Roman: Hr Haffners flykt
Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 23rd, 2011Hr Haffners flykt
Adam Thirlwell
Norstedts förlag
348 sidor. Utkommit.
———
Han står inträngd i en garderob och ser på när en ung kvinna har sex med sin pojkvän. Det är så det börjar. Han heter Rafael Haffner och är en 78 år gammal engelsk bankman. I hela sitt liv har han, påstår han själv, dyrkat kvinnorna. Ständigt otrogen mot sin hustru, på jakt efter nya kvinnor och mer fysisk njutning. Nu är hustrun död. Haffner befinner sig på ett hotell i en kurort i alperna för att återta hustruns sommarhus som i flera vändor konfiskerats av nazister, kommunister och sedan den obestämbara staten. Vår huvudperson brottas med juridiken kring sommarhuset. Samtidigt trasslar den gamle vällustingen in sig i svårkontrollerade romanser och sexuella snedsprång.
Men det som nu händer på hotellet och med sommarhuset är mest bara en förevändning för att i tillbakablickar berätta om Haffner och hans liv. Det är anekdoter och skrönor. Minnen, fragment ur samtal och små händelser. Han är sällan hemma i London. Normaltillståndet är att vara på flykt, på glid undan de människor som förväntar sig saker av honom. Haffner dyker upp i Prag, i New York, i Rom, i London, i Venedig, i Los Angeles. Platser och tider växlar. Ibland är det 1938 i London. Ibland 1970 i New York. Bara det att den nuvarande handlingen äger rum på en kurort i alperna ger en känsla av något klassiskt europeiskt. Det är skoj men inte mycket mer än så eftersom denna internationella parfym aldrig bildar någon egentlig poäng. Förutom själva atmosfären runt vår världsvane charmör.
Hr Haffners flykt är en fördjupning, närmast ett porträtt av karaktären Haffner. Han vill vara libertin. Han dyrkar antikens kejsare. Han vill vara fri. Han värderar nöje och njutning högre än andra. Han avgudar kvinnor. Han gillar jazz. Omväxlande hyllning och försvarstal. Det är Haffners egenskaper, fördelar och nackdelar som utgör berättelsen.
Det finns saker här. Det finns språk och det finns humor. Det finns massor med material. Det dräller faktiskt av material: små roliga sidohistorier som berättas i förbifarten. Men de spretar bortåt, ut från texten. De kunde ha lyft fram Haffner, gjort honom skarpare i konturerna. Men istället hänger de bara lite slappt från historien och Haffner och hans älskarinnor och släktingar förblir suddiga. Det är inte spännande. Det hade, utan problem, kunnat hända dubbelt så mycket på samma antal sidor. Uppladdningen är stor: jag väntar på att det ska ta fart, att de erotiska förvecklingarna ska börja skena till en fartfylld sängkammarfars. Men Hr Haffners flykt får aldrig upp tempot ordentligt.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är romantiserande. Här är han, Haffner, egoisten, på flykt från sin familj och sina kvinnor som det heter. Hans krumbukter genom ett Europa som inte längre finns skildras med stora mängder nostalgi, nästan beundrande.
Och jag kan inte se poängen med det. Men det handlar förstås inte om frågan om huvudpersonen är sympatisk eller inte. Han får vara hur gubbsjuk som helst, hur längtansfullt pojkaktig som helst, bara det blir en historia av det. Men historien täpps till av Herr Haffner. Han är historien. Det blir helt enkelt inte mer berättelse än så.
—
Tove Ekström är frilansskribent och student
