DVD: Drömmarnas fält

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension, Videohyllan söndag, juni 19th, 2011

Drömmarnas fält

Drama, USA, 1989

Distributör: Studio S

Regi: Phil Alden Robinson

Skådespelare: Kevin Costner, Amy Madigan, James Earl Jones, Ray Liotta, Burt Lancaster

Längd: 107 minuter

Ute på svensk DVD från 20011-06-15

– – –

”Shoeless” Joe Jackson var en av åtta amerikanska basebollspelare som 1919 stängdes av på livstid efter den så kallade Black Sox-skandalen där laget Chicago White Sox la sig i slutspelet på grund av en vadslagning. När skandalen uppdagades fick ingen av spelarna någonsin återvända till planen igen. Sjuttio år senare (1989) flyttar Ray Kinsella (Kevin Costner) med sin fru Annie (Amy Madigan) och dotter till en stor gård i Iowa där de ska bedriva majsodling. När Ray arbetar ute på fälten hör han plötsligt en röst som säger ”om du bygger det, så ska han komma” gång på gång. Först tror han att han blivit galen men efter att ha fått en vision om att bygga en basebollplan på marken skrider han till verket. Tiden flyter fram och den färdigbyggda planen står tom men så en dag står Shoeless Joe där, till synes lívs levande trots att han varit död i många år. Snart uppenbarar sig fler av de gamla spelarna på planen och Ray hör igen rösten på fältet som säger åt honom att ”lindra hans smärta”. Han får då för sig att söka upp den gamle författaren och eremiten Terence Mann (James Earl Jones) (baserad på J.D. Salinger, känd för romanen Räddaren i nöden) då han förstår att meddelandet på något sätt gäller honom. De två börjar höra nya meddelanden från rösten och ger sig ut på jakt efter fler av de gamla basebollspelarna för att ta hem dem till planen. I bakgrunden ljuder ekot av Rays döde far som alltid ville se sin son bli basebollproffs, något som aldrig skedde.

Drömmarnas fält i regi av Phil Alden Robinson kan bäst beskrivas som ett magiskt drama som ligger ganska nära fantasygenren. Filmen är en adaption på den kanadensiska författaren W.P. Kinsellas roman Shoeless Joe men såväl boken som denna film har tidigare gått mig förbi. I början av filmen stör jag mig på den puttenuttiga familjevänliga berättelsen som osar av drömfabriken Hollywood. Inte blir det bättre av att musiken bestående av storslagna stråkar dundrar på i samtliga drömska scener för att försöka inge någon slags mystik i det hela. Kevin Costner som fadern som aldrig förverkligat sina drömmar men som nu lever ut dem tillsammans med bilden av baseboll som en symbol för frihet blir sliskigt, sentimentalt och väldigt, väldigt amerikanskt. Hela filmen är egentligen en slags vision om den amerikanska drömmen där du är fri att göra vad du vill. Ray som tidigare levt ett komfortabelt och inrutat liv törstar plötsligt efter friheten, men också efter försoning med sin döde far. En far han aldrig hann säga farväl till.

Samtidigt är filmen inte direkt konservativ utan utmålar snarare de infödda i Iowa som konservativa kristna medan inflyttade Ray och Annie är liberala och frigjorda. Detta illustreras av en scen där paret åker till ett möte i skolan där en hysterisk konservativ kvinna vill förbjuda barnen att läsa ”skadliga” böcker såsom Terence Manns verk. Annie svarar henne att i Amerika är man fri att göra som man vill och kallar henne för en ”nazi-kossa” som vill bränna böcker likt i tredje riket. Snart får hon alla i salen att skriva under på att Amerika faktiskt är frihetens land, och att ingen har rätten att censurera böcker likt Stalin gjorde. Liberalismen går som segrare ur striden.

Trots några väl dramatiska scener, däribland ett skitnödigt tal i slutet av filmen där Mann skanderar att Amerika alltid är i förändring men att basebollen alltid står på fast grund, så är Drömmarnas fält ofta en fin feel good-film. Tempot är behagligt och hantverket är oklanderligt. Kevin Costner är som Kevin Coster är mest. Han går omkring i jeans med instoppad t-shirt och bara är. Det räcker liksom så. Jag vet inte riktigt vad jag tar till mig av filmen, om ens något. Men filmen är, när allt kommer omkring, en snygg och medryckande upplevelse skapad i drömfabriken.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent