Bio: Scream 4

Inlagd av Rickard Blixt Film, Recension onsdag, april 27th, 2011

Scream 4

Skräck, USA, 2011

Regi: Wes Craven

Medverkande: Neve Campbell, David Arquette, Courtney Cox m.fl.

Längd: 111 minuter

På svenska biografer från: 2011-04-15

— — —

Om man blickar tillbaka mot 90-talet håller nog de flesta med om att det överlag var något av en torrperiod för skräckfilm. Slashervågen som hade regerat under 80-talet hade förlorat bolagen bakom sig som nu var mer intresserade att göra psykologiska thrillers – särskilt efter succén med När lammen tystnar (1991). På gott och ont, beroende på vem du frågar, kom veteranen Wes Craven tillsammans med manusförfattaren Kevin Williamson att väcka liv i slasherfilmen på nytt med Scream (1996). Nu 2011 kommer alltså Scream 4.

Femton år efter morden i Woodsboro blir två high school-studenter attackerade och mördade av ännu en person som klätt ut sig till Ghostface. Samtidigt återvänder Sidney Prescott (Neve Campbell) till staden för att marknadsföra sin självbiografiska bok om hur hon har lyckats lämna de tidigare tragedierna bakom sig. Oförmögen att lämna staden på grund av att hon nu räknas som en misstänkt får hon bo tillsammans med sin yngre kusin vars kompisar börjar dö en efter en…

När jag fick höra att en ny uppföljare i Scream-serien var på gång bemötte jag nyheten med blandade känslor. Den första filmen kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och jag har nog sett den såpass många gånger att jag inte längre kan räkna det med mina fingrar, men samtidigt så minns jag hur besviken jag blev över hur de två tidigare uppföljarna misslyckades med att fånga den atmosfär som jag hade älskat i den första filmen. Dessutom hjälpte Wes Cravens meritlista under de senaste åren knappast till med att dämpa oron med bottennapp som varulvsfiaskot Cursed (2005) och förra årets My Soul To Take (2010). Lyckligtvis bevisar Craven att han, snart 72 år, fortfarande kan vara relevant och slår väldigt snabbt ner alla mina tvivel. Kevin Williamson måste ha insett att småstadskänslan var något viktigt som hade fattats i de två efterföljarna. Campusmiljön fungerade helt okej för den andra filmen, men den tredjes omplacering till Hollywood var ett katastrofalt beslut som suddade bort allt av originalets atmosfär. Nu är man alltså tillbaka i Wooodsboro och känslan är återigen rätt. Det enda som saknas är Nick Cave & The Bad Seeds Red Right Hand och den nostalgiska upplevelsen hade varit så gott som komplett.

Utöver den stämningsfulla småstadsatmosfären var det de omtyckbara karaktärerna och humorn som fick den första filmen att stå ut från de efterapare som kom att flocka efteråt. Att man faktiskt bryr sig om vilka karaktärer som dör eller inte är ett tecken på att en slasherfilm gör något rätt och jag tycker att Scream 4 (2011) även lyckas på den fronten. Det glädjer mig att få se de gamla karaktärerna återvända, och då särskilt den något tafflige polisen Dewey Riley (David Arquette) som är minst lika sympatisk nu som han var för femton år sedan. De nya och yngre tillskotten lyckas även de kännas intressanta, och bland dessa lyser starkast Sidneys kusin Jill (Emma Roberts) och hennes kompis Kirby (Hayden Panettiere).

Likt de tidigare filmerna är metahumorn och de intertextuella referenserna tillbaka – men nu i en uppdaterad variant. Där de tidigare filmerna mestadels utgick från referenser till klassiska slasherfilmer och de konventioner de utformade, har man nu försökt arbeta in de drygt 11 år av skräckfilm som kommit sedan Scream 3 (2000). Främst så skämtas det med reboot/nyinspelningstrenden men även med ”handhållen kamera-skräck”, som Paranormal Activity (2007) och REC (2007), delar man ut satiriska gliringar. Visst är det kul och jag skrattar till många gånger, men det känns ibland som att skon klämmer lite olustigt. Det är inte alltid som referenserna känns så värst genomtänkta, utan de blir oftast inte så mycket mer än simpla hänsyftningar som inte inkorporeras in i själva handlingen till någon större grad. Dock så vägs de fantasilösa bristerna upp av den orgie i metatext som är filmens slutakt vilket ger uttrycket nyinspelning en ny innebörd.

Min utsagda rädsla för ett fiasko var alltså till min glädje obefogad. Trots att det är den fjärde filmen i serien känns Scream 4 fräsch och även om den inte överträffar den första filmen slår den nummer två och tre på fingrarna. Skämten går kanske inte alltid hem och det finns delar där tempot sackar efter något, men med en kalasrolig öppning, en stark inledning samt en slutakt som bör göra fans av den första filmen mer än nöjda är detta ett givet biobesök.

— — —

Rickard Blixt är filmvetare och redaktör på kultfilmstidningen FromBeyond