Roman: True Grit
Recension, Skönlitteratur måndag, mars 7th, 2011True Grit
Charles Portis
Översättare: Ingmar Forsström
Reverb förlag. 190 sidor. Har utkommit
1968 publicerades Charles Portis udda västernroman True Grit, en bok som med åren fått en mängd beundrare och stämplats av vissa som en modern klassiker. Även om boken haft sina trogna läsare och filmen med John Wayne från 1969 innehåller en av skådespelarens mest minnesvärda rollprestationer är det först nu som Portis roman blivit uppmärksammad av en bredare läsarskara. Det beror givetvis på bröderna Coens omtalade och Oscarsnominerade adaption. När deras nya filmatisering gick upp på svenska biografer passade även förlaget Reverb på att återutge True Grit i en väldesignad, inbunden utgåva.
Portis roman brukar beskrivas som en västern, men alltid med en eller annan reservation. Vissa skulle nog gå så långt som att kalla den en anti-västern. Skälet är författarens förmåga att leka med genrens konventioner utan att göra materialet parodiskt. True Grit levererar allt som man kan kräva av en västernroman, medan Portis humoristiska distans och hantverksmässiga skicklighet lyfter den över genrens vanliga begränsningar och anspråk.
I centrum står fjortonåriga Mattie Ross vars far Frank blivit mördad av ett ”fegt kräk” vid namn Tom Chaney. Chaney, som även använder sig av andra namn, var anställd av Frank Ross, och när romanen tar sin början får vi klart för oss att Mattie tänker hämnas mordet på sin far: ”Folk vill inte gärna tro att en fjorton års flicka skulle kunna ge sig av hemifrån mitt i vintern och hämnas sin fars blod, men det verkade inte så egendomligt då, fastän jag måste säga att det inte precis hände varje dag.” Mattie söker upp sheriff Reuben ”Rooster” Cogburn och anlitar denne för att finna Chaney och ställa honom inför rätta. Tillsammans med LaBoeuf, en Texas Ranger som även han är på jakt efter Chaney för mordet på en senator, rider de in i indianterritoriet där mördaren sägs gömma sig. Deras resa blir en brutal färd in i vilda västerns mörka hjärta, återgiven av Matties sakliga och lakoniska berättarröst.
Portis genidrag ligger i att han låter en konventionell västernhistoria om hämnd berättas ur Matties perspektiv som skiftar mellan den tillbakablickande gumman och den upplevande fjortonåringen som befinner sig mitt i sitt livs äventyr. Det märkliga är att skillnaden mellan dessa perspektiv är väldigt liten. Redan som fjortonåring framställs Mattie som osannolikt brådmogen, kunnig och med starka kristna övertygelser. Skeendet i True Grit berättas därför med en röst som är både naiv och vis, didaktisk och distanserad. Våldet skildras registrerande, utan känslor: ”I det ögonblicket högg Quincy till med bowiekniven mot Moons fastkedjade hand och högg av fyra fingrar som for upp i luften framför ögonen på mig som glöder från en stock. Moon skrek och ett gevärskott splittrade lampan framför mig och träffade Quincy i nacken så att det sprutade varmt blod över ansiktet på mig. Jag tänkte: Det är bäst jag håller mig utanför det här.”
Stilen i boken är helt och hållet kongenial med karaktären Mattie. Via den osentimentala och sakliga tonen framställer Portis sin berättare som uppriktig och frispråkig men samtidigt emotionellt hämmad. Hennes strikta, presbyterianska uppfostran genomsyrar hennes syn på livet. Kärlek, avslöjar den åldrade Mattie mot slutet, har hon aldrig haft tid att ”tramsa med”. Det känslomässiga band som växer fram under bokens gång mellan henne och sheriff Cogburn uttrycks inte heller i ord, utan i en handling som också får avsluta romanen.
I ett efterord till en senare engelsk nyutgåva av True Grit skriver författaren Donna Tartt om Portis roman under temat ”varför vi älskar vissa böcker”. Hennes svar rörande hennes egen kärlek till True Grit är inte oväntat Matties röst. Även om jag personligen inte delar Donna Tartts uppfattning om boken och inte skulle kalla den ett mästerverk håller jag med om att den stora behållningen är stilen och den särpräglade berättarrösten som man kan höra inom sig även när man lagt ifrån sig boken.
__________
Roger Edholm är litteraturvetare.
