Bio: Outrage

Inlagd av Rickard Blixt Film, Recension söndag, april 10th, 2011

Outrage, Originaltitel: Autoreiji

Thriller, Japan, 2010

Distributör: NonStop Entertainment

Regi: Takeshi Kitano

Medverkande: Takeshi Kitano, Renji Ishibashi, Jun Kunimura, Tomokazu Miura m.fl.

Längd: 109 min.

På svenska biografer från: 2011-04-08

— — —

Tio år fick det dröja till att mångsysslaren Takeshi Kitano skulle återvända till sina hemtrakter. Efter att ha gjort det starka gangsterdramat Brother (2000) backade han undan från den våldsamma yakuzagenren, som han under 90-talet hade kommit att bli något en mästare av, för att istället prova på nya infallsvinklar. Vad som kom att följa var en period av Kitanos karriär som nästan alla verkar vara oense om, där en självbiografisk metafilmisk trilogi har skapat den största klyftan mellan fansen. Den enda filmen som de flesta verkar vara positivt eniga över är det oerhört vackra dramat Dolls (2002) vilken är en av få filmer där han själv inte är med som en av skådespelarna. Drygt tio år efter Brother kommer nu alltså Outrage som har hypats för att den skall vara Kitanos efterlängtade comeback till den japanska gangstergenren.

På en avskild herrgård utspelar sig ett toppmöte för högt uppsatta medlemmar i yakuzaklanen Sannokai. Under detta möte blir ledaren för familjen Ikemoto underrättad om att han skall ställa familjen Murase till svars för deras ej tillåtna knarkhandel. Undersåten Ôtomo (Takeshi Kitano) blir i sin tur tilldelad att ta hand om Murase-problemet som Ikemoto (Jun Kunimura) själv helst vill undvika på grund av personliga skäl. Denna till synes lilla dispyt växer till att bli en blodig maktkamp där alla vill ta sig upp ett snäpp högre i hierarkin oavsett de medel som kan komma att användas.

Stilmässigt går det att känna igen sig i att det är en Kitano-produktion man tittar på. Den stora avsaknaden av musik känner man igen från hans tidigare filmer såväl som det statiska fotot som gestaltar de urbana miljöerna. Detta skapar en dystopisk atmosfär som är minst sagt oroväckande. Något mer som man kan känna igen sig i är den kontrastrika leken där lugn och tystnad avbryts av ultravåld och dånande eldstrider. Apropå våldet kan Outrage förmodligen innehålla några av de mest brutala scenerna som jag skådat i någon av hans filmer – personer som har tandläkarskräck bör känna sig varnade.

Vad som tyvärr drar ner filmen är att jag inte lyckas bry mig särskilt mycket om vad som skall komma att ske. Den vacklande handlingen tycks inte leda någon vart och karaktärerna är endimensionella typer som det är svårt att sympatisera med. Om manuset inte hade varit en sådan standardprodukt hade det sistnämnda inte behövt vara något större problem, men detta maktspel som man presenteras för är något som man har sett gång på gång tidigare. Samtidigt lyckas Outrage paradoxalt nog med att vara svår att hänga med i trots sitt simpla alla mot alla-upplägg. Av någon besynnerlig anledning har också en till synes poänglös sidostory skrivits in där yakuzan utpressar en afrikansk ambassadör. Att detta sidospår bara i sig är en onödig distraktion från huvudhandlingen räcker tydligen inte till, utan man skall även behöva förfasas över den häpnadsväckande usla insatsen från skådespelaren som spelar denna ambassadören.

Med en sådan imponerande filmografi i ryggen som Takeshi Kitano nu har och med så mycket hype som har varit kring denna filmen kan man lätt bli besviken – det blev jag även, men jag skulle dock ändå inte vilja påstå att Outrage är en dålig film, utan jag rekommenderar den utifrån att man är beredd på att man inte kommer få uppleva något i nivå med Kitanos bästa alster. För trots sina problem finns det många ljuspunkter, och i slutändan är det oerhört underhållande att se det absurda maktspelet där dessa gangstrar hjälper till att välta det korthus som de själva försöker nå toppen av.

— — —

Rickard Blixt är filmvetare samt redaktör på kultfilmstidningen FromBeyond