Biografi: Geronimo

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension fredag, mars 11th, 2011

Geronimo

Peter Glas

Bakhåll. 272 sidor. Har utkommit.

Texten på omslaget visar sig mot slutet av boken vara skriven av Geronimo själv. Som krigsfånge under många år förevisades han som sevärdhet. Trots att han egentligen inte kunde tala eller skriva engelska lärde han sig då att pränta sitt namn. Dessa autografer sålde han för 25 cent styck. För pengarna köpte han ibland sprit. Han dog i lunginflammation efter sviterna av en ordentlig fylla.

Geronimo var en av de mest berömda och, i någon mening, kanske en av de största  nordamerikanska indianledarna. Han var huvudperson i de så kallade apachekrigen som började 1851 och slutade 1886. Krig och krig… De apacher som var ”krigförande” var små grupperingar, aldrig fler än några hundra. I slutet var de 38 personer, varav 20 var kvinnor och barn mot 5000 soldater ur den amerikanska armén plus ett stort antal indianska spejare.

Apachekrigen och Geronimo tillhör den moderna historien. Ändå finns det en osäkerhet omkring vad som egentligen hände. Det beror delvis på att apacherna själva vid den tiden inte hade något skriftspråk. Det beror också på att segraren (det vita USA) ju alltid skriver historien. Ur denna specifika segrares synpunkt så var apachekrigen en liten parentes, helst skulle man glömma att apacher och andra indianer över huvud taget existerat i landet, dessutom var det hela en ganska smutsig historia.

Just Geronimo är ordentligt omskriven. Både i populärlitteraturen och i mer vetenskapliga sammanhang. Ändå känns det som om Peter Glas bok Geronimo tillför något nytt. Kanske inte någon grundforskning. Knappt någon omvärdering av historiska fakta heller (med undantag för identifiering av personer på fotografier). Men i synsättet. När författaren reser runt i södra USA för att intervjua dagens apacher är de ofta avståndstagande. ”Ytterligare en av dessa lögnaktiga böcker om apacherna som de vita ständigt låter trycka.” Men jag vill tro med författaren att hans bok är annorlunda. Ett resonemang omkring detta är invävt i beskrivningen av det historiska skeendet. Peter Glas försöker redovisa sin egen position. Han tar avstånd från de vita kolonisatörerna. Men han är inte själv apache, kan aldrig bli. ”Jag älskar apacherna”, skriver han. ”Men de gillar inte mig något vidare. Så är det.”

Peter Glas bok är välskriven, väldokumenterad och spännande. Jag sträckläste den med stort nöje. Även om jag kände till Geronimo sedan tidigare och en del fragment av den tidens amerikanska historia så är det ändå mycket nytt i boken. Därtill ett gediget bildmaterial.

Det är ingen tvekan om var Peter Glas sympatier ligger. Att jag själv sträckläser boken beror på samma sak. Min bild av Geronimo har varit bilden av en hjälte. Kanske lite tilltufsad, men ändå. Författaren lyckas nyansera denna bild rätt ordentligt. Han lägger ett omfattande pussel där slutbilden blir annorlunda än utgångspunkten – ett gott tecken på en ärlig undersökning. Jag saknar bara ett par pusselbitar och dessa kanske inte är avgörande för slutbilden. Geronimo var delvis verksam i Mexiko. Men ett mexikanskt perspektiv saknas nästan helt och hållet. Jag saknar också ett resonemang om den övergripande indianpolitiken i USA.

Den gamla nidbilden av den ädle västerländske pionjären och de lömska och grymma indianerna har ju ersatts av en annan bild som kanske inte heller stämmer så bra – indianen som en övermänsklig hjälte i djupaste samklang med naturen. Boken behandlar tiden då den gamla bilden härskade. Men mellan raderna skymtar fram att synsättet inte alls alltid var att ”den enda goda indianen är en död indian”. Gång efter gång slipper Geronimo och hans krigare undan straff. De olika generalerna framstår som ganska kloka. Möjligheten att helt enkelt slå ihjäl apacherna undviks. Bakom måste ligga en del överväganden som inte kommer fram så väl i boken.

Därmed inte sagt att ”de vita” var rättvisa mot apacherna. Geronimos strider utlöses av ett hämndbehov som kommer ur att hans första fru och tre barn mördas av mexikansk militär.

Geronimo blev så småningom krigsledare för de fyra stammar som ingick i chiricahuaapacherna. Men han var aldrig hövding, han var snarast medicinman. Hans kontakt med andevärlden var betydelsefull i sammanhanget. Det krig han förde kanske delvis kan beskrivas som ett religiöst krig. I våra dagar kanske det skulle jämföras med jihad och Geronimos krigare skulle säkerligen beskrivas som terrorister drivna av religiös fundamentalism. Det krig han förde var grymt. Civila bönder, kvinnor och barn dödas utan tvekan. Ändå dröjer det kvar en känsla av att han kan ursäktas. ”De vita” hade börjat, de hade invaderat apachernas land. Varför skulle Geronimo vara förlåtande och human?

Här blandas historien med romantiska föreställningar. Motsvarande brott som Geronimo gjorde då skulle vi aldrig hitta någon ursäkt för idag om det var en afrikansk klanledare som var ansvarig.

Geronimos ideologi beskrivs inte närmare av Peter Glas. Han lägger upp alla ingredienserna men läsaren får själv dra slutsatserna. Det är ett närmast fascistiskt krigarideal som tonar fram. En religiös fundamentalism. En statisk hierarki. Nationalism. Ett nästan helt fastlåst könsrollstänkande. I harmoni med naturen? Tja, hästarna reds systematiskt tills de stupade…

Jaha, och om han då inte var en hjälte då var han väl en skurk? Peter Glas beskriver hur bilden av Geronimo i själva verket är mycket varierad och många apacher tar avstånd ifrån honom. De krig han var motorn i gjorde bara situationen för apacherna ännu svårare.

Denna problematisering är inte huvudspåret i Peter Glas bok. Men det är inte heller så att han förtiger den, det är hans text som väcker dessa tankar.

Många dör i apachekrigen. Men inte Geronimo, han hamnar med sina stamfränder i usla fångläger där de dör i rask takt av malaria och tbc. Också detta överlever han. Han blir en sevärdhet och en levande myt. Han ändrar inställning och övervakar barnens skolgång i lägren. Han vill att de ska överleva och bli goda amerikaner.

__________

Peter Ekström är medlem i Kulturdelens redaktion