Bio Roxy: Attenberg
Film, Recension tisdag, maj 10th, 2011Attenberg
Drama, Grekland, 2010
Regi Athina Rachek Tsangari
Medverkande Ariane Labed, Vangelis Mourikis, Evangelia Randou & Giorgos Lanthimos
Längd: 95 min
Visas alla dagar kl. 19.00 fram till och med torsdag 12 maj (Bio Roxy)
— — —
Marina (Ariane Labed) bor i en liten grekisk industristad och är en ung kvinna med en djupgående fascination för Sir David Attenboroughs naturprogram (därav filmens, med flit, felstavade titel). Hennes pappa Spyros (Vangelis Mourikis) är svårt sjuk i cancer och inlagd på sjukhus. Marinas bästa, och enda vän, är den promiskuösa Bella (Evangelia Randou) som ivrigt uppmuntrar den distanserade och kluvna väninnan att utforska sin sexualitet. När en främling utifrån anländer till staden blir Marina intresserad utav honom, men i vilket syfte?
Attenberg är på pappret en ganska rättfram och traditionell historia men levereras här i en originell och egendomlig förpackning vilket bidrar med en känsla av fräschör. Redan i första bildrutan sätts en ton som regissören Athina Rachek Tsangari konsekvent håller fast vid filmen igenom.
Tsangari använder sig av en kontrollerad berättarstil som på ett mycket elegant vis skiftar mellan det roligt absurda och det mörka dystra; en svår balansgång som många andra regissörer gått bet på. Det handfasta berättandet speglas även effektivt i Thimios Bakatakis statiska men ändå väldigt närvarande foto.
Attenberg bryr sig inte om filmens traditionella narrativa modell där handlingen förs fram av orsak och verkan. Tsangari har i stället satsat fullt ut på en slags antropoligisk studie där vi i publiken observerar Marina precis som hon observerar sin omvärld. I några utav de mest minnesvärda scenerna får vi följa Marina och Bella, som i synkroniserad och upprepande natur, spatserar genom den grekiska staden i bästa John Cleese-anda (se Monty Python – The Silly Walk) och när Marina och hennes pappa leker avancerade ordlekar med varandra. Det är scener som i ett traditionellt sammanhang säkerligen skulle ha hamnat på klippbordet men som här samspelar väl med filmens låga tempo och tillför ett djup som ytterligare pekar på Tsangaris antropologiska utgångsläge.
Skådespelarna har orädda kastat sig in i sina karaktärer och satsar fullt ut, vilket de också gör mycket bra. En extra eloge ska dock Ariane Labed ha som med sin gestaltning av Marina lyckas göra denna extraordinära figur både trovärdig och varm. Labeds skicklighet, som erhöll henne Volpi Cup-priset för bästa kvinnliga skådespelare på förra årets filmfestival i Venedig, håller intresset ständigt på topp i en film som riskerat att fallera med en inte lika engagerande skådespelerska.
Många kommer kanske tycka att Attenberg är lite för speciell för sitt eget bästa och nog är det en ganska pretantiös skapelse som Tsangari levererar. Men om man i inte räds det smala och okonventionella kan man här få njuta utav en liten film med stor puls.
Fotnot: Grekland valde att skicka Attenberg till nomineringarna inför nästa års Oscargala, kategori Bästa utländska film. Om filmen blir utvald eller ej återstår att se.
— — —
Johnny Kickmaier är filmare och frilansskribent.
Intressant recension Johnny, du fick med absurditeten och komedin som gör Attenberg lite speciell. Filmen och berättelsen är lite udda med tanke på innehållet, men på ett lyckat sätt, tyckte jag.
Håller med ovanstående. En oerhört anti-kliché film som vågar attackera normer och vanor vad det gäller synen på döden, sex och relationer bland annat. Skönt också med en film som äntligen vågar avromantisera synen på det Grekiska. Den unga generationen som vuxit upp framför a-bladets nätupplaga tror förmodligen att Grekland enbart består av vita sandstränder och leprasjuka statsfinanser.