Bio: X-men: First Class

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension tisdag, juni 7th, 2011

X-men: First Class

Action, USA, 2011

Regi: Matthew Vaughn

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon, Rose Byrne, Jennifer Lawrence, January Jones m.fl.

Längd: 132 minuter

Filmen hade svensk biopremiär 2011-06-03

— — —

Som barn på 90-talet var jag mer än förtjust i en animerad tv-serie som helgmornar rullade på någon av de större kanalerna. Följetongen handlade om muterade människor med olika superkrafter och var naturligtvis en serie baserad på Marvels X-men. Från min sida var det kärlek vid första ögonkastet och när Bryan Singers spelfilm X-men (2000) många år senare nådde svensk mark var jag eld och lågor. Den första filmen var en succé och fick uppföljare i den något röriga men fortfarande engagerande X-men 2 som kom att följas av mediokra X-men: The Last Stand (2003) och den rentav usla X-men Origins: Wolverine (2009). I takt med att kvalitén mattades av sjönk så även mina förväntningar på framtida filmatiseringar. När det härom året således utannonserades att det var dags för ännu ett kapitel i serien kände jag mig måttligt road. Ack så fel jag hade!

X-Men: First Class är en så kallad prequel som tar oss tillbaka till den tidpunkt då de framtida ärkefienderna Professor X och Magneto först lär känna varandra. Den unge Charles Xavier (James MvAvoy) har en luxuös, men ensam, uppväxt på en pampig herrgård i USA medan Erik Lehnsherr (Michael Fassbender) får uppleva sin ungdom fängslad i ett grymt koncentrationsläger. I vuxen ålder är Erik ute efter hämnd på de nazister som mördade hans familj och hans resa tar honom till USA där han lär känna Charles. Tillsammans ställs de emot Sebastian Shaw (Kevin Bacon); en mäktig man vars onda uppsåt hotar att skapa ett förödande kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet.

Den brittiska regissören Matthew Vaughn tog sig an X-men:First Class med en mycket lyckad filmatisering av Mark Millars serietidning Kick-Ass (2010) i bagaget. Detta höjde naturligtvis förhoppningarna om en lyckad film vilket Vaughn mycket riktigt levererar. Vaughn var från början påtänkt att regissera del tre i X-men men hoppade av på grund utav konflikter med filmbolaget. Att han senare fick komma tillbaka visade sig vara en riktig lyckträff då hans alster kan beskrivas som ett av de bästa i serien.

Vaughn målar upp ett paranoians 1960-tal i USA där skräcken för det främmande, det vill säga kommunister och mutanter, breder ut sig i maktens korridorer. Tidsförflyttningen blir i Vaughns händer varken kitschig eller prålig utan skänker en extra dimension och mening till det som berättas. Som en extra bonus är fotot så där krispigt läckert som det bara kan vara i Hollywoods regi och ljudbilden är härligt explosiv. Specialeffekterna fungerar, med några undantag, utmärkt och håller sig inom nödvändig ram för filmen.

Tjusig yta till trots är likväl detta en berättelse om människorna bakom mutanterna. James McAvoy gör sin Charles Xavier med sprakande charm och glimten i ögat, samtidigt som han låter avslöja ett bakomliggande allvar. Filmen vilar dock som allra tryggast på Michael Fassbenders axlar och hans porträtt av den fängslande Erik Lehnsherr. Fassbender har tidigare visat prov på stor skådespelartalang, framförallt i Hunger (2008) och Fish Tank (2009), och fortsätter här sitt erövringståg. Hans Erik är en ytterst sårbar och sympatisk individ, formad av sitt tragiska förflutna, vilket gör honom till en ovanligt komplex och tredimensionell villain in the making.

Medan Charles Xavier och Erik Lehnsherr utvecklas och förändras genom filmen förblir de med ont uppsåt onyanserade stereotyper. Kevin Bacons karaktär fullkomligt osar svavel men saknar det omfång som skulle ge honom extra bett. Detsamma gäller för hans hejdukar vars bakgrunder och motiv jag gärna skulle ha vetat mer om. Filmen tappar också fart och fokus i slutet av andra akten och när det så är dags för den stora sammandrabbningen är den lite för utdragen för sitt eget bästa.

På det hela är dock X-men: First Class en klart välgjord och medryckande film, och om du kan ha överseende med några få skavanker så finner du här förmodligen en utav sommarens bästa blockbusters. 

 — — —

 Sandra Wallin är manusförfattare och frilansskribent