Journalistiskt förakt

Inlagd av Kulturdelen Krönika tisdag, mars 22nd, 2011

Om jag vore dagstidningsredaktör och skulle skicka någon att intervjua utrikesminister Carl Bildt om läget i Nordafrika så skulle jag försäkra mig om vissa saker. Jag skulle se till att skicka en journalist som kan något om utrikespolitik. Jag skulle kolla att den journalisten är uppdaterad när det gäller Nordafrika och är insatt i Carl Bildts senaste uttalanden i frågan. Det är också viktigt att se till att journalisten verkligen får träffa Carl Bildt och inte någon annan, till exempel en tunisisk taxichaufför med åsikter om Nordafrika.

Detta är, eller borde vara, normalt journalistiskt hantverk. Bra förarbete, prata med rätt person. Om det inte blir gjort är det stor risk att resultatet blir katastrofalt.

Ändå är det mycket vanligt, särskilt i landsortstidningar, att det journalistiska hantverket graderas ner i förhållande till status hos dem som ska intervjuas. När det gäller en minister är det självklart med förberedelser. Men handlar det om ”vanligt folk” så spelar det ingen roll. Ämnesområden behandlas på samma sätt. Det är självklart att någon som skriver om utrikespolitik har, eller skaffar sig, expertis. Det är ett område där också journalister förstår att det är skillnad på amatörer och professionella. Visst kan en tunisisk taxichaufför ha intressanta åsikter men de kan ju inte få ersätta utrikesministerns. Men att sätta sig in i skillnaden mellan en amatörkonstnär och en professionell ingår tydligen inte i journalistikens självklarheter.

Som konstnär är jag extra känslig när journalistiken drabbar konsten. Professionella konstnärer är egenföretagare och exponering i media av dem och deras bransch är viktiga saker. I Örebro län finns kanske ett fyrtiotal professionella bild- och formkonstnärer. Många av dem är slitvargar som sällan får någon uppmärksamhet av press, radio och TV. Men tidningarna skriver gärna om konst därför att det intresserar deras läsare. Uppmärksamheten riktas därför allt som oftast mot personer som gärna får kalla sig för konstnärer men som inte är professionella. Detta är en smula problematiskt i sig. Men det stora problemet uppstår egentligen först när det därtill är en okunnig journalist som intervjuar, beskriver och kanske till och med värderar.

Här om dagen läste jag ett reportage om en konstnär som försöker etablera sig i Örebro län. Det fick mig att sätta morgonteet i halsen. Vid en senare koll visade det sig att samma journalist skrivit minst ytterligare en text till om samma konstnär. Han skriver bland annat så här: ”…influeras av bland andra Carvaggio, Rembrant…”, ”en gammal flamländsk teknik som innebär att man lägger flera lager olja på varandra”, ”hon ställer ut vid gallerian på Solgårdsplatsen”. Och när konstnären själv får uttala sig om sin utbildning så blir det enligt journalisten så här: ”där var de väldigt inriktade på modernism, imperialism och expressionism, säger J med tveksamhet i rösten.”

 Ja, om de sysslade med imperialism på den där skolan så finns det nog anledning att vara tveksam.

Det finns ett visst underhållningsvärde i dessa felaktigheter. Men återkommande fel, och så är det faktiskt på detta område, är inte så bra för en dagstidning. Dessutom pekar det på ett slags förakt. En utrikesminister är självklart värd förberedelser men en ”vanlig människa” är det inte.

 ————

Peter Ekström är medlem av Kulturdelens redaktion