DVD: Underkastelsen

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension, Videohyllan söndag, mars 6th, 2011

Underkastelsen

Dokumentär, Sverige, 2010

Regi: Stefan Jarl

Distributör: Pan Vision/Folkets Bio

Med: Stefan Jarl, Eva Röse, Åke Bergman

Längd: 90 minuter

Finns på DVD från 2011-02-23

 — — —

Stefan Jarl är sedan decennier tillbaka en av våra största, om inte den största svenska dokumentärfilmaren. Han debuterade med Dom kallar oss mods 1968, en film som senare följdes upp av Ett anständigt liv 1979 och som fullbordades som trilogi med Det sociala arvet 1993. Filmerna som är oerhört starka skildringar av ett socialt utanförskap, delvis ett medvetet sådant, är trots allt bara en liten del av Jarls filmiska livsverk, även om de fortfarande är hans mest kända verk. Jarl lämnade senare de enskilda människoödena för att i filmer som Naturens hämnd (1993) och Tiden har inget namn (1989) istället skildra den större relationen mellan människan och naturen. I den förstnämnda filmen handlar det om hur människan förstör och utnyttjar naturen, i den andra hur två bönder på den skånska landsbygden istället försöker leva i symbios med djur och natur.

Jarl arbetar i en poetisk dokumentärfilmstradition som i exempelvis Naturens Hämnd där naturen estetiseras av vackra stillsamma bilder och där bilderna blir enskilda konstverk i sig. På samma sätt används musiken, i  filmen signerad Ulf Dageby, för att konstnärliggöra bilderna där elektroniska, avantgardistiska toner skänker ett experimentellt intryck. Dokumentären är för Stefan Jarl ett konstverk, på samma sätt som en spelfilm har konstnärliga kvalitéer, och sanningen i Jarls dokumentärer är inte en faktiskt sådan eller exakt vetenskaplig utan snarare den emotionella. Han bryr sig sällan om att visa upp några siffror eller annan fakta som stödjer hans påståenden, istället ska åskådaren påverkas emotionellt av bilderna och musiken och därmed tro på filmen.

Jarl är manipulativ, inget snack om saken. Som sina förebilder Robert Flaherty (Nannok of the North) och Arne Sucksdorff (Mitt hem är Copacabana) är han verksam i en tradition som förespråkar rekonstruktionen. En rekonstruktion innebär att filmskaparen tillåter sig att ta om scener, filma dem igen, genom montagebilder sammanföra bilder som från början inte har något samband, ja till och med iscensätta scener. Allt detta för att få den perfekta bilden. Bilden är det väsentliga och denna teknik använde sig Jarl av redan från början med Mods-trilogin.

Döm om min förvåning då hans senaste dokumentär Underkastelsen i mångt och mycket bryter mot just denna tradition. Här serveras vi istället en faktaspäckad och informativ dokumentärfilm, ja den är faktiskt pedagogisk och liknar vid vissa tillfällen en skolfilm med staplar och siffror som bankas in i åskådarens medvetande. Filmen handlar om alla de hundratals kemikalier som dagens människa har i blodet och hur de påverkar oss. Hur vi har låtit oss underkasta dem. Det är främst en intervjubaserad film där vi möter nationella såväl som internationella forskare som forskar i kemikaliernas effekter samtidigt som vi får följa Jarl själv och också Eva Röse, blivande mamma, som genom blodprov låter sig analyseras och se på hur många kemikalier de bär på. Det är en djupt oroande film, och utan att överdriva fick jag ångest när jag såg den.

En tomat innehåller i snitt 12 olika bekämpningsmedel, en chilifrukt 19 sådana. När danska forskare lät analysera rummen i ett vanligt familjehem kom man fram till att det alltid var barnkammaren som hade mest av olika kemikalier. Kemikalier som finns i plasten i leksaker, i tyget i kläderna och i möblerna. Ett barn skulle egentligen sova i verkstaden, då det är färre kemikalier där än i barnkammaren. Det här säger kanske inte så mycket. Men när man sen får veta att det är fler och fler barn idag som får adhd, koncentrationsstörningar, allergier och diabetes, då börjar man se ett samband. När mödrar ammar sina barn har man i studier märkt att deras kemikalieantal minskar drastiskt, det obehagliga är bara det att kemikalierna istället förs över till barnen via bröstmjölken. P-piller som flyter ut i avloppen och ut i våra sjöar har fått en feminiserande effekt på fiskar och grodor. Grodor har börjat producera avsevärt mindre spermier och fiskar har blivit tvåkönade och fått både äggstockar och testiklar. Samtidigt säger en dansk läkare och forskare att testikelcancer hos män har ökat drastiskt och dessutom sjunkit i åldrarna jämfört med för flera år sedan. Utvecklingen ser knappast ljus ut.

Kanske blir dokumentären dock väl dramatisk i sin approach. Vid många tillfällen liknar den en domedagsprofetia och antyder att vi som människoras kommer att dö ut om vi inte stoppar alla de kemikalier som finns i plast, kosmetika, papper, och mediciner. Särskilt när den använder sig av en kristen symbolik som i slutscenen där Eva Röse poserar med ett barn i famnen, likt Maria med Jesubarnet. Här tycker jag filmen går lite för långt, den blir nästan övertydlig i sin symbolik. Ja, kemikalier är farligt, men samtidigt vet forskningen väldigt lite om kemikaliernas egentliga effekt och samband och forskarna kan inte själva förutspå vilken utveckling som kommer att ske. Filmen ställer många frågor men kommer inte med särskilt många svar.

Men trots det vetenskapligt faktabaserade innehållet använder sig Jarl också här av iscensättningen. Det blir särskilt tydligt när kameran står riggad framför en läkare som ringer ingen mindre än Jarl själv som tydligen är på andra sidan luren. Borde inte han som regissör stå bredvid sin fotograf? Eller jobbar fotografen på egen hand för att fånga ögonblicket då en läkare ringer filmens regissör? Scener som denna stör ordningen och samverkar inte med det starka budskap som filmen ger genom intervjuerna. Men det finns också verkligt vackra bilder i filmen. Inte minst de kameraåkningar över storslagna landskapsvyer som visar oss en bild av en orörd natur, av själva ursprunget till människan som ackompanjeras av melankolisk stråkmusik. I scener som dessa blir filmen väldigt stark och den poetiska bilden som varit så viktigt i hans tidigare filmer träffar mig också här rakt i hjärtat.

Kanske borde jag efter att ha sett filmen läsa om Kafkas Förvandlingen igen. Berättarrösten i filmen reciterar passager ur novellen där inledningsorden lyder: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.”. Jag är inte orolig över att vara förvandlad till en insekt när jag vaknar i morgon bitti, men kanske håller någon slags förvandling på att ske med oss.

 — — —

 Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent