Bok: Sarnaths undergång och andra noveller

Inlagd av David Larsson Recension, Skönlitteratur söndag, juli 3rd, 2011

Sarnaths undergång och andra noveller

HP Lovecraft

Översättare: Charlotte Hjukström

Bakhåll

172 sidor

Ute nu

— — —

Är man det minsta intresserad av skräck- eller sci-filitteratur så vet man vem HP Lovecraft är. Hans litterära verk har satt odiskutabelt starka spår i både film och litteratur under 1900-talet och även in på 2000-talet. Författare som Stephen King hade troligen inte haft mycket till karriär om det inte vore för Lovecraft, och skräckkulturen hade definitivt inte alls sett ut som den gör om Lovecrafts verk aldrig fått se dagens ljus. Det råder alltså ingen tvekan om att han haft ett minst sagt enormt inflytande, även om han aldrig själv fick uppleva detta.

I novellsamlingen Sarnaths undergång och andra noveller har man samlat fyra noveller som vanligtvis kanske inte tillhör de mest omtalade av författarens verk. Tre av dessa påminner starkt om varandra, Sarnaths undergång, Iranons dröm och Sökandet efter det drömda Kadath, som alla i någon mån behandlar fantasivärldar och lutar betydligt mer åt sci-figenren än åt skräckgenren. Den lurande skräcken, som också ingår i denna samling, är mer ”typisk” Lovecraft-skräck och skiljer sig därför en del mot de andra tre novellerna. Detta är på intet sätt negativt och var för mig en ny upplevelse då mina erfarenheter av Lovecraft tidigare sträckt sig till just hans skräckproduktion.

Lovecraft har ett säreget språk, som ofta består av storslagna beskrivningar av platser som ligger bortom människans vildaste fantasier och förstånd. Vi får läsa om fasansfulla varelser som gör en människa galen vid blotta åsynen, och avlägsna land som ingen levande någonsin återvänt från. Det är med andra ord långt ifrån snålt på intryck i denna novellsamling, och i dess avslutande novell Sökandet efter det drömda Kadath består i princip varje sida av nya beskrivningar. Det är således väldigt mättande att läsa dessa noveller, och det krävs en viss koncentration för att kunna samla och ta in alla de intryck man nästan konstant matas med. Lovecraft gör det knappast enklare för läsaren genom att ge varje plats och varje varelse nya namn, som ibland inte har de lättaste namnen att uttala.

Något som kännetecknar främst den tidigare nämna avslutande novellen i denna samling är att Lovecraft förvisso väldigt gärna delger läsaren fantastiska, fasansfulla och storslagna ting. Men lika mycket lämnar han saker åt fantasin, där han lockar läsaren med platser som han sedan lämnar åt sidan och låter förbli mystiska. Det är nästan så att det Lovecraft inte beskriver är bättre än det han faktiskt beskriver, om inte annat är det intressantare och lämnar mer åt läsaren att fundera över. Ibland kan jag känna att det blir för mycket av det goda, Lovecraft låter inte läsaren vila för att ta in det man nyss upplevt, vilket gör att allt det han vill beskriva inte gör lika stort intryck.

Å andra sidan är det väl i mångt och mycket det som gör Lovecraft unik och det som kännetecknar åtminstone delar av hans författarskap. Det ska dock sägas att samlingens skräcknovell är enklare i sitt berättande och inte lika full av beskrivningar och upplevelser. Föga förvånande är även denna samlingens otäckaste berättelse, där Lovecraft skildrar en mans sökande efter mystiska ting i ett gammalt övergivet hus beläget på ett berg. Samtidigt måste dock sägas att de andra novellerna ger betydligt fler intryck och är i sin utformning drömska och inte lika strukturerade som Den lurande skräcken, vilket är deras främsta styrka. Det är ofta njutbart att sjunka in i Lovecrafts fantasivärldar och ta del av saker som jag är ytterst tveksam till att någon annan författare, levande eller död, skulle kunnat hitta på. Och samlingens tre mer sci-fibetonade noveller är alla utmärkta exempel på den enorma fantasivärld som Lovecraft med sina berättelser målade upp.

Är man inte sedan tidigare bekant med HP Lovecraft så är möjligen hans skräcknoveller att föredra, då de ofta är enklare att komma in i och har ett språk som är lättare att ta till sig. För alla andra är detta en alldeles utmärkt novellsamling som visar på att han kunde mer än bara berätta om hemska tentakelförsedda monster och annat otyg. Iranons dröm är en sorgfylld berättelse som avslutas med en stark melankolisk ton, vilket på många sätt är så långt ifrån den onde guden Cthulhu man kan komma. Boken avslutas dessutom med ett efterord av Martin Andersson, där han berättar lite om Lovecraft och dennes arbete med dessa noveller. Det är intressant kuriosa som kanske inte tillför så mycket till den litterära upplevelsen i sig, men som passar alldeles utmärkt som efterord. För den som gillar sin litteratur storslagen och fantasifull är det bara att plocka upp Sarnaths undergång och andra noveller och sjunka in i den underbara och unika litterära värld som är HP Lovecraft.

– – –

David Larsson