Bok: Ingemar Hedenius heliga rum. Sofokles. Kierkegaard. Mozart

Thure Stenström

Atlantis.  368 s. Utkommer idag.

Ateisten Hedenius attraherades av Kierkegaards uppror mot såväl borgerliga som kyrkliga konventioner. Han inspirerades av Kierkegaards ”kyrkostorm”, kampanjen mot präster och teologer skulle rentav stå som modell för Hedenius egen kristendomskritik, om än under andra förtecken. Dessutom kunde filosofiprofessorn identifiera sig med Kierkegaards tungsinne, och oförmåga att acceptera världen sådan den är.

Men det var inte i första hand i egenskap av teolog och filosof som Kierkegaard väckte respekt hos Hedenius, utan som en litterär författare som utlämnade sig själv, gjorde sig sårbar och lämnade ett personligt avtryck i sin konst. Hedenius erkänner visserligen i sammanhanget att även konstnärer som håller distans mellan sig och sina bästa alster – såsom Martinson, Edfelt, Lindegren och Ekelöf – kan ha mycket att tillföra, men landar ändå i att det finns en särskild kvalitet i den konst som visar upp ett slags ansikte eller en egen fysisk gestalt.

”All litterär produktion i den stora stilen betyder att en enskild människa hänsynslöst satsar sig själv, ansåg han [Kierkegaard] och det med rätta. Det har alltid funnits och kommer väl alltid att finnas skribenter som har varit lika ’intelligenta’ som han, men för ’den sanna kommandostämman’, den auktoritet som är det litterära geniets särmärke, krävs det ytterligare en sak: det oförbehållsamma engagemang som gör att det skrivna ordet tveklöst uttrycker en mänsklig existens.”

Betydelsen av konstnärens position eller avtryck i det egna verket sysselsatte även Hedenius när det gällde musik. Han ogillade inslag av melankoli, ironi, parodi och spex. Enligt Hedenius borde inte tonsättaren dölja sig bakom piruetter eller nonsensskämt, och han riktade kritik mot den svårdefinierbara ironi som återfinns hos exempelvis Stravinskij och Prokofiev.

”Hur fulländad denna musik än är i sitt slag, har man en känsla av att den inte är riktigt allvarligt menad. Yta och form är perfekta och passar som hand i handske. Men det är något som spökar här. Denna underliga ironi, vad ironiserar man egentligen över? Glädjen att lyssna är inte ren, det inblandar sig alltför mycket av både undran och löje. Det är som fanns det en spricka någonstans, något som splittrar uppmärksamheten och slår sönder den stora, helgjutna gestalten. Ändå är det just den vi söker i konsten, den mer än något annat.”

Det är i sammanhanget intressant att notera att Hedenius lyfter fram sprickorna som en konstnärlig kvalitet. Thure Stenströms (född 1927) framställning om professorskollegan Hedenius innehåller inga sådana skavanker eller öppningar för att fördjupa förståelsen utan befäster snarast en gammal myt. Den legendariske filosofen står tryggt kvar på sin piedestal, om än i ny belysning och utrustad med flöjt, som han spelade vid sidan av akademikerbanan. Boken är en konsekvent konstruktion av myten om den intellektuelle mannen och hans svårmod, en myt som jag uppfattar som ganska föråldrad. Illustrationerna med privata fotografier blir ytterligare ett sätt att befästa myten: Hedenius poserar med flöjten i hand, framför flygeln, eller ”tar en paus” vid körsbärsträdet eller på stranden vid sommarstället Katthammarsvik på Gotland. Ett annat exempel är hur Mozarts musik framför allt påstås fylla en terapeutisk funktion och utgöra en säkerhetsventil mot Hedenius ”högt uppdrivna intellektualisering”. I den konsekventa och samtidigt obsoleta mytkonstruktionen är mannen norm och kvinnan lyser med sin frånvaro, med undantag av hustrun Astrid Hedenius insats som husmor under mottagningarna på Gotland som lovordas.

”… Författare som Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Erik Lindegren, Johannes Edfelt, Tage Aurell och Rabbe Enckell, inbjöds [tillsammans med] musiker från både Gotland och fastlandet att bo under kortare eller längre perioder. Tidtals kunde hushållet inklusive den egna familjen, släkt och vänner uppgå till 12-15 personer, vilka hustrun Astrid från en obekväm vedspis i köket skickligt undfägnade med storslagna måltider.”

I avsnitten som beskriver samhällsdebattören Hedenius uppstår möjligen ett antal ofrivilliga sprickor i Stenströms framställning. Personligen har jag svårt att ta Hedenius pessimism och idé om normen om det ondas vikt på allvar. Bredvid citatet som går ut på att det värdekapital som utgörs av Mozarts symfonier – enligt Hedenius det största i konsten – inte kan uppväga de oskyldiga barnens lidande i Auschwitz, har jag gjort en anteckning i marginalen: ”Han vet inte vad han talar om.”

1973 försökte Hedenius i två artiklar i Dagens Nyheter hävda att det gick utmärkt att förena en pessimistisk livshållning med samhällsengagemang. När författaren Sven Lindqvist i en radiointervju angående Hedenius artiklar sa att begreppen optimism och pessimism lämpligen borde hänvisas till ”underhållningsgenren”, brast det för Hedenius, som förklarade sig djupt sårad. Han ägnade stor möda att få upprättelse i frågan, och jag undrar om det här inte ger en vink om en narcissistisk personlighet.

__________

Magnus Gustafson är frilansjournalist.