Bio: Insidious
Film, Recension torsdag, maj 19th, 2011Insidious
Skräck, USA, 2011
Distributör: SF
Regi: James Wan
Manus: Leigh Whannell
Medverkande: Patrick Wilson, Rose Byrne, Lin Shaye mfl.
Längd: 100 minuter
På svenska biografer från: 2011-05-13
– – –
James Wan och hans kollega Leigh Whannell låg bakom den minst sagt framgångsrika filmen Saw (2004). En films som gav upphov till både sex uppföljare samt ett gäng mer eller mindre uppenbara plagiat och en skräcksubgenre som av vissa sammanfattar under det något nedlåtande namnet ”tortyrporr”. Efter framgången med Saw prövade Wan på en mer renodlad skräckfilm med Dead Silence (2007), där elaka dockor stod i fokus. Efter att ha gett sig på vigilante-genren i och med Death Sentence (2007) är han tillbaka med en ny skräckfilm, även denna av en mer traditionell och tidigare beprövad art.
Insidious (2011) handlar om en trebarnsfamilj som flyttar in i ett nytt hus. Efter att det äldsta barnet hamnar i ett komaliknande tillstånd som läkarna inte kan förklara, börjar mystiska saker hända. Renai (Rose Byrne) börjar se underliga figurer i huset, och när hon en natt blir överfallen av en av gestalterna bestämmer sig hon och hennes man Josh (Patrick Wilson) att flytta därifrån. När de väl kommit till det nya huset märker Renai att de fortfarande är hemsökta, och när till och med Josh mor börjar se saker bestämmer de sig för att kontakta ett gäng paranormala utredare samt ett medium. Det visar sig att det inte är huset som är hemsökt, utan sonen, som i sitt tillstånd blivit en slags magnet för onda andar som försöker att ta sig in i hans kropp, och de är väldigt målmedvetna när det gäller att få som de vill.
Jag gillade verkligen inte Wans tidigare försök till en mer traditionell typ av skräckfilm, i ärlighetens namn tyckte jag att Dead Silence var en usel film som inte gav mig något alls. Jag hade ändå en del förhoppningar på Insidious, eftersom Wan är en regissör som faktiskt mellan varven kan få till det riktigt bra. Och det kan direkt sägas att Insidious är ljusår bättre än den tidigare nämnda filmen, och likheterna är, förutom den mer traditionella spökhusapproachen, inte alls många vilket är tur. Filmen börjar inte helt klockrent, men den tar sig definitivt och under dess andra halva växer den till något som tveklöst tror kan bli en av de mest rysningsminnesvärda filmerna från det här filmåret.
När det väl börjar bli bra i Insidious, blir det också stundtals fruktansvärt otäckt. Genretypisk “hoppatill-skräck” blandas med en läskig atmosfär, något som Wan lyckas bra med att hålla igång under en förvånansvärt lång tidsperiod. Det blir också allt mer obehagligt ju längre in i filmen man kommer. Storyn håller också filmen igenom, det spårar aldrig ur för mycket, och vi bjuds även på en intressant vändning mot filmens andra halva där det i princip helt byts fokus på vilken karaktär vi får följa. Det hela känns relativt originellt och till skillnad från de trötta uppföljarna till Saw, som väl Wan och Whannell delvis får ses som ansvariga för, så känns det inte filmen faktiskt inte som något urvattnat koncept. Därmed inte sagt att det är en helt nydanande film som man aldrig sett maken till tidigare, men det tycker jag å andra sidan heller inte att man kan, eller bör, förvänta sig. Vad filmen däremot lyckas med är att hålla det löfte den egentligen ger; att skrämma tittaren, och det rejält.
Tyvärr lider Insidious, liksom många andra filmer före den, av ett rätt trist och urvattnat foto där det knappt får komma igenom några färger alls. Den dras även med ett par mer eller mindre fula effekter som stinker halvtaskiga dataeffekter lång väg, vilket gör att filmens gastar ibland inte alls blir så otäcka som de kunde ha blivit. Dessa två saker gör att stämningen dras ner en del, vilket får konsekvenser, då just den olustiga stämningen är filmens största behållning. Man hade kunnat önska att filmteamet vågat gå emot denna tidstypiska gråa färgskala och ge oss något mer livfullt istället, vilket man tyvärr inte får se skymten av. Trots det tråkiga fotot, och det till en början rätt klumpiga berättandet, så är Insidious så visar Wan att han är kapabel till att göra en otäck film som troligen kommer bli svårslagen i år när det gäller skrämselfaktor. Nu är det bara att hoppas på att duon James Wan och Leigh Whannell inser vad de gjorde bra, finslipar detta och fortsätter att ta sig an skräckfilm av denna mer finkänsliga stämningssort. För här finns verkligen något som kan bli hur bra som helst, och framförallt, hur otäckt som helst.
– – –
David Larsson: filmentusiast och redaktör på kultfilmstidningen FromBeyond
