Fackbok: Var är du? Människan och mobilen

Inlagd av Marja Beckman Facklitteratur, Recension måndag, maj 16th, 2011

Facklitteratur

Var är du? Människan och mobilen

Katarina Bjärvall

Ordfront 281 sidor

Har utkommit

Ambivalens. Ena stunden blir jag provocerad och tycker att författaren är lite väl reaktionär, andra stunden nickar jag medhållande, för visst har hon rätt i många av sina reflektioner. Tredje stunden fylls jag av en kvävande känsla av maktlöshet inför rovkaptialismens skövlande av vår jord och utnyttjande av människor, men också en uppgivenhet och känsla av att jag har läst det här så många gånger att jag inte vet vad jag ska göra med informationen.

Journalisten och författaren Katarina Bjärvall har skrivit en bok om mobiltelefonen som samhällsfenomen. Hon har undersökt denna beroendeframkallande lilla mackapär ur alla tänkbara vinklar och vrår, från hur den påverkar vår livsstil till hur det skapade behovet av ständig uppgradering påverkar vår miljö. För att inte tala om strålningen, ingen kan vara helt säker på att den är ofarlig, först om kanske tjugo år får vi veta om den kommer att döda lika många som de en gång så populära cigaretterna.

Sedan är det den filosofiska aspekten. En diktstrof av Tomas Tranströmer är central i boken: ”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som har gått vilse”. Förlorar vi möjligheter till upplevelser av att ha alltför välplanerade liv, av att inte längre kunna gå vilse eftersom det finns gps i mobilen?

Jag vet inte. När Bjärvall intervjuar en tekniksociolog och läser upp citatet verkar det för en stund som om han blir provocerad och börjar försvara teknologins utveckling. Det är något väldigt sorgligt och skrämmande över den sortens människor som så benhårt tror på marknadens och teknologins fördelar att de liknar sektmedlemmar.

Men å andra sidan. Som det framgår i intervjun med Iphoneanvändaren Fredrik har marknadsförarna verkligen lyckats med åtminstone Iphonen. Den känns exklusiv, trots att den numera finns i nästan var mans hand. Jag skaffade min i januari i år efter att min gamla telefon gått sönder, så jag är absolut ingen early adapter som det heter på businesspråk, men jag känner igen mig mycket i beskrivningen av Fredrik: Telefonen passar in i den bild jag vill att omvärlden ska ha av mig. Jag tycker, fortfarande, att det är lite kul när det står ”skickat från min Iphone” när jag skickar e-post från den. Jag är också barnsligt förtjust i de många apparna och dess universalfunktioner. Att kunna lyssna på Spotify på tunnelbanan. Att läsa en bok på engelska och översätta ord man inte känner till med hjälp av Google translate-appen. Att använda gps:en för att hitta rätt i ett område där jag inte varit förr. Okej, jag missar kanske de Tranströmerska luckorna ibland. Men jag har svårt att enbart skylla på telefonen här, det är så många faktorer som gör dagens vardagsliv stressigt.

De flesta av oss försöker vara miljömedvetna, men vi hycklar förstås alla mer eller mindre. Vi kanske köper ekologiska grönsaker men vill ändå ha den senaste tekniken. Teknologin i Iphonen är ofta väldigt rolig. Och det är roligt att facebooka och spela spel, bara man inte överdriver konsumtionen. Det är som med de flesta beroendeframkallande substanser – lagom är bäst.

Därför tycker jag ofta att Bjärvall överdriver, som när hon liknar musiklyssnande med att skjuta in musik direkt i kroppen, likt heroin. Min reaktion blir den trotsiga tonåringens – du fattar ju ingenting!

Boken väcker också uppgivenhet och, som jag skrev tidigare, en känsla av maktlöshet inför den slit- och slängmentalitet som mobilindustrin bygger på. Vi ska ständigt vilja uppgradera oss, ha det senaste. Positionerna förflyttas. Jag tyckte länge att det var helt onödigt att ha en kamera i telefonen, men nu använder jag nästan bara Iphonekameran.

Jag önskar att Bjärvalls bok kan leda till en debatt som leder till att mobilindustrin blir bättre på att uppmana till återvinning av telefonerna. I stället för att ha flera kasserade telefoner liggande hemma i byrålådan, fulla av giftiga tungmetaller, borde konsumenterna i betydligt högre grad än i dag uppmuntras att lämna in dem till återvinning. Hur kan man designa och utveckla telefoner av återvunnet och giftfritt material?

Kanske blir den intressant att läsa den här boken sisådär tjugo år när vi kan titta tillbaka på den här tiden med facit i hand. Vid det laget är det bara att hoppas att mänskligheten inte har drabbats av en hjärntumörepidemi.

Marja Beckman