DVD: Barnen från Frostmofjället

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan lördag, maj 21st, 2011

Barnen från Frostmofjället

Barn/ungdom, Sverige, 1945

Distributör: Sandrews

Regi: Rolf Husberg

Litterär förlaga: Laura Fitinghoff

Skådespelare: Hans Lindgren, Siv Hansson m.fl.

Längd: 98 min

Finns på svensk dvd från 2011-04-13

— —- —-

Jag minns faktiskt med förvånansvärd tydlighet mitt första möte med Rolf Husbergs filmatisering av Barnen från Frostmofjället från1945, baserad på Laura Fitinghoffs klassiska roman. Jag vill minnas att det i farmor och farfars soffa i Bråten, Karlskoga var ett filmiskt möte som var förenat med både en stor skopa spänning och lite skräckblandad förtjusning. Lite för mycket skräckförtjusning nästan, än vad mina för tillfället mjäkiga pojkögon klarade av – Sko-Pelles till en början tvivelaktiga framtoning lämnade psykologiska ärr långt in i grundskolan. Fast han var ju snäll, egentligen. Och jag var liten, och lättskrämd helt uppenbart.

När jag nu åter beger mig till de svenska fjällen i vuxen ålder så ser jag naturligtvis Husbergs nationalromantiska barnfilm med helt andra ögon. Flykten som de föräldralösa barnen tar sig för, med storebror Ante i spetsen, tillsammans med Månke, Maglena och de andra, den trofasta geten Gullspira och småsyskonen, för att undslippa kommunal utplacering och fattigstugan, fungerar fortfarande som spänningsbärande spelfilm för undertecknad. Dock påvisar den per automatik andra element som idag mer än påtagligt lyser med sin uppenbara närvaro. Element som visserligen inte stör historien nämnvärt, utan som någonstans med tidens gång transformerats till charmig naivitet och intressant tidsdokumentering, snarare än den präktiga förenkling som filmen annars ger uttryck för.

Framförallt handlar filmen, och även boken, som bekant om att spola den infernaliska kröken och fokusera på det hederliga och strävsamma familjelivet istället – tillvaron där religiös hängivelse och återhållsamhet är bastanta hörnstenar. Filmens enhetliga tema är onekligen den kristna nykterheten, dit var man och kvinna obönhörligt bör styra sin ambition. Fitinghoffs återkommande predikan om spritens försåtlighet anammas ohämmat av Husberg, vilket lämnar utrymme för den slutsats att Sveriges relation till spriten var smått infekterad vid det här laget, minst sagt. Vilket inte är så konstigt när man slänger ett öga på 1900-talets första hälft, där Nykterhetsrörelsen vunnit bred mark med sin ihärdiga antispritkampanj inför folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922. Onekligen en fråga som delade in Sverige i två tydliga läger. Vem har exempelvis inte läst och sett nej-sidans affisch i valfri samhällskunskapsbok från skolåren – Kräfter Kräva Dessa Drycker! ekar fortfarande tydligt genom nutidshistoriens debattfyllda korridorer. Vill man dra internationella paralleller så kan man ju även nämna att det ju inte hade gått så vansinnigt lång tid sedan förbudstiden i USA upphävts, även om perioden får betraktas som relativt överspelad 1945. Likväl en nog så viktig faktor i ekvationen.

Överlag så präglas filmen av tidsideal och en präktighet som förmodligen inte går i linje med dagens samhälle – det handlar om allt från gammalmodiga könsroller, genusbestämmelser som inte riktigt skulle gå obemärkt förbi idag – kärnfamiljen bestod av en arbetande man och en hemmavarande hustru, med allt vad det innebar. Men tiderna var annorlunda, då var då och nu är nu, så varför dröja sig kvar kring det kan jag känna.

Nåväl, även om rusdrycken alltid kommer vara ett tidlöst ämne för debatt i Sverige, så har väl elden svalnat lite sedan Husberg satte sig i regissörsstolen. Av den anledningen finner åtminstone jag en stor humoristisk behållning i Barnen från Frostmofjället när mina ögon i dagens Sverige möter filmen. Jag ler mer åt charmen, skrattar med barnens upphöjda existenser, istället för att skaka uppgivet och tröttsamt på huvudet. Änglastatusen förnöjer om man tillåter sig att köpa det ganska harmlösa konceptet – man skrockar och skrattar lite när de i stunder med Döden i nacken glatt spontansjunger bibliska visor för att hålla lågan uppe, eller när de i sin möda och nöd finner tid till att besöka och hålla egna gudstjänster, både i kyrkan och i ”Guds stora utomhuskyrka” (det vill säga skogen), eller att de med sin blotta närvaro befriar Sko-Pelle från supens brännande bojor.

Barnen från Frostmofjället lanserades som en utav de första barnböckerna med en realistisk prägel, men hur det i alla avseenden är förenligt med verkligheten kan man naturligtvis diskutera. Kanske är det jag som är alldeles för hädisk och trolös, men jag tackar asagudarna att barnen från Frostmofjället genomlider sina kval i Fitinghoffs och Husbergs värld, än i den värld som jag och alla andra lever i. Charmigt är det i alla fall.

Vidare så finns det flera andra ingredienser som gör den här filmen till en väldigt trivsam filmupplevelse. Nationalromantiken i form av den svenska naturen är ett av många exempel, representerat av Sven Nykvists, om än vid den här tiden halvt oerfarna men ändå välriktade, fotografi. För den obekante blev ju Sven Nykvist sedermera en utav Ingmar Bergmans mest återkommande medarbetare. Dessutom, med tanke på att ljudfilmen bara funnits i Sverige i ca 14 år vid den här tiden, så är det en fröjd att se det stundtals övertydliga utåtagerande som många av de äldre skådespelarna, den så kallade stumfilmsgenerationen, för sig med. Även det skänker filmen en extra komisk dimension. Dramaturgin är fantastisk. Barnen från Frostmofjället är helhetsmässigt en bit svenskt kulturarv, präktig så det förslår, men torde ändå ha sin givna plats i var medborgares bok/filmhylla. Bredvid supen…

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent