Teater och skolföreställning: Hedvig och Max-Olov

Inlagd av Ulrika Mohlin Recension, Scen onsdag, mars 23rd, 2011

Hedvig och Max-Olov

Teater Martin Mutter, Örebro

En dramatisering av Frida Nilssons bok ”Hedvig och Max-Olov”

Manus: Helena Hedlund

Regi/Musik: Mia Nilsson

Medverkande: Rebecka Cardoso, Helena Hedlund, Olov Häggmark och Moa Zerpe

Scenografi: Frida Thofelt

Kostym: Catherine Giacomini

Spelas: Som skolteater för elever i lågstadiet i Örebro Kommun fram till 19 maj. En offentlig föreställning hålls den 10 april. Till hösten åker Hedvig ut på turné. Kalendarium finns på hemsidan.

———

Det är fult att ljuga, det vet alla barn. Men alla barn vet också att man kan säga det som är nästan sant, och det är väl inte så farligt, eller?

Det är tisdag morgon kl 09:30. Jag och ett bollhav av förväntansfulla, ivriga barn från lågstadiet väntar i salongen på teater Martin Mutter. Det känns som en evighet till att dörrarna ska öppnas. Det är trångt, varmt och högljutt. Barnen leker, fröknarna organiserar och jag har fastnat med blicken på papegojtapeterna och de samlade fotografier och affischer som pryder dem. Det är snyggt, så snyggt att jag hoppar till när producent Kajsa Wadström ropar ut att nu ska det börja – Premiärvisningen av Hedvig och Max-Olov!

Fyra stycken krabater, rödmosiga om kinderna, klädda i vita glittrande trasor, som tagna direkt från månens stjärnstoft springer runt, runt på scen. Det är rollfigurerna Hedvig, Karin, Ellen och Linda som leker häst och skötare. Scenen omringar dem med skuggspel och projektioner på vita stora skärmar färgade i blått och rött. Det är en makalös scenografi i sparsmakad abstrakt stil, som jag inte vet vart jag ska placera, men en sak är säker; Hedvig vill ha en häst, och om man önskar sig något tillräckligt mycket så måste det slå in tillslut, inte sant? Hedvig får nästan som hon vill när hennes pappa kommer hem med Max-Olov som gnäggar och har hästsvans, problemet är bara att han är en åsna…

I föreställningen får vi följa hur Hedvig trasslar in sig i skolan när hon drabbas av ljugarsjukan och hittar på att Max-Olov istället är en ny granne med tre vita hästar; Casper, Jesper och Månstråle som förstås alla kompisarna vill träffa.

Hedvig som spelas av Helena Hedlund har skrivit manuset och är en meriterad skådespelerska vi har sett i många av Martin Mutters tidigare föreställningar som Zeina och Nalle, Dan då Dan dog och Snöängel. Som Hedvig gör Helena en färgfull insats och jag kan inte låta bli att tänka på Ronja Rövardotter, fast en tokigare sådan. Bästisen Linda som spelas av Moa Zerpe gör även en vansinnigt rolig – och vågar jag påstå ”lik”(!) – imitation av åsnan Max-Olov. Gänget har också kompisen Karin som spelas av Olov Häggmark bärande ett diadem på huvudet. Lika högt skrattar publiken när Olov spelar Hedvigs 15-årige raggarkusin Tony, magistern, och Hedvigs entusiastiska pappa. Rebecka Cardoso i sin tur går skickligt från att vara klasskompisen Ellen, Hedvigs avslappnade mamma, till att i nästa sekund bli klassens bråkstake Alfons. Det är många snabba byten mellan rollerna, något som lätt skulle kunna förvirra en åskådare som jag, men med små enkla medel som en keps, en väst, eller en sjal runt huvudet så är skepnaden som ombytt. Naturligt och fyndigt regisserat.

Anmärkningsvärt är att regissören Mia Nilsson också ligger bakom den nyskrivna musiken. Det spelas dragspel, gitarr, xylofon och sjungs stämsång. Ingen hade kunnat ana att de vita lådorna som nyttjats som bilsäten, skolbänkar och klätterträd under föreställningen, faktiskt var cajoner som med några taktfasta handslag dånade som hästhovar och nyårsraketer. Briljant.

Barnen skrattar och klappar med i musiken. Fröknarna, resten av publiken och jag själv roas minst lika mycket. Det är ett intensivt lekande, galet och medryckande spel. Kanske är det, det inlevelsefulla skådespelet, musiken, den fantasifulla scenografin, kostymen eller allt i sin helhet som gör det. För ärligt talat vet jag inte vad som hände, men när jag dansade ut från salen flög papegojor ut från väggarna, fotografier och affischer sjöng i kör och runt omkring mig cirkulerade jackor och skor medan barnen i strumplästen galopperade ut i den glittrande vårsolen. Jag lovar, det är sant! Eller ja, nästan …

—

Ulrika Mohlin är artist och låtskrivare i Mohlavyr, frilansskribent och illustratör.

Foto: Joacim Nilsson