Roman: Vintervålnader

Inlagd av Nelly Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, mars 21st, 2011

Vintervålnader

Kate Mosse

Norstedts förlag. 237 sidor. Har utkommit.

Det är april 1933, och man kan fortfarande känna ett minne av kriget i den sydfranska staden Toulouse. En välklädd ung engelsman vandrar tveksamt på stadens gator. Han letar sig fram till ett antikvariat där han visar ett mycket gammalt dokument för ägaren. Han vill ha hjälp att tyda dess skrift. Mystifierad frågar ägaren hur engelsmannen har kommit över detta dokument. De två männen sätter sig ner med var sin konjak och engelsmannen börjar berätta sin underliga historia.

Sedan följer Freddie Watsons återberättelse av sitt livs historia. Den tar sin början 1916 när Freddies äldre bror stupar i kriget. Han går sönder av sorg, och ingenting kan göra honom hel igen. Medan världen omkring honom långsamt kommer på fötter och går vidare efter krigsslutet, sitter Freddie kvar, fastfrusen i sin sorg efter brodern. Läkarna vet inte vad de ska ta sig till med honom, och ordinerar till slut en resa till kontinenten. Kanske kan ett luftombyte åstadkomma vad varken familjen eller läkarna lyckats med. 1928 reser Freddie till södra Frankrike, där han bilar omkring ensam i bergen. Det är vinter, och landskapet är dystert och frostbitet. Minnet av brodern är med honom hela tiden. Varje tanke han får väcker en association till någon hans bror en gång sagt eller gjort. Av en händelse hamnar Freddie i den lilla byn Nulle, där alla människor verkar sitta fast i samma plågsamma minnen som han själv. Och med dem hela byn och landskapet runtomkring. Den är en olycklig plats, som bevarar minnen från en oräknelig räcka av krig. Freddie blir bjuden på byns årliga fest, men går vilse i dimman på väg till festlokalen. När han äntligen kommer fram förundras han av bybornas gammaldags kläder och dekorationer. Här möter han Fabrissa som omedelbart verkar se honom och hela den sorg han bär. Han berättar allt för henne, och känner hur isen i hjärtat börjar smälta lite. Då rusar plötsligt soldater in, också i medeltida klädsel, och Freddie och Fabrissa flyr ut i natten.

Kate Mosse gjorde debut som författare 1993 med en fackbok riktad till blivande mödrar. Det var med boken Labyrinten, 2005, som hon slog igenom. Denna tegelsten till äventyrsberättelse utgör del ett i en triologi och har översatts till 38 språk. Del två heter Kryptan, och kom ut 2007. Del tre, Citadellet utkommer senare i år. Trilogin är skriven i Dan Browns anda. Det är högt tempo, gamla myterier och filmiska skurkar. Vintervålnader är en annan typ av bok. Det är en äventyrsberättelse, men i ett långsamt tempo. Det är sorgen som är huvudtemat och äventyret, mysteriet som ska lösas blir en symbolisk berättelse om sorgearbete. Berättarstilen är enkel och avslappnad, och ganska pratsam. Texten innehåller en del upprepningar och inkonsekvenser, och gör ett slarvigt intryck. I Mosses längre böcker blir detta tjatigt och irriterande. Men i den här jämförelsevis korta boken passar stilen bra. Freddies berättelse i jagform gör att den pratsamma stilen har en poäng. Vissa element verkar dock vara genomgående i Mosses böcker. Både Vintervålnader och trilogin utspelar sig  i södra Frankrike. Den religiösa förföljelsen av katarerna som ägde rum där under medeltiden finns med i båda berättelserna. Mosse låter också  parallella handlingar i olika historiska tider bindas samman genom att karaktärerna på något sätt kan nå fram till varandra genom tid och rum, som Freddie och Fabrissa.

Vintervålnader är en saga. Illustrationerna bidrar mycket till att man uppfattar berättelsen så. De är gjorda med en teknik där man rispar fram vita linjer i en svart yta, ritar ljuset istället för skuggorna. Bilderna är mörka. De föreställer tomma platser eller ensamma föremål. Ändå är de inte hotfulla, utan mer dystra och stillsamma. Ingen rörelse och inga människor förekommer på dem. De bidrar till den känsla som genomsyrar boken, känslan av att vara isolerad inom sig själv. Omslaget till boken passar dåligt ihop med både innehållet och illustrationerna. Det liknar omslagen till Mosses andra böcker. Detta förstärker intrycket av att den här boken är lite av ett hastverk. Om den bara hade fått lite extra arbete. Ett passande omslag och en genomarbetning av texten. Den här boken är nämligen helt annorlunda Mosses andra böcker. När jag fick den i min hand och såg omslaget tänkte jag att den skulle en variant på samma tema som trilogin. Det är den ju delvis, men den här boken har en helt annan stämning, och när det gäller sagor är stämningen ju det viktigaste. Jag blev glatt överraskad, Labyrinten och Citadellet hade nämligen gjort mig ganska besviken. Vintervålnader är en så vacker berättelse, och så självklar. Den hade kunnat tala för sig själv.

_________

Nelly Ekström är student och kulturskribent.

Foto: Jerry Bauer