Bio: Never Let Me Go
Film, Recension torsdag, mars 24th, 2011Never Let Me Go
Drama, England, 2010
Regi: Mark Romanek
Distributör: Twentieth Century Fox
Medverkande: Keira Knightley, Carey Mulligan, Andrew Garfield m.fl.
Längd: 104 minuter
Bio-premiär: 2011-03-25
— — —
Mark Romaneks Never Let Me Go är baserad på en roman med samma namn skriven av den japansk-engelska författaren Kazuo Ishiguro. I Grund och botten rör det sig om en filosofisk tankelek rörande hur världen skulle se ut ifall vi tillät uppfödning av mänskliga organdonatorer. I Ishiguros alternativa universum skulle detta ha godkänts sedan 1950-talet och hjälpt människan nå en medelålder på över 100 år. Det har naturligtvis varit på organdonatorernas bekostnad men eftersom dessa är kemiskt framställda anses de inte ha något eget liv eller egen själ. Som film är Never Let Me Go både välskådespelad och vacker, men samtidigt också något för ytlig och fragmentariskt berättad.
Organdonatorerna föds upp på internatskolslika fabriker och isoleras från allmänheten. När de uppnår vuxen ålder börjar reservdelar plockas ur dem vilket förr eller senare leder till att de avlider. Eftersom de under sin uppväxt är socialt avskurna så opponeras de sig inte utan tror att de är lyckligt lottade. När kärlek uppstår mellan organdonatorer blir det däremot lite mer problematisk eftersom de plötsligt har något att leva för. Men rykten om uppskov finns i omlopp. Kanske finns det trots allt en möjlighet för de förälskade organdonatorerna att leva ett liv tillsammans?
Never Let Me Go är uppdelad i tre episoder. Vi får först möta de tre huvudpersoner som barn. Organdonatorerna Kathy (Carey Mulligan) och Ruth (Keira Knightley) är bästa vänner och bor på organinternatet Hailsham. Medan Kathy är tillbakadragen och betraktande är Ruth framåt och social. När Kathy förälskar sig i den emotionellt sköra Tommy (Andrew Garfield) blir Ruth svartsjuk och inleder ett förhållande med pojken. Fast Kathy blir djupt sårad så tiger hon och nöjer sig med att förbli nära vän med Tommy.
I de övriga två delarna av filmen får vi sedan följa donatortrion till vuxen ålder. De flyttas ut från internatet och får vistas ute bland vanligt folk. Kathys kärlek finns fortfarande kvar och även Tommy börjar tvivla på sitt förhållande med Ruth. De oundvikliga kirurgiska ingreppen kryper dock närmare och drömmen om ett uppskov och ett värdigt liv återföds. Tillsammans försöker de finna svar på om det finns någon möjlighet för Tommy och Kathy att leva tillsammans fast de inte är ”riktiga” människor.
Som ni förstår blir det en hel del existentiella frågeställningar i Mark Romaneks Never Let Me Go. Tankeleken med hur världen skulle se ut ifall vi tillät uppfödning av mänskliga organdonatorer är både provocerande och intressant. Mark Romanek har en bakgrund som musikvideoregissör vilket starkt lyser igenom i Never Let Me Go. Musiken synkroniseras perfekt till de vackra, men lite vemodiga, bilderna av öppet hav och slumrande engelsk landsbygd. Även skådespelarprestationerna är imponerande. Carey Mulligan är bedårande sorgsen och Keira Knightley visar att hon är mer än ett vackert ansikte, men bäst är Andrew Garfields lysande porträtt av den sköra Tommy. Men att Garfield är en utmärkt skådespelare har ju sedan John Crowleys Boy A (2007) inte direkt varit någon hemlighet. Trots allt detta så fungerar inte riktigt Never Let Me Go som film.
Tyvärr går Never Let Me Go i samma fälla som så många bokfilmatiseringar gjort förut – den utelämnar för mycket. Det vi får ta del av känns bara som fragment av den ursprungliga historien och då hade jag inte ens hört talas om bokförlagan innan jag såg filmen. Ambitionsnivån är hög och skådespelarna är som sagt ypperliga, ändå blir det ett torftigt och lite ytligt intryck. Vi får helt enkelt för många luckor att själva fylla i och tankeleken föder nya frågor som aldrig besvaras. Varför flyr exempelvis inte organdonatorerna? Även om de är hjärntvättade sedan barnsben så vistas de ute i allmänheten, borde de då inte ”avprogrammeras”? Och varför har inget annat i världen förändrats nu när folk blir över 100 år? Borde inte världen vara ganska överbefolkat och inte enslig och öde som allt verkar i denna film. Tyvärr blir alla dessa frågeställningar för stora och tar fokusen från filmens förövrigt fina hantverk och rörande triangelkärlekshistoria. Kanske är det Mark Romaneks avsikt att inte ge oss allt på ett silverfat utan att även dramaturgiskt provocera åskådaren, men kanske beror det också på ett något för svagt manusarbete. Jag anser förövrigt att höjdpunkten i Ronameks karriär fortfarande är musikvideon till Johnny Cash cover av Nine Inch Nails Hurt.
— — —
Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redaktion
