Bio Roxy: Tre

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension torsdag, april 21st, 2011

Tre

Regi och manus: Tom Tykwer

Tyskland, 2010

I rollerna: Sophie Rois, Sebastian Schipner, David Striesow m fl.

Längd: 1,59

15 år

Visas på Bio Roxy från 2011-04-20

— — —

Den tyske regissören Tom Tykwer är känd för filmer som Spring Lola (1998), Prinsessan och krigaren (2000) och Parfymen (2006).  Tre är han senaste film, med Sverigepremiär i april, och saluförd som en dramakomedi om ett triangeldrama i nutida Berlin.

För det första: det komiska i filmen står för enstaka glimtar, när man måste skratta åt situationens absurditet. Då gör man det varmt och med inlevelse. Som helhet är dock filmen en intellektuell skildring av förmågan att fylla sin ensamhet, för att härda ut i den moderna tidens uppstyckade tillvaro utan sammanhang. De olika scenerna, som tydligt markeras, är laddade med filosofiska funderingar, liv och död och sexualitet, i ett både nära och resonerande perspektiv. Musiken spelar en viktig roll, såsom David Bowies Space Oddity, vilken tjänar som signaturmelodi.

Hanna och Simon lever medelåldersliv i Berlin, fyllt av storstadslivets kulturutbud och moderniteter, men någonstans på vägen har de tappat sammanhangen och gemenskapen. De fyller sina liv med arbete och nöjen samtidigt som tomheten breder ut sig. Som av en slump startar en kedja av händelser, som får deras tillvaro att rucka på sig och invanda mönster att ifrågasättas. Dels kommer sjukdom och död in i deras liv och dels dyker kärleken och passionen upp. Föremålet för deras känslor är Adam, som utan deras vetskap inleder förhållanden med dem båda. Adam är en modern man, sammansatt i sin personlighet, utan känslomässiga begränsningar vad gäller njutning och kärlek. Han träder in på scenen som den vackra och intensiva människa han är – men kanske också ensam i sin förortslägenhet och sitt väl inrutade liv med stamcellsforskningen, fotbollen, segelbåten och tonårssonen. Han väcker något hos Hanna och Simon, vilket får dem att öppna sig både för honom och för varandra, men också något inom sig själv.

Sophie Rois gör en minnesvärd roll som Hanna, där hon med sin mimik visar upp hela sitt känsloregister. Hennes ansikte är naket och öppet och speglar både förtvivlan och lycka över tillvarons oväntade vägar.

Filmens filosofiska resonemang, om att fylla sitt liv med innehåll utan att sätta upp begränsande murar, och att acceptera priset för det, illustreras väl med de olika scenerna och av musiken. Att gå in i känslornas kärna, även om det kostar på, symboliseras av bilder på forskningen inne i cellen. Sammantaget är filmen en intensiv skildring, som väcker frågor och funderingar över livets möjligheter. En film man inte glömmer i första taget och som man absolut inte ska missa om man är det minsta intresserad av det existentiella!

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare