Regional kulturplan får minusbetyg

Inlagd av Peter Ekström Debatt måndag, juli 4th, 2011

Nu finns det ett förslag till en regional kulturplan. Den heter Det här vill vi utveckla tillsammans och är framtagen av Örebro läns landsting som framöver ska vara ansvarigt för den regionala kulturpolitiken och för mottagande av statliga kulturpengar –  den så kallade koffertmodellen. Planen ska vara en konkretisering av det ganska luftiga kulturpolitiska program som togs för länet 2010.

Förslaget till plan är inte undertecknat. Det är Örebro läns landstings kulturenhets tjänstemän som skrivit fram det men formellt sett är naturligtvis politikerna, med socialdemokraten Irén Lejegren i spetsen, de som är ansvariga.

Det finns många sätt att läsa förslaget till kulturplan. Man kan försöka utläsa bakomliggande idéer och filosofi. Den läsningen är dock omodern, ideologi är ute. Den aktuella statliga kulturpolitiken är ju en ganska avpolitiserad historia och denna regionala motsvarighet är inte annorlunda.

Man kan också se kulturplanen som ett slags temperaturmätare på det regionala kulturlivet av idag. Då står man inför en ganska blandad bild. Det är en mycket konventionell genomgång som innehåller både stort och smått. Det kan också noteras att somligt kommit med men annat har det inte. Kokande är väl inte ordet som först kommer för en, snarare småputtrande.

Den enklaste läsningen är kanske att strunta i de övergripande dragen och titta på de enskilda förslagen. Också här är läsningen rätt blandad. Från bra analyser och logiska förslag till handfallenhet och tomma ord.

Även om det är enklast att läsa kulturplanen på det sistnämnda sättet kanske det ändå är värt att försöka titta på de övergripande dragen. Men det är inte så lätt att få syn på den kultur som planen gäller. Om man diskuterar filosofi, eller konst för delen, kanske man kan hålla sig med diverse olika definitioner av vad kultur är och vad som kan innefattas. Men när det gäller kulturpolitik (som ju aldrig kan omfatta all kultur eller de riktigt breda definitionerna av kultur) så behöver man vara lite mer precis. Kulturpolitiken syftar ju till vilka områden som ska prioriteras av, i det här fallet, landstinget och till vad skattepengar eventuellt ska användas.

Någon definition av ”kultur” ges inte i kulturplanen. Och man kan bli lite orolig när uttryck som ”forskning och utbildning”, ”rika naturupplevelser” och ”hälsofaktor” dyker upp i texten. Men om man läser noga så finner man ett slags avgränsning. Här sammanfaller ”kultur” ungefär med de traditionella konstarterna. Planens underrubriker är: Teater, musik, dans, museer, kulturmiljövård, film, bibliotek, bild och form, slöjd och konsthantverk. Det är i stora drag en gängse avgränsning. Ett slags definition. Och det är bra att det till exempel finns en gränsdragning mot sport och fritid. Men mot vårdområdet och skolområdet finns stora gråzoner. Att det finns kultur inom vården och inom skolan är naturligtvis inte fel. Men om dessa budgetgiganter börjar tära på de blygsamma kulturpengarna finns det risker att dessa bara försvinner in i stora svarta hål. Här behövs åtminstone tydlighet.

Ett exempel på hur det kan gå är när staten avsatt pengar för kultur i skolan. Skolorna har då velat engagera kulturskapare och naturligtvis kollat vad det kostar. Då har det visat sig att de kommunala kultur- och musikskolorna (där kulturskapare redan är kommunalt anställda) har kunnat lägga låga bud medan fria professionella utövare inte kan komma i fråga därför att de är alldeles för dyra till och med när de lägger sig på självkostnadsnivå.

Om man utgår ifrån det gängse innehållet i ett landstingsansvar för kulturen så saknas åtminstone ett mycket viktigt område – litteraturen. Biblioteken är omnämnda men inte författarna. Detta är märkligt eftersom det finns ganska framgångsrika författare i Örebro län. En enda författare nämns i texten, Håkan Nesser, men han bor för närvarande i New York. Dock ingenting om författarnas villkor.

Om man är lite mindre gängse kanske man kunde titta på kulturformer som är nya, på tillväxt och som frodas bland ungdomar. I planen ingår en ganska bra omvärldsanalys. Där talas bland annat om ett ”interaktionssamhälle”. Av detta märks inget inne i själva planen. Till exempel är den mycket omfattande spelkultur (datorspel, lajv mm) som nu finns, inte alls omnämnd. I planen pratas en del om ungdomar och deras medinflytande men mycket lite bland förslagen är egentligen riktade mot dem.

Den analys som finns i planen av förhållandena i länet är mycket tveksam. Det handlar mest om att slå sig för bröstet i form av en uppräkning av institutioner och evenemang. Utan jämförelser med andra regioner kan man då hamna väldigt konstigt. Bland annat sägs att musikfestivalen Live at Heart är Sveriges största. I någon statistisk mening kanske det stämmer men det blir ändå väldigt haltande vid en jämförelse med till exempel Love and Peace i Borlänge. Nu har Bob Dylan spelat i både Karlstad och Borlänge, att han skulle komma till Örebro verkar osannolikt.

Örebro läns speciella förutsättningar verkar varken vara väl beskrivna eller utvecklade i planen. Med ett undantag – busstrafiken. I planen konstateras att kollektivtrafiken borde anpassas till var och när det sker kulturevenemang, något som rätt smidigt borde kunna göras i ett litet län som vårt. Elementärt men bra.

I planen sägs att ”internationellt kulturutbyte ska uppmuntras inom samtliga kulturområden i länet”. Det är bra men tanken är inte konkretiserad. Jag föreslår att det införs ett stipendium eller en bidragsform som är lätt åtkomlig för de kulturskapare som får möjligheter till internationellt deltagande. Här om året blev en av länets bildkonstnärer inbjuden att delta i en prestigefylld utställning i New York men hon hade varken råd att skicka sina verk eller åka själv dit. Varken kommun eller landsting kunde bidra med de futtiga tusenlappar som det handlade om. Därmed så missades också möjligheterna att marknadsföra länet i det sammanhanget.

Den minsta, och viktigaste, enheten i kulturlivet måste vara den enskilda konstnären, författaren, musikgruppen eller motsvarande. Dessa är svagt representerade i landstingets kulturplan. Som vanligt inriktar sig kulturpolitiken på institutioner och föreningar. Här finns en stark brist, en svag länk. I den modell för samverkan inom länet som presenteras i planen finns ingen plats för de fria kulturskaparna. Det förslag som förts fram av de fria kulturskaparna att etablera ett regionalt kulturråd där representanter för kulturskaparna och institutionerna kunde vara expertishjälp åt politikerna, lyser med sin frånvaro. Det är mycket tråkigt. Ett sådant forum skulle kunna ge upphov till en verklig kontinuerlig dialog på det kulturpolitiska området. I planen sägs stolt att ”över 1000 personer har varit involverade i viktiga samtal”. Men att ge den typen av dialog en fortsättning och ett verkligt inflytande verkar politikerna inte vara intresserade av.

——

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion