Skynda till Kulturhuset: Lena Ståhl – en personlig favorit

Inlagd av Åsa Jonsén Kulturbloggen söndag, april 17th, 2011

Ända sedan jag gjorde reportageserien ”kulturduellen” i NA har jag varit head over heels-förälskad i Lena Ståhls underbara konst. Eller konst och konst. Själv sätter hon ”konst” inom citationstecken och krumbuktar likt en vårskuttig ponny om man till äventyrs skulle våga kalla henne konstnär.

Men vad skall man säga då? Just nu ställer hon ut sin ”konst” på Kulturhuset (skynda dit, pågår fram till och med tisdag 19/4 kl. 17) och nog är det en gnutta provocerande att hon inte vill foga sig i rubriksättningen jag vill göra. Klart som tusan donnan pysslar med konst! Hon behärskar olja, akvarell, blandteknik, plåtslageri, gips, installationer, serieteckningar och skulptur med samma självklara lätthet. Folk har kallat sig konstnärer för mindre. Väldigt mycket mindre.

Här ovan kan ni se en bild jag knäppte av i all hast i lördags. Seger. Klart Lena Ståhl har all anledning att känna sig som en vinnare. Över 200 människor kom och beskådade hennes KONST. Tavlor sålda redan samma dag. Som så många andra konstnärer skruvar Ståhlskan på sig när man börjar prata sälj. Sälja sina barn, liksom? Var skall de hänga? I vilket sällskap? Hon skojar om återtagning om hennes alster skulle hängas bredvid en Pamela Anderson-poster. Själv tror jag att kombinationen skulle bli ypp(erl)ig. Ståhls rent geniala ”March towards the Mansion” (ursäkta om jag minns titeln fel) med JÄVLIGT sura kaniner som är på väg för att ge Hugh Hefner en fet omgång. Feminism? Nej, bara ren irritation över människor som inte använder hjärnan. Frustration över normer som följs helt utan en tanke på vad det gör med människan i längden. Och så samtidigt den där ömheten …

Garden Gnome 2.0

Man känner igen en Ståhl på de många lagren av tankar och känslor som väller över en. Först är det ååååh vad gulligt! Sen är det… vad …. fan? Och så den samlade pusselinsikten att hon är lite djävulsk som väver in en twist, en tanke i verket! Våga vägra enkla vägen. Inte bara snyggt så man blir helt prillig, utan djupt tankekittlande också.

—

Text: Jonsénskan

Bilder: Jonsénskan & Ståhlskan