Bio: Black Swan

Inlagd av David Larsson Film, Recension torsdag, mars 31st, 2011

Black Swan

Drama/Thriller, USA, 2010

Regi: Darren Aronofsky

Distributör: SF

Medverkande: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel mfl.

Längd: 108 minuter

Svensk biopremiär: 2011-03-04

— — —

Om man tittar tillbaka på de senaste årens filmutbud så är det ett antal regissörer vars filmer alltid lockat mig, både för att filmerna i sig varit intressanta, men även mycket för att regissörerna tidigare har kommit med storverk. Ett sådant namn är Darren Aronofsky, vars bekantskap jag först stiftade i och med den fenomenala och emotionellt blytunga Requiem for a Dream (2000). För den bredare massan slog väl Aronofsky igenom större i och med The Wrestler (2008), som blev uppmärksammad mycket för Mickey Rourke’s insats som blev Oscarsnominerad.

I Black Swan får vi följa den unga balettdansösen Nina, spelad av Natalie Portman. Nina blir erbjuden huvudrollen i Svansjön, vilket är en mycket prestigefylld roll som hon drömt länge om, men som hon även vet är mycket krävande, både fysiskt och emotionellt. Den hårde regissören Thomas, spelad av Vincent Cassel, driver Nina hårt i arbetet med att axla de tunga rollerna som både den svarta och vita svanen, som i princip är två motsatta roller. Ju mer Nina går in i sin roll, ju mer märker hon att hennes verklighetsuppfattning börjar vackla, och av någon anledning ser hon Mila Kunis karaktär Lily, en annan dansare, i allt underligare situationer. Nina börjar ifrågasätta sitt eget förstånd och hon märker mer och mer hur hon kanske går in i rollen alldeles för mycket…

Något jag uppmärksammat i de filmer jag tidigare sett av Aronofsky är att har ett väldigt bra öga för det visuella, och Black Swan är knappast något undantag. Det känns som att balettvärlden är som gjord för Aronofsky att utoforska och sätta sin egen prägel på. Både miljöer som foto är vansinnigt snygga, och liksom i sina tidigare verk använder Aronofsky det visuella för att förstärka de känslor han vill förmedla till tittaren. Black Swan påminner stundtals om både Ingmar Bergmans Persona (1960), med hela tematiken kring den egna identitetens bräcklighet och sönderfall, och också om Roman Polanskis mer obehagliga stunder. Liksom Ninas förstånd faller samman ju längre filmen går, märker vi även tydliga fysiska förändringar hos henne, som manifesterar sig i ett par riktigt smärtsamma scener där man tydligt ser effekterna av den enorma stress Nina känner inför sin stora roll. Detta är något som går genom hela filmen, och ju längre in man kommer i den så blir vi som tittare, liksom Nina själv, mer och mer osäkra på vad som är verklighet och vad som bara är produkter av hennes fantasi, vilket minst sagt bidrar till att ge Black Swan en stundtals väldigt olustig atmosfär som känns ända in under skinnet.

Det skulle kännas väldigt fel att recensera den här filmen utan att ta upp Natalie Portmans skådespelarinsats, som ju är särskilt aktuell då hon plockade hem en Oscarsstatyett för sitt arbete. Man får inte glömma att även de övriga skådespelarna gör väldigt bra insatser, där även Winona Ryder dyker upp som en föredetta framgångsrik dansös som på många sätt påminner om Nina själv, men i slutändan är det tveklöst Portman som lyser starkast här. Hon går, liksom sin karaktär, in i rollen med full kraft och levererar en makalöst stark och intim rollprestation, som gör att vi som tittare verkligen känner för henne och hela tiden vill henne gott, även om man kan se att det troligen bara kommer gå värre och värre för henne. Att hon är värd en Oscar är det ingen fråga om, frågan är snarare om det finns värst många Oscarsbelönade insatser som kan mäta sig med Portman i denna, som tveklöst levererar sin karriärsbästa prestation.

När jag först såg trailern för Black Swan anade jag att den här filmen skulle bli något helt fantastiskt, vilken den också är, men kanske inte på det sättet jag trodde. Nu ska man knappast lita på trailers, något jag lärt mig för länge sedan, men det är ändå lätt att bygga upp vissa förväntningar, och filmen var kanske inte riktigt det jag trott. Detta är också det enda negativa som kan sägas om Black Swan, som i övrigt är en regimässigt fläckfri film som dessutom bjuder på en av de absolut bästa skådespelarinsatserna jag sett från en kvinna. Med tanke på hur filmens karaktär är gissar jag på att den kommer att växa för varje gång man ser den, och det känns därför inte helt rättvist mot filmen att ge ett definitivt utlåtande efter att bara ha sett den en gång. Men, om det är något definitivt som bör sägas om Black Swan så är det att det är en film som man verkligen bör se, då det är ett fantastiskt filmiskt hantverk som inte lär lämna någon oberörd.

– – –

David Larsson är filmentusiast och redaktör på kultfilmstidningen FromBeyond