Bok: Sveriges historia 1600-1721
Facklitteratur, Recension lördag, juni 25th, 2011Sveriges historia 1600-1721
Nils Erik Villstrand
Norstedts 592 sidor
Litteratursverige står inför en våg av historia. Bokserien Sveriges historia är Norstedts största historiesatsning på 50 år, där några utav Nordens främsta historiker blickar ut över det förgångna med ambitionen att ställa nya frågor. Sveriges historia 1600-1721 är nummer fyra i den volymsamling som sammanlagt kommer att bestå av åtta volymer, och den här gången är det den finländska historieprofessorn Nils Erik Villstrand, från Åbo Akademi, som tar över staffettpinnen från Stig Welinder, Bo Eriksson och Dick Harrisson. Det ska emellertid nämnas att Harrisson fattat pennan även i denna volym, och även små instick av andra kunniga historiker förekommer, bland annat Marko Nenonens text om de svenska häxprocesserna. Men själva huvudförfattarskapet vilar på Villstrands axlar. Målet är att i vidare bemärkelse avtäcka den svenska stormaktstiden, utan att för den sakens skull sälla sig till den väldigt omfattande forskningen som redan finns kring epoken. Riktlinjer har varit att på den Nordeuropeiska kartan anta ett östligt perspektiv, samt att sätta vardagslivet bland borgare och bönder under luppen. Det är så med sedvanlig nördighet som jag låter omslagsbilden av Riddarhusets väldiga fasad öppna upp för den fjärde volymens första sida. Och jag blir inte besviken.
”Uppfattningarna om gestalter i det förflutna har lika mycket och kanske mer att berätta om den tid där de uppstår och torgförs än om de historiska personerna själva”, skriver Villstrand tidigt in i de inledande kapitlen. Efter att ha läst de orden är jag nära på god vän med författaren redan där. Villstrand är klok, orden påvisar en slags skråmässig insikt som i sin tur ger en antydan om att det bor en betryggande medvetenhet i författaren. Den oro som man möjligtvis känner för att stöta på ovidkommande osakligheter, förvandlas därmed till ett behagligt och fängslande bladvändande. Skönt! Villstrand leder in läsaren i Sveriges stormaktsperiod via giganter som Gustav II Adolf, Drottning Kristina och Karl XII, och understryker i processen ovanstående citat. Allt är föränderligt, både historien i sig och hur vi ser på den.
Sveriges historia 1600-1721 håller vad den lovar – den dröjer sig inte kvar i det som vi redan vet, utan öppnar istället upp för nya teorier och synsätt. Ett problem är annars det gissel som till exempel författaren Ernst Brunner belyser under den intervju som Kunskapskanalen höll med honom för några veckor sedan. Där understryker han vikten av att man som forskare i allra högsta mån bör hålla sig borta ifrån allt som påminner om den infernaliska sekundärforskningen – den som upprepar fakta snarare än att erbjuda tillskott. Och det håller jag absolut med om – det finns inget som är tråkigare än att lyssna till ändlöst och innehållsfattigt refererande, utan vare sig problematisering eller reflektion.
Det råder emellertid inget tvivel om att Villstrand och Harrisson i det avseendet besitter tillräckligt mycket erfarenhet och rutin för att sekundärforskningen ska lysa med sin självklara frånvaro, vilket den naturligtvis också gör. Sveriges historia 1600-1721 är ett gediget arbete som visserligen samlar sekler av redan befintligt material, men som också sätter det i perspektiv med nuet. Forskningen går hela tiden framåt, nya rön dyker ständigt upp, vilket understryker vikten av att hela tiden omdefiniera det som redan finns nedskrivet av det förgångna. Forskarduon Villstrand/Harrisson tar avstamp från insikten att om man till fullo vill förstå historien, och i processen sig själv, så måste man först bli vän med tanken om att det som vi lärde oss igår inte sällan måste ifrågasättas imorgon.
Kort sagt – Villstrand och Harrisson erbjuder både analys och reflektion. Särskilt intressant är kapitlet ”Att leva och dö på 1600-talet”, där en utav Sveriges fulaste sidor tittar fram bakom ryggen på de tre nationalikoner som avhandlats i bokens början. Det är hemskt och intressant på samma gång att läsa om hur Sveriges våldsamma krigsföring påverkade befolkningen, inte minst de såkallade ”knektänkorna”, som blev utfattiga och tvingades ner i rännstenen samtidigt som de svenska myndigheterna flåsade dem i nacken med hot om hospital och fattigstugor. Inte särskilt smickrande läsning kring den egna historien, men inte desto mindre sann.
Ett problem med Norstedts fjärde volym och som återfinns i så gott som alla historiska bokband av den här kalibern, är det stundtals forcerade språket, ännu inte avdammat från de akademiska korridorerna. Ibland är det fyndigt och charmigt, ibland tvärtom – utdraget, forcerat och onödigt högtravande. Sveriges historia utger sig för att vara en historiesamling skriven för en bred publik, och vad jag förstår handlar det om att helt enkelt bli vän med språket och så att säga omfamna konventionerna. Men ändå – det blir ett återkommande störningsmoment. Villstrand och Harrisons språkbruk lider inte avsevärt av detta, men jag ifrågasätter ändå nödvändigheten av att använda utdöda termer som ”liturgiska klädesplagg”, ”adelsperegrination” och ”praeceptor”. Å andra sidan, historia är historia – lika bra att gå all in. Kanske…
Klart är i alla fall att Norstedts storsatsning har en given plats i min bokhylla, bredvid sina lite mer tolkningsradikala syskon, Lindqvist och Grimberg. Om ett halvt sekel kanske dessa får lämna plats för morgondagens historiker, och deras tolkning. Passerad tid, det är allt som krävs.
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
