha förvarats. Kyrkans reliker kastades ut och skelettdelarna efter tre helgon hamnade huller om buller i ett vattenfyllt dike. Där togs de senare omhand av katoliker och fördelades i tre skrin varav ett antogs bevara resterna efter Sebastian. Senare plockades ett antal benbitar ur detta skrin och de hamnade på olika ställen runt om i Europa.

Men enligt en annan berättelse ligger Sebastian hel och hållen begravd i kyrkan San Sebastiano Fuori le Mura i Rom. Eftersom Sebastian tidigt utsågs till skyddshelgon för Rom och hans kyrka var den näst viktigaste (efter Peterskyrkan) platsen att besöka för de otaliga pilgrimer som kom till staden, är det inte orimligt att tänka att han faktiskt ligger kvar där. Han var viktig för Rom och det är svårt att förstå vilka skäl som skulle ha gjort att hans kvarlevor lämnades bort.

Omkring 680 drabbades Rom av en epidemi. Som så många andra sjukdomar vid denna tid kallades den för pest eller pestilens. Den egentliga pesten, digerdöden, drabbade inte Europa förrän 1348. Men redan vid det tidigare sjukdomsutbrottet åkallades tydligen Sebastian och han blev snart hela kristenhetens skyddshelgon mot ”pesten”. Detta kulminerade under 1300-1400-talen då digerdöden reducerade Europas befolkning med 50{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290}. I brist på verkningsfulla mediciner blev skyddshelgonet Sebastian mycket betydelsefullt.

Anledningen till att Sebastian fick rollen som skyddshelgon mot pesten kan ha berott på något mirakulöst tillfrisknande som kopplades till honom.  I Legenda Aurea påstås att Sebastiankulten startade med att kung Gumburt i Lombardiet stoppade ett utbrott av pesten genom att resa ett Sebastian-altare i St Peter-kyrkan i Pavia. Men någon Gumburt går inte att hitta i Lombardiets regentlängd.

Många såg likheten mellan Sebastians sårade kropp och de pestsmittades sår. Denna koppling kan ha förstärkts av att en spridd förklaring till pesten hade religiös grund. Man tänkte sig att pesten orsakades av Djävulens anhang i skepnad av de äldre romerska gudarna. Guden Apollo associerades med bågskytte och pestens sår sades vara orsakade av Apollos pilar. Kopplingen till Sebastian var nog uppenbar för den tidens folk.

Som skyddshelgon blev Sebastian oerhört populär. Kulten av honom spreds i hela Europa och under långa perioder var han den viktigaste kristna gestalten vid sidan av Jesus och Maria.

Skulpturer och målningar föreställande honom fanns i kyrkor överallt. Den äldsta som är funnen är en mosaik från 500-talet i Ravenna. I Sverige finns bara några få Sebastianbilder från medeltiden. Det kan naturligtvis bero på att många helgonbilder förstördes under reformationen på 1500-talet. Men i det likaledes protestantiska Finland finns fler Sebastiangestaltningar. Kanske slog han inte igenom i Sverige. Kanske drabbades Sverige inte riktigt lika hårt som övriga Europa av pesten.

Men generellt i den kristna världen blev Sebastian ett mycket viktigt helgon. Därtill ett av de mest avbildade. Nästan alla de kända konstnärerna, och mängder av mindre kända, har gjort versioner av Sebastian. Det går ett Sebastianstråk genom en stor del av den västerländska konsthistorien.

Till att börja med är naturligtvis den viktigaste anledningen till detta att Sebastian var det dominerande helgonet under den långa tid som pesten härjade i Europa. En annan anledning som växer fram gradvis är ett slags konstnärligt egenintresse. Under lång tid var konstnärernas motivkretsar starkt begränsade av konventioner och beställarnas önskemål. Detta fick olika konsekvenser. Till exempel sökte konstnärer fram ganska krystade alibin ur bibliska källor för att legitimera bilder och skulpturer som föreställde nakna kvinnor. Detta låg också i de manliga beställarnas intresse. Sebastian gav konstnärerna möjlighet att få ägna sig åt den nakna manskroppen. Jesus kunde ju också skildras mer eller mindre avklädd men var omgärdad av massor av regler för framställningen. Med Sebastian fick konstnärerna större frihet.

I samband med renässansen tillkom ytterligare en anledning.

Symbol för homosexualitet

De första kända konstverken som föreställer Sebastian utgår ifrån historien om honom sådan som man kände till den. Det var en ofta fullt påklädd, värdig och kraftfull krigargestalt i 30-40-årsåldern som visades fram. Han känns igen på sammanhanget, inskriptioner eller det attribut som kom att följa honom genom hela hans konsthistoriska liv – pilarna.

En förändring i Sebastianframställningarna skedde i samband med renässansen (13-1500-tal). Denna sammanföll med kulmen i Sebastiankulten. Motivet förändrades. Sebastian blev inte bara en symbol för lidande utan också för helande. Hans kropp framställdes mer levande, rosig och frisk. Mot slutet av denna period var inte pesten ett lika kraftfullt hot men Sebastian fortsatte att vara populär. Nu betonades hans nakenhet ännu mer och han blev märkbart yngre. Renässansens Sebastian var ofta en tonåring. Detta kan ha varit en naturlig fortsättning på konstnärernas ”egenintresse” och nyfikenhet på motivet. Det kan också ha haft att göra med renässansens intresse för anatomiska studier och betoning av mänskliga värden, det som kom att utvecklas till humanism.

Så här skriver Karim Ressouni-Demigneaux (författarens översättning): ”Runt år 1500 står bilderna som representerar Sankt Sebastian ut på grund av sitt fria uttryck som inte alltid var respektfullt gentemot heligheten i det religiösa sammanhanget. Visserligen sällsynt, men vad ska man säga om Jacopo de Barbaris gravering där det draperade tyget som ska skyla helgonets nakenhet snarare hänger på hans erigerade penis, eller Modernos kostbara metallplakett som visar en osårad och sensuell manlig gestalt, olämplig som representation för ett religiöst ämne, snarare en uppvisning i konstnärens kunskaper om återupptäckt antik skulptur.”

Det finns alltså ett tredje spår som gradvis blev mycket påtagligt. Sebastian fick under renässansen en tydlig funktion som homosexuell ikon eller inofficiellt skyddshelgon för homosexuella män.

Det finns ingen anledning att tro att homosexualitet var vanligare under renässansen än tidigare eller senare i historien. Men under denna period fanns ett intresse och en acceptans för homosexualitet som skiljer ut sig från andra epoker. Anledningen kan ha att göra med renässansens kärna – återupptäckandet av antiken och dess idéer. I gamla grekiska texter förekommer ofta hyllningar till homosexuell kärlek. Detta noterade renässansmänniskorna.

Det finns inte heller någon anledning att tro att homosexualitet skulle ha varit överrepresenterad bland renässanskonstnärer. Visserligen har man länge känt till att Leonardo da Vinci (1452-1519), Michelangelo Buonarroti (1475-1564) och Andrea del Verrocchio (1435-1488) med flera, var homosexuella och visserligen kallades homosexualitet ibland för ”det florentinska sättet att älska”, men det handlar nog snarare om ett fokusskifte än om statistik.

En olöst gåta är dock själva konsten. Antalet unga, skönlockiga, trånande och ganska erotiska Sebastian-målningar är nämligen mycket stort. Svaret är knappast att varje konstnär var homosexuell eller att varje beställare var det.

Konstnärliga moderiktningar var i och för sig ofta självgenererande i äldre tid. Om någon konstnär slog igenom med ett nytt motiv eller en nytolkning av ett äldre motiv så fick denne genast en massa efterföljare. Ofta i form av rena kopior och efterapningar, men också på ett mindre tydligt sätt. Konstnärerna ”inspirerades” av varandra. Därmed spreds inte bara religiösa och konstnärliga moderiktningar utan också misstag och oklarheter. Alltså kunde konventioner etableras på ganska grumliga grunder. Många konstnärer kan ha målat unga trånande Sebastian-gestalter utan att själva ha reflekterat över vilka innebörder som ursprungligen kan ha legat bakom.

Fram till romantiken (slutet av 1700-talet och början av 1800-talet) utgjordes den västerländska konsten till största delen av beställningsarbeten. Då tjänade konsten ofta dubbla eller flerdubbla syften. Vid sidan av sina officiella uppdrag hade konstnärerna behov av att uttrycka samhällets underströmmar därför att de själva var del av dem eller för att de hade kontakter med sin tids intellektuella och deras ibland kontroversiella idéer. Sådana underströmmar syns ibland i konsten som medvetet eller omedvetet dolda meddelanden. Under perioden 300-1944 eller där omkring (1944 upphörde homosexualitet att vara olagligt i Sverige) behärskades det västerländska samhället helt av den kristna kyrkans normer och avståndstagande från homosexualitet. I den mån någon under den perioden ville hylla den förbjudna kärleken mellan män måste sådana dolda meddelanden ha använts. Symboler och markörer för de initierade.

Sebastianmotivet levde kvar i konsten långt efter att pesthotet försvunnit och den tid då Sebastian var ett alibi för att ”legitimt” få studera den nakna manskroppen. Motivet hade andra mer långlivade laddningar.

Kyrkans folk, till exempel Girolamo Savonarola (1452-1498) och kardinal Cesare Baronius (1538-1607) reagerade på hur Sebastian gestaltades inom konsten. När motreformationen kom under andra halvan av 1500-talet så innebar det också att en del konstnärer närmade sig Sebastianmotivet på ett sätt som kyrkan tyckte var mer acceptabelt. I religionen och i konsten låg dock en allmänt innerlig och extatisk attityd vilket resulterade i att 1600-talets Sebastianmålningar ibland kunde tolkas ännu mer erotiskt än tidigare.

En flitig konstnär som arbetade mycket inom denna sensuella andliga tradition var Guido Reni (1575-1642). Han gjorde många beställningsverk åt påven Paulus V (1552-1621) och en lång serie Sebastian-målningar. Dessa ställdes för första gången ut tillsammans i London 2008.

Just Guido Renis Sebastianmålningar blev en stor inspirationskälla för senare konstnärer, kanske särskilt för de som gjorde kopplingar mellan Sebastian och homosexualitet trots att detta med största sannolikhet inte var Guido Renis avsikt.  Oscar Wilde (1854-1900) kom att tänka på en av Renis målningar när han stod vid poeten John Keats (1795-1821) grav i Rom (författarens översättning):

”Som jag stod bredvid den grymma graven för denne ljuvlige pojke tänkte jag på honom som en Skönhetens präst dräpt före sin tid. En vision av Guidos Sankt Sebastian som jag såg honom i Genua, kom för mig, en skön pojke med krusigt hår i små lockar och röda läppar, bunden av sina onda fiender vid ett träd, som, trots att han var genomstungen av pilar, höjde sina ögon med en gudomlig passionerad blick mot den Eviga Skönheten i Himlen som öppnade sig.”

När Oscar Wilde lämnade England 1897 efter att ha suttit i fängelse för sin homosexualitet levde han ömsom i Paris ömsom i Rom. Han använde då namnet Sebastian Melmoth.

Under 1800-talet var Sebastian-motivet i konst och litteratur tydligt kopplat till manlig homosexualitet. Under symbolismen och expressionismen blev motivet mycket populärt. Till exempel användes det flera gånger av konstnärerna Gustave Moreau (1826–1898) och Egon Schiele (1890-1918). Namnet Sebastian blev en markör. När det dök upp i en text behövde inget mer sägas, de initierade visste att det handlade om en homosexuell. Sebastians pilsår blev följaktligen en symbol för den stigmatisering som homosexuella länge utsatts för.

Med filmaren Derek Jarmans (1942-1994) film Sebastiane (1976) steg Sebastian in i vår samtid. Nu helt förvandlad till en bögikon. De samtida konstnärliga skildringarna är ofta ”kitschiga”. De använder sig inte sällan av uttryck som delvis lånats från äldre pornografi och delvis katolska helgonbilder. Ett slags erotiskt laddad söndagsskoleestetik. Fotografer som Pierre & Gilles har producerat typiska exempel på detta. Också Elisabeth Ohlson Wallin har använt Sebastian.

Bakom ligger inte enbart laddningen hos Sebastian. Idag behövs han inte som alibi för att avbilda nakna män. Här tycks också ligga en längtan efter att få bli en del av den symboltyngda rituella – och förbjudna – värld, som den katolska kyrkan utgör för en del homosexuella. Dagens gaykultur och den katolska kyrkan verkar ha oavslutade affärer.

Att framställa Sebastian med homoerotiska förtecken har blivit så etablerat att den katolska kyrkan sannolikt inte kan återerövra honom. Men det är klart att om påven bestämmer sig för att acceptera homosexualitet så finns en omfattande och modern helgonkult redan på plats.

——

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Litteratur:

Legenda Aurea

Acta Sanctorum, Ambrosius 500-talet.

The Agony and the Ecstasy. Guido Reni’s Saint Sebastians, red: Piero Boccardo och Xavier F Salomon, Silvana Editoriale 2007

Catholic Encyclopedia 2004

Arrows of desire: How did St Sebastian become an enduring, homo-erotic icon?, Charles Derwent, The Independent 2008.

Kyrkan och homosexualiteten, Svenska kyrkans utredningar 1994.