Roman: En fager mö
Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 24th, 2011En fager mö
Joyce Carol Oates
Bonniers förlag 2011 (orig. 2010)
Översättare: Kerstin Gustafsson
Sidantal: 212
Utkommer 25 mars 2011
Joyce Carol Oates har återigen skrivit en roman om kvinnors utsatthet. Jag vet inte hur hon bär sig åt, men hon har outsinliga källor att ösa ur när det gäller att plocka fram delar ur kvinnors liv som behöver föras fram i ljuset, och hon skriver med en till synes mjuk men knivskarp penna. Den här romanen tillhör en av de kortare hon skrivit. Den lyfter fram maktstrukturerna vad gäller klasstillhörighet och kön. Gränserna och lockelserna blandas skickligt till något som liknar en saga, om den vackra, unga kvinnan och den vise, äldre mannen. I den här sagan är det dock inte givet med ett lyckligt slut.
Katya arbetar som barnflicka i den fashionabla kuststaden Bayhead Harbor, likt en gäst i en främmande verklighet under en sommar. Den är långt ifrån hennes vanliga miljö som är kantad av hopplöshet och missbruk. Under sina dagliga promenader med barnen möter Katya Marcus Kidder, en förmögen, äldre konstnär med anor i bygden. Han förförs av Katyas ungdom och lockar in henne i ett spel där lojalitet och vänskap blandas med begär och beroende, ett spel som hon i sin utsatthet inte kan stå emot, utan dras längre och längre in i. Han har dessutom en baktanke med deras vänskap.
Utåt är Katya en snäll och hjälpsam flicka, men inuti är hon en annan, som så ofta i Oates kvinnogestalter. Hon tvingas in i roller, både i sin uppväxt och i den nya miljön, vilket både lockar och skrämmer henne. Hon längtar efter en fadersgestalt, men hennes förebilder är män som är opålitliga, som vill ha någonting av henne. Det är därför hon dras till Kidder, när han visar henne vänskap och uppskattning, fastän hon egentligen vill fly medan tid är
Oates skicklighet ligger i att ladda till synes oskyldiga situationer med en djupare innebörd. Redan på första sidan får jag lust att stoppa spelet, för jag vet att det inte kommer att sluta bra, när författaren leker med sina rollfigurer och inleder med meningen: ”Det började helt oskyldigt”. Det sista draget blir att Katya styrs in i något sedan länge planerat, där hon viljelöst fastnar i Kidders garn. Som fager mö har hon blivit handplockad att spela en roll i ett förutbestämt spel, där makten ligger hos den som bestämt handlingen. Det gör att slutet lämnar mig med ett svagt illamående, och än en gång har Oates lyckats.
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
