Roman: Till mamma på mors dag

Inlagd av Kulturdelen Recension, Skönlitteratur tisdag, juni 7th, 2011

Till mamma på morsdag

Doris Dahlin

Ordfront

Har utkommit

Doris Dahlin är en författare som vet mycket om människor – variationer och likheter, om Jag. Hon debuterade 1971 med romanen ”Skammens boning” och har sedan gett ut flera böcker som kretsar kring identitetens snårigheter. Nu ger hon ut, påpassligt i Morsdagstider, romanen ”Till Mamma på Mors Dag”.

Redan titeln har en ironisk ton som antyder den svåra och starkt känsloladdade relationen mellan döttrar och mödrar.  Dahlin har gott om egna komplicerade erfarenheter och ett omfattande vetande om andras genom sitt yrke som terapeut kan man förstå bakom fiktionen. Bokens berättande huvudperson, Resedas röst, återkommer rakt igenom boken.   Reseda är inte oväntat till yrket terapeut som är fylld av andras berättelser och öden.  Liksom Dahlin själv har hon erfarenheter av både egna och andras konfrontationer och inre konflikter. Reseda berättar ur backspegelns perspektiv om sig själv och låter också patienterna på hennes mottagning träda fram med sina livshistorier i jagform.  Detta grepp, med flera ”jag”, kan vara något förvirrande, men gör berättelser och dialogerna mellan huvudjaget, Reseda, och andra ”jag” levande och trovärdiga.

Romanen tar sin början efter moderns död i hennes lägenhet som Reseda ska ta hand om och röja. Mötet med linneskåpets prydliga handduksbuntar och klädesplagg,  men också slitna, trasiga, fula och förbrukade saker väcker motsägelsefulla känslor hos dottern. Hon vill inte möta det som varit men förstår att det är nödvändigt. Dahlin förmedlar sinnenas starka upplevelser av lukter, färger och föremål och människor som utstrålar ingrodda minnen. I Resedas inre monologer och samtal med döda och levande speglas återhållen vrede och stark längtan inför detta ofrånkomliga uppdrag att städa ut moderns liv – brodern Edvard bor i Kanada. Mötet med Mamma går sedan som en röd tråd genom den livshistoria vi får ta del av. Resedas klassresa, från städerskans dotter med bortsortering, utanförskap och kärleksbrist i barndomen till jobbet som lyckad, välutbildad själsbehandlare och läkarhustru är lång och komplicerad.  De olika jagen växer fram och bildar en tät väv, ofta i återberättade dialoger som små skådespel. Möten i det förflutna med henne själv, patienter, makar och – inte minst- älskare väcks till liv och bearbetas. Dahlins berättelse pendlar mellan nu och då och skrivs på ett språk som är sakligt men inkännande och levande. Det gäller både beskrivningar av karaktärerna och miljön. Ibland känns de många detaljerade exemplen kanske lite För Mycket.  Men författarens etnologiska och psykologiska iakttagelser gör att jag som läsare är DÄR, med henne och andra olika personer ur olika samhällsskikt. Livsepisoder skildras  som väcker känslor hos alla oss som är döttrar och mödrar och kanske också hos män som åsett döttrar och mödrars tvekamp. Många kan säkert också känna igen sig i det mer allmänmänskliga, intensiva sökande efter en sann, oförljugen identitet, ett Sig Själv, som Reseda tar som sin uppgift efter moderns död. En uppgift som blir henne övermäktig och leder till ett sammanbrott och en vändpunkt i hennes liv.

Bokens första del, den längsta, har den välfunna titeln Pandoras ask. Del två har namn efter straffets gudinna Nemesis och den sista och kortaste delen har namnet Themis – rättsordningens gudinna.

__________

Marianne Freyne – Lindhagen är bildkonstnär och författare