DVD: Skills

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan onsdag, mars 23rd, 2011

Skills

Action, Sverige, 2010

Regi: Johannes Runeborg

Distributör: Njutafilms

Medverkande: Marcus Gustavsson, My Magnusson,  Sean Banan m.fl.

Längd: 86 minuter

Finns på svensk Dvd/Bluray från 2011-03-23

— — —

Kelvin är tonåringen med trasslig bakgrund som tycker om att utöva parkour – konsten att förflytta sig, vilket i praktiken innebär att man smidigt och akrobatiskt tar sig förbi hinder, inte sällan i stadsmiljö. Efter att hans pappa blir skjuten av ett kriminellt gatugäng kulminerar tillvaron och han bestämmer sig för att hämnas på förövarna. Tillsammans med sina vänner snubblar han över en undre värld som arrangerar olagliga tävlingar, vars idé går ut på att med hjälp av sina speciella färdigheter utmanövrera sina motståndare och på så sätt samla poäng. Konceptet heter Skills och är en regellös tävling utan pardon, där det gäller att vara våldsam, hänsynslös och inte minst – skilled.

Skills är resultatet av kollaborationen Tomas Amlöv och Johannes Runeborg, där den sistnämnda agerar regissör. Det är en inte helt oerfaren filmmakare, vars meritlista bland annat visar upp den halvt bortglömda skräckthrillern Sleepwalker från 2000 och kortfilmen Änglar från 1999. Den här gången presenteras en fartfylld historia i en anonym stad (läs Göteborg) där personer med olika färdigheter i bland annat parkour, kampsport och skateboarding möter varandra i spektakulära sammandrabbningar. Koreografin är gjord utav Tim Man, mest känd som stuntkoordinator från produktioner som Göta Kanal 2 och Frostbiten – hans medverkan i den här actionkompotten får närmast beskrivas som en oumbärlig och drivande pulsåder.

Men annars, det här var ju i sanning mer tårtigt än bra får man väl säga, även om det är synd att påstå att Skills för den sakens skull är en förskräcklig film helt och hållet. Om man skalar bort väsentliga delar som manus, handling och skådespeleri så är ändå Skills en film som koreografiskt sätt glimrar till både en och två gånger. Mest imponerande är Marcus Gustavssons akrobatiska parkour-scener, där han likt en katt rör sig över Göteborgs urbana betongdjungel som vore det en barnlek. Det påminner om de stundtals helt makalösa Youtube-klipp som parkourpionjären David Belle lanserade för några år sedan, och som sedan dess fått gatusporten att växa i rasande fart, inte minst på film. Många kommer kanske ihåg den spektakulära inledningsscenen i Casino Royale från 2006, där självaste James Bond tvingas in i jakt efter en luttrad parkourveteran.

När man stoppar in DVD-skivan i spelaren så får man väl någonstans förlika sig med att filmen inte kommer presentera så mycket mer än grymma stunts och våghalsig koreografi, vilket jag antar att de flesta entusiater av den här typen av genrefilm redan är på det klara med. Allt annat som inte har med det rent performativa att göra, det vill säga allt som inte har med bakåtvolter och roundkicks att göra, är ju tyvärr skräp. Det som händer mellan fightingscenerna, det vill säga dialogen och agerandet, känns bara inklämt, omotiverat och tillrättalagt för att leda fram till nästa figtingscen. Det är väl å andra sidan ingen unik företeelse som endast gäller Skills. Bristen på storymässig substans går ju att finna i otaliga föregångare, inte minst i klassiker som The Karate Kid, No Retreat No Surrender, Best of the Best samt en handfull Bruce Lee – och Jackie Chan-filmer. Och det har väl med åren blivit en ingrediensmässig avsaknad som man i egenskap av publik både köper och förlåter ganska förbehållslöst. Skills kanske inte riktigt sällar sig i ledet bland ovannämnda klassiker, men den anammar onekligen traditionen av att så att säga ”glömma bort” en del saker.

Men även om själva formatets utformning någonstans ursäktar det både schablonmässiga och högst tårtiga i det bristfälliga manuset, så finns det delar som Skills helt enkelt inte kommer undan med. När den filmiska upphovsmannen till tävlingen Skills exempelvis uppenbarar sig på en platå för att starta igång tävlingen, och högtidligt, på fullaste allvar börjar dra liknelser till det gamla romarrikets ärofyllda gladiatorspel, då dör man ju lite inombords. Tårtigheten peakar och man vet inte om man ska skratta eller gråta eller gömma sig i stoppningen av tv-soffan. Det är ändå för väl att filmens karaktärer inte utbrister i omotiverade rapsessioner, något som filmens subkulturella ghettokomplex annars antyder skulle vara möjligt. Missförstå mig inte, hip hop, gatukonst och subkultur är sjukt bra och intressant, men i det här sammanhanget räckte det med att Sean Banan, som innehar en comic relief-roll, rev av en oväntad dansperformance och skrek ”roooompa” innan man kände sig mätt på det.

Annars är Skills ett hedervärt försök att skapa något som verkligen lyser med sin frånvaro inom svensk filmindustri. Genrefilm av den här grovfilade kalibern är överhuvudtaget sällsynt i Sverige, vilket är tråkigt. För även om resultatet per definition inte är ”bra film” så finns det säkerligen ändå en publik som välkomnar den här typen av film, mig själv inkluderad. Det finns en stor skopa charm som man med värme tar till sig, plus att filmens egentliga syfte, det vill säga det som man lagt krut på, påvisar otroligt talangfulla personer. Sean Banan kan dansa, Marcus Gustavsson kan parkoura och My Magnusson kan hantera en skateboard. Rent krasst kan väl säga att konceptet för tävlingen ”Skills” inom filmens handling, är samma recept och koncept som produktionsteamet anammat för filmen Skills i sig, det vill säga att man har samlat ihop några utav Sveriges duktigaste dansare, skatare, parkour –och kampsportsutövare och gjort en slags hybridmässig performancefilm.

Men något annat ska man som sagt absolut inte förvänta sig, handlingen är väl inte direkt mindblowing för att uttrycka det milt. Allt som filmen är, är just allt som filmens skådespelare är bra på, vilket alltså inte är skådespeleri, utan snarare olika former utav kampsport, dans och akrobatik. Ta den inte på för stort allvar, utan anamma istället den självdistans som jag hoppas att filmmakarna gör.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent