Roman: Kärleken i Julia Anderssons liv
Recension, Skönlitteratur onsdag, april 20th, 2011Kärleken i Julia Anderssons liv
Åsa Moberg
Natur & Kultur 469 sidor.
2011
År 1973-74 skrev Åsa Moberg romanen Kärleken i Julia Anderssons liv, men av hänsyn till personerna i boken, som är lätt kamouflerade, ges den inte ut förrän nu. Det gäller främst hennes man, Tor-Ivan Odulf, och Harry Schein, med vilken hon hade en kärlekshistoria. Att boken ges ut beror på att den beskriver en omdiskuterad tidsepok inifrån. Jeanette Malkan på förlaget har beskrivit boken som ”en konservburk med 70-talet i”.
Boken är en resonemangsroman, fylld av funderingar och meningsutbyten runt konst, mode, politik och framför allt kärlek. Bokens jag, Julia, är en ung, framgångsrik textilkonstnär, som arbetar engagerat med att skapa kläder och textilkonst som passar till kvinnokroppen och som illustrerar det vanliga livet. Hon är van att röra sig ute i samhället och att strida för sin sak, men hennes privatliv domineras av hennes man, den äldre Rune, som utåt sett är en modern man men som styr Julia dit han vill genom sina resonemang och sina humörsvängningar. Samtidigt som han är hennes älskare har han drag av att vara hennes pappa. När hon träffar den omstridde Hubert Meyer börjar hon längta efter något mer, men hon har svårt att leva ut sin längtan. Hon vill ha kvar Rune och tryggheten, samtidigt som hon vill bryta sig loss.
En del av boken handlar om missbruksvård och fängelser. Den illustrerar tidsandan, där generositet eller naivitet, beroende på hur man vill tolka den, rådde. Att bjuda in kriminella att bo i sina hem som en solidaritetshandling känns långt ifrån nutiden.
Tidsandan visar sig också i de otaliga resonemangen om kärlek och familjeliv. Julia är trygg med Rune och vill egentligen inte följa tidens idéer om fri kärlek, men blir ifrågasatt för sin trohet och uppmuntrad att bryta den. Hennes politiska engagemang blir också utsatt för diskussion, där hon väljer att vara socialdemokrat i en tid av tydligare vänsterengagemang.
Jag läser i DN att ungdomar intresserar sig för romanen och dess tidsmarkörer. Kanske behöver man vara ung för att finna intresse i de här resonemangen, för jag tycker enbart att de känns nattståndna.
Jag förstår att romanen getts ut för att illustrera tiden som var, men den griper aldrig tag i mig. Jag har med glädje läst Erica Jongs och Suzanne Brøggers böcker på liknande tema, och blivit både inspirerad och kamplysten, medan jag upplever Mobergs roman som tråkig. Den mal och mal och kommer aldrig fram till någon öppning. Jag vet att den är skriven i en annan tid, av en då mycket ung författare, så jag kanske inte borde kräva så mycket av den, men min läsupplevelse kvarstår.
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
