Roman: Bara någon att straffa
Recension, Skönlitteratur fredag, mars 11th, 2011Bara någon att straffa
Kristofer Ahlström
Forum förlag
Utkom 9 mars 2011
Vad är det med öar som framkallar sådan existentiell förtätning i romaner? Dessa ensliga arkipelager som med sin topografi snarare fördunklar än klargör och som med sin geografi lämpar sig väl för ett välbeprövat grepp: oförmågan att fly.
I Kristofer Ahlströms debut är det just det som sker. En ung man återvänder till Gotland från fastlandet för att begrava sin döda mor. Efter jordfästningen och dödsboets ombesörjande börjar minnena från livet på ön sakteligen göra sig påminda. Fördämningarna brister och ut väller allt det som varit gömt och förträngt. I blickfånget passerar barndomens och ungdomsårens trauman över att tillhöra en slags gotländsk underklass. Hågkomsterna är inte vackra. Är det en slump att Kristofer Ahlström i romanens inledande sidor citerar Albert Camus? Antagligen inte. För på samma sätt som Camus lade tonvikten på revolten för att återerövra den mänskliga värdigheten, ger sig huvudpersonen ut på ett slags revanschistiskt korståg mot de gamla belackarna för att återerövra minnena. En slags terapeutisk rening från förflutenhetens ok samtidigt som det är ett försök att rekonstruera bilden av modern ur de minnesskärvor som ligger utspridda över bygdens landskap.
Bara någon att straffa är en intresseväckande debutroman. Det finns en poetisk långsamhet i de språkliga beskrivningarna som få debutanter lyckas uppnå. Istället för att begagna sig av den sedvanliga kärvhet som många unga debutanter finner så tilldragande, låter Kristofer Ahlström texten finna sin egen rytmik. Språket andas friskt, men det är aldrig tal om överflödig garnityr.
Men det finns också ihåligheter i texten som drar ner läslusten. Dialogerna håller helt enkelt inte måttet och bryter på ett märkligt sätt av mot den övriga läsupplevelsen. De framstår som olustigt stela och framtvingade. Det är synd. För i en sådan här debutroman borde även dialogerna vara framsprängda ur språkets innandömen, precis som resten av texten. Här finns det en del att öva på – någonting som jag hoppas att Kristofer Ahlström kommer att göra framledes.
__________
Karl Eckhardt
