Roman: Himmel under Berlin

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur söndag, mars 6th, 2011

Himmel under Berlin

Jaroslav Rudiš

Översättare: Lova Meister

Aspekt. 186 sidor. Har utkommit.

Ung man kommer till Berlin med gitarr och drömmar om rock’n roll. Av en slump möter han en annan ung man med gitarr och drömmar om rock’n roll. En tredje ansluter sig. Ljuv musik uppstår – eller nåja: musik uppstår. Musik som är högljudd, snabb och skitig – som Berlins tunnelbana, U-Bahn. Det blir också bandets namn. Man är rockers, man är punk – men också Dylan är ofrånkomlig.

Med Himmel under Berlin introduceras tjecken Jaroslav Rudiš för svenska läsare. Om romantiteln låter bekant är det ingen slump. Naturligtvis anspelar den på Wim Wenders filmklassiker Himmel över Berlin, och liksom i filmen är gränsen mellan levande och döda inte absolut. Men annars är likheterna få. Och det är Wenders som står för det större konstverket.

Himmel under Berlin är på många sätt en bagatell, men det hindrar inte att man läser den med nöje. Den unge tjeckiske gitarristen heter Petr Bém och har just brutit upp från flickvän och lärarjobb i Prag. I Berlin träffar han inte bara rockarna Pancho Dirk och Atom utan också Katrin som han inleder ett förhållande med. Pancho skryter med att han varit i Latinamerika och arbetat som sjukvårdare i Macondo – vilket i alla fall imponerar på dem som inte läst García Márquez och vet att Macondo är en fiktion. Det viktigaste med Katrin, förutom sexet, är egentligen att hennes pappa är tunnelbaneförare. Genom honom och hans kolleger får Petr, som berättar historien, en annan bild av underjorden. Inte minst gäller snacket alla som tar livet av sig där nere genom att hoppa framför ett tåg. Samtidigt förbryllas Petr av en skugglik man som skymtar på olika spelningar för att sedan mystiskt försvinna. Han visar sig vara en av självmördarna (det kan jag avslöja utan att förstöra något) och berättar, ett kanske inte helt lyckat grepp, sin historia i ett eget kapitel.

Ung man med konstnärsdrömmar bryter upp från sitt hemland och åker till Berlin. Den historien har skrivits förr, och liksom Christopher Isherwood i Farväl till Berlin har Rudiš valt en rapsodisk och intrigsvag framställning. Men Isherwood lyckas på ett helt annat sätt än Rudiš fånga en tidsatmosfär och ge sina snabbt tecknade karaktärer skarpa konturer eller en lockande gåtfullhet. Intresset för de olika tåghopparna får mig annars att tänka på en annan Berlinbok, nämligen Murhopparen, där Peter Schneider samlat historier om människor som på olika sätt försökte fly över Berlinmuren. Men där Schneider fick sitt tema att växa och bli en mångbottnad betraktelse över gränsen som faktiskt och mentalt fenomen blir det inte så mycket av självmördarmotivet i Himmel under Berlin.

I en intervju med översättaren Lova Meister säger sig Rudiš läsa mycket centraleuropeisk litteratur, och det förvånar inte. Som Danilo Kiš påpekat är det en prosa genomsyrad av historien, och det gäller även Rudiš, där speciellt den realsocialistiska erfarenheten fungerar som ett slags klangbotten: ”Igor var känslig. Igor var rysk jude. Han kom från Moskva, där han hade försökt bli journalist. Igor gillade inte tyskar, för de hade haft ihjäl hälften av hans förfäder. Han gillade inte ryssar heller, för de hade skjutit ihjäl den andra hälften under Stalin.” Som viktiga litterära förebilder pekar han ut sina landsmän Hrabal, Kundera och Škvorecký. Det är naturligtvis ingen slump att han redan på andra sidan nämner lokaltåget till Nymburk, det vill säga staden där Hrabal växte upp och som han ständigt omgestaltade i sina verk. Mindre dold är hälsningen till Kundera. U-Bahn vill nämligen på sina spelningar uttrycka ”varats olidliga bitterhet”. Rudiš hävdar även att musiken satt sin prägel på boken; han har eftersträvat tempo och rytm som i ”en bra rocklåt”.

Må så vara. Men jag kan inte låta bli att sörja de förlorade möjligheterna, eftersom de faktiskt finns där och hade kunnat förvandla vad som nu är en flyhänt text till en riktigt fascinerande roman.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto av Jaroslav Rudiš: Petr Jedinák

Illustrationer ur boken: Juraj Horváth