Bio: Pirates of the Caribbean 4
Film, Recension lördag, maj 21st, 2011Pirates of the Caribbean 4, On Stranger Tides
Äventyr, USA, 2011
Distributör: Walt Disney Pictures
Regi: Rob Marshall
Skådespelare: Johnny Depp, Geoffrey Rush m.fl.
Längd: 139 min
Pirates of the Caribbean 4 hade svensk bio-premiär 2011-05-18
— — —
Övertag, underläge och tidspress känns som vedertagna faktorer som karaktärerna inom ramarna för valfri äventyrsfilm, eller för vilken spänningsbelamrad filmgenre som helst egentligen, har att röra sig med. Vem har vad, vem behöver det mer, när, var, och hur, och vem hinner först. Ungefär så, kortfattat och i sin enkelhet. Och om det är någon film i synnerhet som bygger sin fartfyllda historia på det sättet så är det onekligen Pirates of the Caribbean-filmerna, inte minst den nu bioaktuella fyran – Pirates of the Caribbean, On Stranger Tides.
Jack Sparrow, spelad av en eminent Johnny Depp (som numera är förlåten för sin timida roll i The Tourist), har lämnat Orlando Bloom och Kiera Knightly bakom sig (och det var för väl ändå…). Nu ska han tillsammans med piraternas pirat, den ökände Svartskägg, samt dennes påstådde dotter, leta rätt på Ungdomens källa. I hälarna har han den spanska armadan och därtill sin forne piratkollega/piratfiende Barbossa, spelad av en lika eminent Geoffrey Rush. Och alla har de siktet inställt på samma mål.
Sedan drar äventyret igång, full rulle från den första bildrutan till den allra sista. Och det är med ett uppenbart medvetet kliv som regissören Rob Marshall vill ta tillbaka Jack Sparrow och piratsviten till sina rötter. Tvåan och treans intrasslade upplägg, med sidohistorier innehållandes sjuttielva karaktärer med sjuttielva olika mål, har bytts ut till det mindre och betydligt enklare format som man känner igen från den första filmen från 2003, åtminstone handlingsmässigt. Det är ett ställningstagande som känns både befriande och skönt.
Och även om jag tycker att Marshalls piratfilm inte överträffar Gore Verbinskis första piratpärla, The Curse of the Black Pearl, så känns det ändå uppfriskande att se att den här uppföljaren ändå så tydligt sällar sig till sin allra första föregångare. On Stranger Tides överglänser nämligen både tvåan och trean. Hanz Zimmers karaktäristiska filmmusik från den första filmen är tillbaka och Jack Sparrow, som så obestridligt inkarnerar hela Pirates of the Caribbean, ges det utrymme som han rättmätigt ska ha. Överlag tycks man ha förstått vikten av att plocka russinen ur kakan och det känns mer än efterlängtat.
Stundtals trampar man dock i den sedvanliga uppföljarfällan, vilket yttrar sig i att man antingen krämar på tills kapillärerna spricker eller låter karaktärerna bedriva något som närmast påminner om tecknad film. När Jack Sparrow till exempel lyckas hasa sig upp för ett träd med bakbundna händer, för att sedan likt en katapult skjuta sig själv mellan trädkronorna (jag varken orkar eller kan beskriva hur) så funderar jag för några sekunder på om det är Looney Tunes jag tittar på. Helhetsintrycket väger emellertid upp dessa temporära felsteg för när eftertexterna börjar rulla har jag i sanning inte haft tråkigt en enda sekund. Rob Marshall får godkänt!
— — —
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
Detta är helt klart sämsta filmen i serien men det du gnäller på, Jacks orealistiska stunts, de otroligt röriga handlingarna i föregångarna, det är vad som ger filmerna charm och som gör att vi älskar föregångarna!
Well, I beg to differ, vi gillar olika. Jag tycker Gore Verbinskis piratfilm #1 är den absolut bästa, därefter tycker jag att både tvåan och trean, med sin myriad av sidohistorier och karaktärer, tar bort för mycket av den tid som borde läggas på den egentliga stjärnan, det vill säga Johnny Depp och Jack Sparrow. Det är ju han som ger filmerna charm.
Han orealistiska stunts i fyran är naturligtvis en petitess att gnälla på, det håller jag med om. Det ska ju vara spektakulärt naturligtvis, även om jag tycker att det finns gränser till och med inom ramarna för Pirates of the Caribbean.