Bio: The Adjustment Bureau

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension onsdag, april 6th, 2011

The Adjustment Bureau

Action, Usa, 2010

Distributör: UIP (SE-Cinema)

Regi: George Nolfi

Skådespelare: Matt Damon, Emily Blunt, Terence Stamp m.fl

Längd: 110 min

Biopremiär: 2011-03-11

— — —

David Norris (spelad av Matt Damon) är en folkkär politiker som precis är i färd med att bli invald i den amerikanska senaten. Tillvaron närmar sig en karriärsmässig peak och vägen fram till Vita Husets vitputsade sandstenstrappor tycks ligga vidöppen. Tyvärr så dyker det upp några oskyldiga skelett ur collegegarderoben som bokstavligt talat ställer allt på ända. När några harmlösa fotografier på en berusad, tillika moonande David letar sig fram till dagstidningarnas förstasidor så vänder opinionen, och stolen i kongressen går förlorad. Det i sin tur leder dock till ett oväntat möte på en toalett, där han träffar Elise (spelad av Emily Blunt). Inom loppet av några sekunder är de både blixtförälskelse i varandra. The Adjustment Bureau, Justeringsbyrån, som i hemlighet styr var och varannan mans öde, har emellertid andra planer för David, och tänker inte tillåta att han avviker från den väg som sedan länge varit förutbestämd och planlagd för honom. Elise ingår inte i ekvationen, vilket David snart blir varse, och plötsligt finner han sig själv vara på flykt från sitt eget öde.

The Adjustment Bureau är baserad på novellen The Adjustment Team, skriven av den närmast kultförklarade science fiction-författaren Philip K. Dick i början av 50-talet. Många är männen som tolkat denne legendariske författare, från Steven Spielberg till John Woo, och nu har stafettpinnen hamnat hos den debuterande regissören George Nolfi (som tidigare skrivit manus till bland annat Bourne Ultimatum och Ocean’s Twelve). Det är en intrikat historia som kollaborationen Nolfi/Dick målar upp, där man sätter självaste ödet under luppen, såväl som ringlande kaosteorier och den fria viljan. Vad är ödet, och kanske ännu mer befogat i sammanhanget – hur och vem är ödet? Existerar sammanträffanden, är slumpen fabricerad, glömde du nyckeln imorse därför att du var disträ, eller var det kanske förutbestämt? Svaret är sedvanligt ”Dickiskt”, det vill säga filosofiskt, psykologiskt och inte minst konspiratoriskt. I Dicks och Nolfis universum är ödet nämligen en byråkratisk inrättning. En inrättning som agerar i det tysta, där varje människas liv är planlagt av den mystiske och anonyme Ordföranden, eller ”The Chairman”, i den så kallade Justeringsbyrån. Skulle någon avvika från sin förutbestämda plan så dyker det upp kostymklädda män i hattar som så att säga ”ställer allt till rätta igen”.

Vidare är The Adjustment Bureau en både tät och spänningsmässigt jämn actionthriller, vilket i sig ror den här adaptionen i hamn en bra bit över godkänd. Däremot känns den filosofiska biten vacklande, och på gränsen till förbisedd, vilket är slarvigt när man handskas med en förlaga som har en sådan oerhörd potential i utgångsläget. Om man apterar filosofiska frågor av den här kalibern så vill man ju som publik att ämnet dissekeras ordentligt, vilket Nolfi gör ibland, men alldeles för lite. Flera gånger glimrar det till, men sen avbryter man plötsligt diskussionen till gagn för nästa fartfyllda actionmoment. Känslan blir lite som att lystra till ett ”men du, kolla här” för att sedan få ett ”äh, det var inget” slängt i ansiktet. Jostein Gaarder undervisar stackars Sofie i hennes filosofiska värld men vill hela tiden leka tjuv och polis istället. Så känns det. Ungefär. 

Man gör små filosofiska djupdykningar men utnyttjar inte konceptet till fullo. Alla scener mellan Matt Damon och den fantastiska Terence Stamp är till exempel lysande. Där dyker man ner i mörka filosofiska vatten där ingenting är självklart, man problematiserar, väger argument mot varandra, och sätter seriösa griller i huvudet på åskådaren, men sen helt plötsligt är det bara som att ”nu tar vi och jagar varandra istället”. I bara några förbipasserande sekunder kastar Nolfi om rollerna så till den milda grad att man plötsligt inte vet vem man egentligen bör sympatisera med, och det är lysande. Ovissheten kring vad som är rätt och riktigt förstärker den nerv som redan byggts upp, allt vad förutsägbarhet heter raseras, men sen faller allt på ända när den sjuttielfte jaktscenen genom New Yorks gator återigen påbörjas. Och det är synd. Filmen är absolut inget lågvattenmärke, tvärtom, men lovar mycket och håller lite. Som spänningsthriller funkar The Adjustment Bureau alldeles utmärkt, men som filosofisk diskussion så, nja…

Men sina snart 20 år i graven står det emellertid klart att Philip K. Dick fortfarande är lika aktuell nu som när han debuterade i början 1950-talet. Hans språk, hans samhällskritik, hans psykedeliska och futuristiska och inte minst fantasifulla alster är alla tidlösa klassiker som i allra högsta grad lever vidare, inte minst genom Hollywood. Många är vi som håller filmatiserade Dick-adaptationer som våra absoluta favoritfilmer, exempelvis Ridley Scotts dystopiska och film noir-pulserande Bladerunner från 1982, baserad på den fantastiska Do Androids Dream of Electric Sheep, eller Paul Verhoevens actionklassiker Total Recall från 1990, med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. I det avseendet kan det vara vanskligt att som hängiven Dick-fantast förvänta sig den mångbottnade historia som exempelvis Bladerunner presenterade när man sätter sig ner framför The Adjustment Bureau. Jag hör hur pretentiöst och snobbigt det låter, men det är ändå två helt olika filmer och det bör understrykas.        

Signifikant för Dick är den ständiga diskussionen kring vad som är verkligt och overkligt – den återkommande och inte sällan konspiratoriskt framlagda idén om att världen och verkligheten är en illusorisk fasad som döljer en bister sanning. Ofta, för att inte säga alltid, förs historierna fram med en stor skopa filosofi, som man med tiden både söker och förväntar sig av allt som har med Dick att göra – lager på lager av komplexitet där det ena synsättet påverkar det andra. The Adjustment Bureau är inget undantag, även om Nolfi inte riktigt når upp till den fulla potential som förlagan erbjuder.

Helhetsmässigt kan man väl säga att Nolfi ställer intressanta frågor men han besvarar dem inte, möjligtvis antyder han något, men resultatet blir luddigt och diffust. Flirten med religionen känns exempelvis intetsägande och neutral, närmast överflödig. Nolfi snuddar hela tiden vid något, fångar intresset hos mig gång på gång, men sedan faller det både honom och mig själv ur händerna när vinddraget från den förbipasserande jaktscenen svischar förbi i 100 km/h. Igen. Så jag säger det en gång till, det är synd…

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansandeskribent