Scen: Ingvar

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Scen söndag, mars 13th, 2011

Örebro länsteater

Ingvar
– en musikalisk möbelsaga
av Klas Abrahamsson (text) och Erik Gedeon (musik)
Regi: Sara Giese

Medverkande:

Veronica Björnstrand

Christer Christensson (tramporgel)

Nicklas Ekholm

Anders Hambraeus

Peter Jansson

Kersti Johansson (fiol)

Maria Johansson
Linus Lindman
Mia Ray

Scenografi: Daniel Åkeström-Steen

Koreografi: Tove Sahlin

Spelas 12 mars-29 april 2011.

Oräkneliga är de gånger då jag i mitt anletes svett förbannat de Ikeamöbler jag håller på att montera ihop. Ett stolsben vägrar ge med sig, hålet där pluggen ska in är givetvis uselt borrat och helt enkelt för litet. Efter flera svordomar och många slag med hammaren, lyckas jag till sist få ihop det sista benet. Gång efter gång köper jag mina möbler på Ikea men frågar mig i monteringsstunden, varför? Snabbt lyckas jag övertyga mig själv: det är för att det är så billigt. Det är också Ikeas koncept. Så billiga produkter som möjligt, med en enkel design som ska passa i varje medborgares hem. När kunden i varuhuset får både hämta möblerna själv på lagret för att sedan själv skjutsa hem dem, ja då har Ikea sparat in på de kostnader det skulle innebära att tillhandahålla personal för tjänsterna. För att ytterligare spä på vinsten tillhandahåller man mat i varuhusets restaurang i form av köttbullar och potatis, eller korv med bröd för fem kronor styck som man kan köpa vid utgången, en välbehövlig paus innan man lastar på grejerna i bilen. Trots det billiga priset på produkten så kan Ikea genom att låta kunden göra halva jobbet tjäna bra pengar. riktigt bra med pengar.

Grundaren Ingvar Kamprads långa liv som entreprenör skildras nu i musikalen Ingvar av Klas Abrahamsson och Erik Gedeon. För regin står Sara Giese som tidigare regisserat bland annat Lars Noréns Om kärlek och Bitterfittan, baserad på Maria Svelands roman. När ridån går upp möts vi av en projicerad bild mot en kal vit vägg. Det är börsredovisningarna som vi får ta del av, hela börsen håller på att rasa samman och den kapitalistiska världens hörnstenar krackelerar. Scenen är börskontoret där sju börsmäklare efter kraschen har segnat ned vid sina kontorsmöbler. Stilen är klinisk med enkla anonyma möbler och vita väggar som fond.  På en stege står Judit (Maria Johansson) och mörka operatoner fyller salongen, en domedagsstämning hänger i luften. Snart vaknar börsmäklarna ur sin dvala och riktar blickarna mot publiken och sedan himlen. De börjar besjunga Sverige, eller snarare myten om Sverige. Landet med de gröna skogarna, de röda stugorna och det lilla landskapet Småland. Sången ackompanjeras av folkmusik framförd på tramporgel och fiol som fungerar som en markör för den svenska identiteten, för vad uppfattas som mer svenskt än folkdräkter och midsommar? Det skulle vara Ikea i sådana fall.

Här börjar sagan om Ingvar (Linus Lindman) och till tonerna av psalmen ”Ett barn är fött på denna jord” får vi veta att en unge är den bästa investering föräldrar kan göra. I smålands skogar växer pojken upp och vid fem års ålder säljer han tändstickor för att tjäna några ören här och där. Med hårt arbete kan man uppfylla alla sina drömmar. Så får vi då följa Ingvar från den tidiga affärsverksamheten med den ensamme entreprenören som driver postorderfirma till världsimperiet Ikea. Här etableras myten ytterligare, den myt som Ikea som affärsverksamhet bygger på: den enkla lantisen från Småland med second-hand kläder som sägs åka i en gammal risig Volvo trots att han är god för miljarder. Han är ödmjuk, har fötterna på jorden och har inte låtit pengarna gå honom över huvudet. Trots att man är miljardär ska man minsann inte tro att man är något. Volvon och de enkla kläderna blir således en stark symbol för den vanliga svensken som lever med jantelagen. För det är så vi ska uppfatta Ikea, ett blågult företag ut i fingerspetsarna där serveringen av köttbullar utgör en ack så viktig del av den egna mytbildningen.

All dialog i föreställningen framförs i sång, och då menar jag all dialog. Det växlas mellan  operatoner, pastorala nummer och hetsigt framförd stämsång och växelsång. Allt i en vansinnig blandning där man inte vet vad man har att vänta därnäst. Dansmässigt bjuds det på steppdans, ringdans och jenka, för att nämna några typer. Allt framfört med en stor skopa humor och satir. För det är satiren om något som är Ingvars teknik. Föreställningen hånar ständigt den ”goda kapitalisten” och utför mer eller mindre något som liknar ett mord på denna karaktär. Det blir särskilt tydligt med den kristna symboliken som är närvarande genom hela musikalen. Ingvar är frälsaren och kapitalismen är hans fader Gud. Börsmäklarna är hans lärjungar med namn som Matteus och Johannes. Ikea är för Ingvar en mission där han ska sprida sin så kallade ”demokratiska design” där man skapar möbler efter alla människors behov. När Ingvar går över scenen följer de andra aktörerna honom med palmblad, såsom folket hälsade Jesus välkommen när han vandrade in i Jerusalem. När Ingvar sedan blir korsfäst på en midsommarstång, en galet rolig scen, är bilden komplett. Men Ingvar är inget annat än en falsk Messias.

Framförallt är Ingvar underhållande. Trots att danserna eller sången aldrig tar ut några extraordinära svängar så inger numren ett skönt avspänt och ödmjukt uttryck  och ensemblen verkar verkligen ha kul. Allt är högst professionellt och gjort med mycket glädje, det uppskattar också publiken då applåderna och skriken efter varje nummer känns rakt igenom genuina. Kanske är den dock ibland väl enkel i sin framtoning. Symboliken tenderar att bli övertydlig och skulle inte gå ens en tolvåring förbi. Det finns ingen undertext att tala om. Men kanske är jag orättvis här, för det övertydliga skapar också en effekt, får åskådaren att verkligen gottas åt det paradoxala i bilden av den barmhärtiga samariten i form av Ingvar. Föreställningen handlar i slutändan om det vi svenskar uppfattar som typiskt svenskt, något som Ingvar och Ikea är en del av. En högst ironisk men kul detalj är att det i pausen av föreställningen förutom olika drycker och snacks också såldes korv med bröd. Om korven var lika billig som på Ikea vet jag dock inte.

__________

Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent.