Bio Roxy: Norwegian Wood

Inlagd av Johnny Kickmaier Film, Recension onsdag, mars 23rd, 2011

Norwegian Wood

Originaltitel: Noruwei no mori

Drama, Japan, 2010

Regi: Tran Anh Hung

Medverkande: Kenichi Matsuyama, Rinko Kikuchi, Kiko Mizuhara m.fl.

Längd: 133 min

Visas varje dag kl. 19.00 fram till tis 29/3. Även tors. 31/3 kl. 14.00 och 19.00 (Bio Roxy)

— — —

Den franskvietnamesiska regissören Tran Anh Hung satte redan tidigt i karriären en hög standard med Oscarnominerade Doften av grön papaya (1993) och Cyclo som vann Guldlejonet i Venedig år 1995. Hans senaste alster är en filmatisering av den japanska författaren Haruki Murakamis debutroman, Norwegian Wood.

Historian utspelar sig i 1960-talets Japan där vi får följa studenten Toru (Kenichi Matsuyama) vars bästa vän Kiziku (Kengo Kôra) helt oväntat begår självmord. Toru tar sin tillflykt till Tokyo för att studera på universitet och av en ren tillfällighet stöter han där på Kizikus förra flickvän Naoko (Rinko Kikuchi). De två finner en slags gemenskap i saknaden efter Kiziku och inleder ett komplicerat förhållande. Den emotionellt ömtåliga Naoko har svårt att hantera sorgen och bestämmer sig för att ta in på vilohem. Toru träffar då den utåtriktade Midori (Kiko Mizuhara) som sätter relationen med Naoko ur plötslig balans.

Norwegian Wood känns emellanåt ofokuserad och orsaken till detta går att finna i manuset. Karaktärerna är tunt skrivna vilket föranleder vissa svårigheter att som åskådare verkligen knyta an till dem; de saknar helt enkelt något som står ut, det lilla extra som får oss att vilja veta mer. Deras utveckling genom filmens gång känns obalanserad, vi slängs mellan dem utan att få vare sig riktigt djup eller motiveringar till varför vissa saker sker. Den introverte Toru framstår som alldeles för anonym för att egentligen vara historiens protagonist., vilket blir uppenbart när det är karaktärerna kring honom som måste göra ett val för att han över huvud taget ska reagera.

Tran Ahn Hungs val att använda sig av en berättarröst känns onödigt då den mest närvarar för att fylla i narrativa luckor snarare än att ge oss en analyserande överblick av händelserna. Då Norwegian Wood i sig är en mycket visuellt talande film känns detta grepp tämligen märkligt. Udda för minimalisten Tran är också den överarbetade sentimentalitet som klänger sig fast vid filmen och som vältrar sig i gamla klyschor om sexuell åtrå kontra äkta kärlek.

Trots detta är Tran en mycket skicklig regissör vilket han visar prov på ett flertal gånger, bland annat vid en lång tagning på en äng och vid en middagsscen. Hans styrka ligger i skildringarna av små detaljer som ofta lyfter filmens svagare partier till nya höjder. Tran har anammat ett meditativt och medvetet melankoliskt tempo vilket återspeglas mycket fint genom Ping Bin Lees ultimata foto. På ett mycket vackert och subtilt sätt fångar han karaktärernas känslomässiga resa så väl som den vackra naturen runt omkring dem: gröna svajande fält, solkyssta skogar och isande vita vinterlandskap.

Yen Khe Luguerns kostym är precis så där minimalistisk retrosnygg som man bara kan hoppas på i tidsskildringar som dessa och det japanska 60-talet känns överlag väldigt fint realiserat. Filmens musik är komponerad av Jonny Greenwood från Radiohead som senaste skrev det underbart abstrakta och fängslande soundtracket till Paul Thomas Andersons There will be blood (2007). Här har Greenwood dock hamnat i något slags mellanting av medryckande toner och kvävande överspel vilket känns både tråkigt och frustrerande.

De tunna karaktärerna till trots gör skådespelarna ett bra jobb. Rinko Kikuchi övertygar med ett rörande porträtt av den psykiskt sköra Naoko medan Kiko Mizuhara som den utåtriktade Midori gör det bästa av en ganska ytlig karaktär. Kenichi Matsuyama axlar den anonyme huvudrollen med skicklighet, men den starkast lysande stjärnan är dock Eriko Hatsune i en liten biroll. Hon står verkligen ut i en roll spelad med smärtsam återhållsamhet och lyckas förmedla det djup som de andra karaktärerna saknar.

Den svenska kritikerkåren har varit alltjämt entusiastisk över Trans femte långfilm medan internationella röster antagit en mer kritisk skepnad. Jag sällar mig till de sistnämnda och kan inte låta bli att känna mig en aning besviken. Visst finns där bitar av Trans forna briljans, men alltför ofta framstår Norwegian Wood som en film som försvinner lite i sin egen skönhet.

— — —

Johnny Kickmaier är filmare och frilansskribent