DVD: Hämnden

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension, Videohyllan onsdag, mars 9th, 2011

Hämnden
Drama, Danmark, 2010
Regi: Susanne Bier
Distributör: Nordisk Film
Medverkande: Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen m.fl.
Längd: 113 minuter
Finns på DVD/Bluray från 2011-03-09

— — —

Susanne Biers film Hämnden vann priset ”bästa utländska film” på årets Oscarsgala. En utmärkelse som uppmärksammats lite extra av svensk press tack vare Mikael Persbrandts medverkan i filmen. En av våra kvällstidningar gick till och med så långt att deras löpsedel lät meddela att ”I natt vann Mikael Persbrandt en Oscar”, vilket naturligtvis var en kraftig överdrift. Men visst är denna Oscarsbelöning lite extra tankvärd för oss svenskar. Jag syftar nu på den relation vi har till Persbrandt och vad han symboliserar för oss.

Svenskar älskar Mikael Persbrandt, eller så älskar vi att hata honom. Han blir ständigt omskriven i pressen och oftast gäller det inte ens hans skådespelarjobb. En stor anledning till alla dessa heta känslor är förmodligen Persbrandts återkommande roll som den hårdförda Martin Beck-kollegan Gunvald Larsson. Filmkritiker eller inte så har alla en åsikt om denna figur. Leif G.W. Persson har vid ett tillfälle sagt att det gudskelov inte finns poliser som Gunvald på riktigt, vilket vore högst olämpligt eftersom han är helt okontrollerbar och därför totalt olämplig som polis. Gemene svensk står däremot oftast på Gunvalds sida och anser att hans hårda tag är helt motiverade, för att inte säga att föredra framför vårt stela rättssystem. Gunvald har i svenska allmänhetens ögon blivit de försvarslösas representant och tvekar inte det minsta inför att se till att de skyldiga straffas. Kanske kan man gå så långt som att säga att Gunvald blivit en ikon för den ilska och rädsla som många känner för det successivt hårdnande svenska samhället. Men Gunvald är inte verklig och det är heller inte den värld som gestaltas i Beck. När hämnd är motiverad och vad ”ta lagen i egna händer” leder till är inte bara en svår moraldiskussion utan även en fråga som ständigt dyker upp i filmmediet. Sällan har det dock gjorts på sådant djup som i Susanne Biers film Hämnden.

Precis som titeln antyder så berör Hämnden hur människor väljer att agera när de utsatts för missgärningar. Två unga pojkars liv korsas och med varandras hjälp slår de tillbaka mot översittare och andra orättvisor som kommer i deras väg. Detta resonemang är en summa av pojkarnas uppväxt, där den ena, Christian (William Jøhnk Nielsen) förlorat sin mor och den andra, Elias (Markus Rygaard) mobbats i skolan. Mikael Persbrandt spelar Anton, den mobbade pojkens pappa. Anton är en man som vigt sitt liv till att hjälpa andra. Under långa perioder befinner han sig i krigshärjade delar av Afrika där han i sin roll som doktor fått se ondska och våld i närbild. Väl hemma i Danmark så är hans äktenskap i spillror och alla försök att återförenas med sin hustru Marianne (Trine Dyrholm) verkar lönlösa. När Anton vid ett tillfälle kränks rejält av en främmande man (Kim Bodnia) tar han tillfället i akt och statuerar ett exempel för sin son och hans nya vän. Hans ambition är att visa pojkarna att möta våld med våld är fel, men eftersom de saknar Antons erfarenheter så misstolkas hans passivitet för feghet. När Anton rest tillbaka till Afrika bestämmer sig pojkarna att det är upp till dem att hämnas den oförätt som drabbat Anton.

Som ni förstår så är Hämnden inte en helt lättsam historia men det blir aldrig för avgrundsmörkt. Susanne Bier klarar galant att blanda familjedrama med spänningsthriller och håller uppmärksamheten i ett järngrepp. Temat hämnd är naturligtvis filmens grundstomme men ämnet bearbetas genom flera olika karaktärer som alla erbjuder ett nytt intressant lager. Allt är förpackat i väloljad klippning och med fantastiska skådespelarprestationer. De båda pojkarna är exempelvis imponerande bra i sina roller och Mikael Persbrandt har aldrig varit bättre. Skulle jag komma med en pytteliten invändning så skulle det i så fall vara att Christians far Claus (Ulrich Thomsen) ges för lite utrymme, men förövrigt knyter Bier ihop den dramaturgiska säcken på ett förträffligt sätt. Det känns också som Susanne Bier och manusförfattaren Anders Thomas Jensen har funnit varandra fullt ut i Hämnden. Tidigare anmärkningsvärda samarbeten som Bröder (2004) och Efter bröllopet (2006) har slipat dem så de nu verkar helt synkroniserade i vilka budskap och känslor de vill skapa i sin filmkonst. Det är faktiskt bara att ta av sig hatten och gratulera Susanne Bier för en välförtjänt Oscar.

Det är också mycket intressant att se vår rikshatälskling Mikael Persbrandt i rollen som filantropen Dr. Anton. Men den som förväntar sig borstade snutmetoder kommer helt klart att bli besviken. Persbrandts gestaltning av den saktmodiga Anton skiljer sig nämligen enormt från hans välbeprövade Gunvald Larsson-kostym. Anton är en person som förmodligen har sett det värsta mänskligheten har att erbjuda. För att hantera detta har han nästan blivit en personifiering av det kristna förhållningssättet ”att vända andra kinden till”. Det som är imponerade av Bier är att denna inställning inte förs fram som ett ideal utan snarare som en attityd i konflikt med det högst mänskliga behovet att ”få ge tillbaka”. Istället för pekpinnar om att ”våld föder våld” så ges förståelse för olika människors reaktioner med hänvisning till deras individuella erfarenheter. Danmark är i relation till vissa delar av Afrika en väldigt trygg plats, men detta innebär inte att människors hämndbegär på något sätt skulle vara mindre när de utsätts för orättvisor. Vi är ju trots allt alla människor med samma behov och känsloregister. Även Anton når en punkt där han inte längre kan vara rationell. Det är lite upp till oss som åskådare att fundera på om detta beror på situationen i sig, eller om han helt enkelt behövde en ventil för den ilska han inte tillåtit sig att släppa ut. Kanske är det nyttigt för oss svenskar att se Mikael Persbrandt i rollen som Anton. Möjligen kan avsaknaden av ”Gunvald-fasoner” få oss att fundera lite på hur vi ska förhålla oss till det allt hårdare svenska samhället. Susanne Biers Hämnden ger oss inga svar på detta utan blir mer som en tankvärd filosofisk fördjupning i vad hämnd, eller kanske avsaknaden av hämnd, kan leda till. Skickligt Bier. 

— — —

Kristoffer Pettersson ingår i Kulturdelens redaktion