Bokhyllan 6: ”Öppna aldrig en bok!”

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, juni 17th, 2011

”Öppna aldrig en bok! Du vet inte vad som står i den.”

Ja, den som vill leva ett lugnt liv och inte riskera att få sina cirklar rubbade bör kanske följa Carl Hammaréns råd här ovan. Att läsa böcker är att utsätta sig. Citatet hämtat ur ”Några ord till”, den sista av de nio aforismsamlingar han gav ut under sin livstid  (han avled 1994). Det är böcker i det lilla formatet, inte bara en utan flera ryms lätt i en byxficka, men de har ett innehåll som räcker både länge och väl och kan ge upphov till många funderingar. Och leenden också för den delen; Carl Hammarén är ”en skribent som inte bara är spirituell utan ibland till och med rolig”, som kritikern Åke Janzon skrev i Svenska Dagbladet om debutboken ”Volter” som kom på LT:s förlag 1970.

Aforismer har väl aldrig varit några direkta kioskvältare, men ”Volter” blev likväl en framgång och avkastade även ett större antal korta radioprogram med hammarénska aforismer. Fortsättning följde med ”Fritt ur hjärnan” (1975), en samling som fick Lars Forssell att i Expressen konstatera att Hammarén ”är kvick och allvarsam nog”. Sedan rullade det på med ”Fasta hugskott” (1978), ”Med andra ord” (1979), ”En annan femma” (1981), ”Sjätte gången gillt” (1983), ”Kanske så här” (1987), ”Ord på vågen” (1990) och så ”Några ord till” (1993), de tre sista på NA:s förlag.

Och det är väl som aforistiker de flesta minns Carl Hammarén idag. Många av hans aforismer har blivit allmän egendom och kan hittas i åtskilliga antologier och andra sammanhang (aforism enligt ordboken: koncist tänkespråk eller en kortfattat och uttrycksfullt formulerad tanke). Men han var också journalist, teaterkritiker, filmrecensent och kåsör. Under ett par decennier var vi arbetskamrater på Nerikes Allehanda. Han jobbade i högsta grad självständigt och hade nog mer koll på tiderna hos teatrar och biografer än på det schema redaktionen i övrigt arbetade efter. Något utrymme för medarbetare av hans art lär näppeligen finnas i dagens slimmade redaktioner.

För det mesta fanns Charlie, som han alltid kallades, på plats kvällstid och eftersom jag själv tjänstgjorde på nattredaktionen sågs vi tidvis rätt ofta. Framåt midnatt när tidningen gått i press och tempot skruvats ned kom han gärna ut från sitt rum och slog sig ner på centralredaktionen för att prata bort en stund. Ofta bjöd han på anekdoter från teatervärlden, som nog var den sfär där han kände sig som mest hemma. Slagfärdig var han som få, repliksnabb och vass. Regniga nätter hände att jag skjutsade honom hem till lägenheten på Norra Lillåstrand och ibland bjöds jag med upp på té och knäckebröd. Något annat hade han sällan i skafferiet; husliga herrn var ingen roll på hans repertoar. Begåvad var han förvisso på många sätt, men inte med någon praktisk läggning.

Charlies dragning till teaterkonsten hade sin förklaring. Hans far hette Torsten Hammarén, känd och färgstark chef för Göteborgs stadsteater på 30- och 40-talet, och det hade förstås satt sin prägel på uppväxten. Den temperamentsfulle Torsten Hammarén var även han berömd för sin slagfärdighet. Till hans mer bevingade ord hör: ”När en skådespelare äntligen supit sig till en karaktär, glömmer han replikerna.” Under krigsåren utmärkte sig Göteborgsteatern för sitt antinazistiska pjäsval, inte minst blev uppsättningen av Vilhelm Mobergs ”Rid i natt” en stor framgång.

Vilhelm Moberg var för övrigt en frekvent gäst i det hammarénska hemmet. Men den unge Charlie och hans mor fann honom tråkig; den store författaren var mycket angelägen om att få sina dramatiska verk antagna och uppförda och pratade uteslutande med far i huset, teaterchefen. En gång när en av Mobergs pjäser gått avsedd tid på scenen i Göteborg och skulle läggas ned, kom ett pepprat brev från författaren som ansåg att hans verk gott kunde spelas ett tag till. Svaret från Hammarén löd kort och gott: ”Sköt du korna! Jag sköter teatern!”

Den som vill veta mer om den här epoken kan lämpligen läsa ”Torstén Hammarén och hans tid” av Lars-Levi Læstadius (Zindermans förlag 1976). Där kan man i förbigående även inhämta att teaterchefen trots sina övriga förtjänster inte var överdrivet händig — han kunde till och med ha svårt att öppna ett fönster. I det avseendet bråddes Charlie uppenbarligen på sin far.

Som kritiker var Carl Hammarén kunnig och fruktad, elak enligt somliga aktörer som spetsats på hans penna. Och nog kunde han konsten att i några få, väl valda ord såga en föreställning eller en enskild skådespelarprestation. Det var kanske inte så lätt för alla att leva upp till hans krav, här speglade i en aforism: Teater — det vill säga teater av yppersta klass — är en knivsudd mer verklig än verkligheten.

Självkritik saknade han för all del inte: Antalet dumma människor är mycket stort. Ja, det är så oerhört att jag, i mörka stunder, undrar om jag inte själv tillhör gruppen.

Journalistyrket visste han en del om: En journalist behöver inte kunna så mycket. Men han måste kunna skriva om det.

Författarskapets våndor kände han också till: Att skriva en bok är nog inte alltid så svårt. Det är kanske att förmå några att läsa den som är konsten.

Den som nått mogen ålder känner kanske igen sig i följande: 65 år går väl an att fylla. Men det kommer som en litet obehaglig överraskning att kort därpå bli 66.

Och inte får man mycket tröst av det här: Man är inte äldre än man känner sig. Men det kan ju vara illa nog.

Några smakprov till:

• Det är inte monumenten som lär oss historia. Det är ruinerna.

• De som inget har att säga pratar mest.

• En författare måste både kunna tänka och känna. En högt driven stilist kan dock ofta dölja sina tillkortakommanden på dessa fält.

• Det är ju fint att vara blygsam. Därför låtsas jag ofta att jag är det.

• Lita icke på språket! Minns att svartsoppa är brun!

• Herr H var hederlig. Samt även besvärlig på andra sätt.

• Patienter bör vara friska. Det underlättar läkarnas arbete.

• Det är mycket mödosamt att vara rik. I mörka stunder är jag dock beredd att axla oket.

• Vissa människor är beredda att säga vad som helst för att åstadkomma en effekt. T.o.m. sanningen.

• Det är inte sådana tider — och har aldrig varit det.

• Han kände sig som Karl XII vid Lützen — han hörde inte dit.

• Vad gör man av sitt livs misslyckanden? Aforismer.

Hammaréns böcker, åtminstone de flesta, finns på stadsbiblioteket. I tidiga utgåvor av ”Blå kalender”, som Örebro läns författarsällskap under en följd av år publicerade, kan man också hitta en hel del av hans aforismer. Annars får man söka på antikvariaten.

Lennart Jörälv är författare och kulturskribent