Bok: Vid sidan av
Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 9th, 2011Vid sidan av – Olof Lagercrantz / möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal
Wahlström och Widstrand 224 sidor.
Utkommer 10 mars 2011
Olof Lagercrantz, född 1911 och död 2002, var en av Sveriges mest kända litteraturvetare och litteraturkritiker. Lagercrantz var under många år en stor auktoritet i Kultursverige. DN var Lagercrantz huvudsakliga organ där han först var kulturchef för att sedan blir chefredaktör mellan 1960-75. Utöver sina journalistiska gärningar var han också poet och publicerade ett antal betydande diktsamlingar samt skrev biografier om såväl svenska författare som Dagerman och Ekelöf, samt utländska sådana som Joyce och Conrad. Lagercrantz var känd för att inte vika en tum i sin kritik och kunde, lika ofta som han var kärleksfull och generös, också vara oerhört hård och skoningslös mot de verk han recenserade. Ett dåligt omdöme från Lagercrantz var ofta ett djupt nederlag för dåtida författare vilket gjorde att han skaffade sig lika många ovänner som vänner. Lagercrantz skrev under större delen av sitt liv dagboksanteckningar, anteckningar som vi nu för första gången kan ta del av.
I denna samling av dagboksanteckningar, kallad Vid sidan av – Olof Lagercrantz / Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal, följer vi Lagercrantz genom nämnda år och får ta del av hans relation till dåtida författare. Kapitlen är döpta efter författare och inläggen berör just denne. Karin Boye finns där, Pär Lagerkvist, Eyvind Johnson och Harry Martinsson likaså. I anteckningarna möter vi litteraturkritikern och vännen Lagercrantz i hans många möten med författarkollegor. Detta var före den multimediala värld vi nu lever i och författaren var dåtidens Hollywood-stjärna. Olof kände dem alla.
Jag måste direkt säga att det känns väldigt privilegierat som läsare att få ta del av dessa privata anteckningar, för det är vad det handlar om, korta privata anteckningar som Olof antagligen aldrig hade nån tanke på att ge ut. Autenticiteten går med andra ord inte att betvivla, tankarna är inte skrivna genom något professionellt filter utan av människan Lagercrantz. Det blir uppenbart då han inte viker för att smäda någon, eller helt enkelt snacka en massa skit om vänner och före detta vänner. Det är en befriande tanke, att jag som läsare är i direkt kontakt med upphovsmannens tankar, och inte blir distanserad av konstnärliggörandet som infinner sig i en biografi eller i ett diktat verk.
Formen, dagboken, har dock sina begränsningar. Dagböckerna är ofta korta, ibland bara något eller några stycken och slutar ofta när det är som mest spännande. Det fragmentariska som utgör en dagbok passar sig inte särskilt bra i bokformat, som litteratur. Rytmen som infinner sig i en biografi finns inte alls här, det finns faktiskt ingen rytm att tala om. De korta dagbokinläggen som beskriver en krogkväll eller en promenad en vacker vårdag för att sedan hoppa till nästa vecka säger mig ingenting. När jag läser ett nytt inlägg har jag redan glömt bort det förra. Kronologin är svår att se, särskilt då det ibland gått år mellan inläggen, och jag känner mig snuvad på intressant information som borde finnas däremellan.
Visst är det också underhållande och ofta berättat med värme. Många inlägg rör sig nära skvallret och berättar rent dråpliga fyllehistorier, bland annat den då Ekelöf drar kniv som han står och viftar med på en bjudning samtidigt som han grymtar något. Eller att han är rädd för att Ferlin ska sluta på samma sätt som Lucidor (Lucidor var en 1600-tals poet som blev nedstucken i ett krogslagsmål) då han super för mycket och umgås med ”halvkriminella” element. Dagböckerna ger också en intressant inblick i de ständiga maktspel som utspelade sig de stora tidningarna emellan och inte minst förlagsfajterna med Bonniers i spetsen.
Riktigt intressant blir det först i bokens långa kapitel, till exempel det som rör författaren Erik Lindegren som lider av psykisk sjukdom. Från dag till dag, genom år, får vi ta del av deras vackra vänskap som blir allt mer ansträngd och utvecklar sig åt alla möjliga håll på grund av Lindegrens psykiska ohälsa. Dagböckerna är rent rörande då vi förstår att Lindegren är på väg mot sin undergång och så småningom dör han också. I detta kapitel blir dagboken rent narrativ och gör inläggen till riktiga bladvändare. Man blir verkligt engagerad och känner för den utsatte Lagercrantz som inte riktigt vet hur han ska behandla det faktum att hans gamle vän så sakteliga glider från honom. I stunder som dessa lyser kraften med dagboken igenom, den kraft som gör att vi verkligen får lära känna en människa av kött och blod och ingen litterär konstruktion.
Utgåvan är särdeles stilig och innehåller informativa efterord av sonen Richard Lagercrantz och Stina Otterberg som skrivit en avhandling om Lagercrantz kritik. Det är också dessa som gjort urvalet till utgåvan. En notförteckning och personregister finns också med. Men trots en ambitiös utgåva så faller boken mig aldrig riktigt i smaken. Det fragmentariska stannar vid just det fragmentariska och jag tycker inte riktigt att jag känner Lagercrantz eller hans författarvänner särskilt mycket bättre efter att ha läst boken. Kanske lämpar den sig allra bäst för personer med ett specialintresse för Lagercrantz eller de omskrivna författarna. Mig lämnar den i slutändan inte särskilt berörd.
Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent.